Norra Grängesbergsgatan är bara en av dessa ickegator som glömts bort och blivit över, men som lever sitt eget liv på egna premisser vid sidan av de stora stråken. Gatan sträcker sig som huvudstråk genom Sofielunds industriområde, etablerat på 1930-talet i Malmös utkant. Idag har staden vuxit runt de låga industrifastigheterna. Bagerijätten Pågen har annekterat större delen av kvarteren, men det som återstår, och då främst i form av Norra
Här finns inget att tycka om egentligen, här finns bara ostrukturerad verksamhet och ovårdade byggnader. Här huserar svartklubbar och skrotupplag, moskéer och bilhandlare. Hit flyttar invandrarföreningar, små däckfirmor och baklavabagerier. Här finns falafelvagn och lampaffär, replokaler och en livsfarlig stärkelsefabrik. Allt det där och mer därtill, i en salig blandning.
Man kan passera på cykelbanan eller i bil, man kan ha ett ärende möjligen, men man kan liksom inte vistas på Norra Grängesbergsgatan. Det råder en kärv loser-stämning, det luktar utanförskap och dåligheter. Men samtidigt som det är fult, skitigt och elakt, så puttrar lite varstans i kvarteren essensen av den entreprenöranda som bygger staden underifrån. Norra Grängesbergsgatan är en gata full av liv och aktivitet. Den nya staden finns här, fast iklädd en gammal kofta. En gammal tung och unken, lånad kofta.
När man säger att Malmö är en ful stad och någon opponerar sig, då är det hit man skall ta dem för att övertyga. Fult är det sannerligen, på det där vackra viset.
