Döden

I Malmöområdet finns många exempel på hur människor begravdes under forntiden.

Vad händer efter döden? Det har människor funderat över i alla tider. Det har också påverkat hur vi tar hand om våra döda. Olika kulturer och religioner har haft sina egna ritualer och sätt att begrava.

Sista färden-kost

Under forntiden var det vanligt att den döda fick med sig mat och saker i graven. Kanske för att förenkla övergången till en annan tillvaro efter döden? Människorna slutade med den sortens gravgåvor när kristendomen kom. Men i dag lägger många ner en minnessak i kistan eller vid graven.

I Malmöområdet finns många exempel på hur människor begravdes under forntiden. Precis som idag brändes vissa kroppar först medan andra lades direkt i graven. Gravarnas utformning har också skiftat över tid. Från stora synliga gravar till nästan osynliga under jord. En del gravfält har använts i tusentals år.

Dyrbara gravgåvor har hittats hos både män, kvinnor och barn men den speciella stridsyxan som namngett hela folkgruppen har än så länge bara hittats i männens gravar. Föremålen: stridsyxa, fossil formad som en ring och lerpärla.

Stridsyxefolkets märkliga begravningar

I slutet av stenåldern levde en grupp människor som i efterhand har fått det spännande namnet stridsyxefolket. De hade ett eget sätt att begrava sina döda. Kroppen lades på sidan i en djup och avlång grop. Knäna var uppdragna mot magen och händerna placerade framför ansiktet.

Männen lades med huvudet mot norr, kvinnorna med huvudet mot söder. Ansiktena var vända mot soluppgången i öster. Dyrbara gravgåvor har hittats hos både män, kvinnor och barn men den speciella stridsyxan som namngett hela folkgruppen har än så länge bara hittats i männens gravar.

Gravgåvor (hake, pärla och kniv) .

Att bränna de döda

Idag är det vanligt att kroppen bränns, kremeras, och resterna läggs i ett kärl som grävs ner i marken. Ibland strös askan ut i en minneslund, eller i havet. Från mitten av bronsålder och under järnålder brändes de flesta döda innan de begravdes. Precis som idag lades resterna oftast i ett kärl som sedan grävdes ner.

Ofta motsvarar inte de brända benen en hel kropp. Kanske har skelettet sorterats och delats upp. En del hamnade i graven, men var hamnade resten? Antalet gravar av den här typen kan vara flera hundra på samma plats, men märkligt nog finns nästan inga kända platser där de döda brändes.

Kärl med benrester i.

Gravurna.

Var är alla gravar?

Med tanke på hur många forntida hus som undersökts har väldigt få av människornas gravar hittats. Kanske fick inte alla en begravning, så som vi menar idag. Kropparna kan ha tagits om hand på annat sätt. Blivit utsatta i vildmarken eller sänkta i hav eller sjö.

Långsmal mörk träbit med hål i ena änden.

Skifferhänge.

Mystiska gravar

Ibland hittar arkeologerna oväntade fynd. Spår efter helt annorlunda gravar. Byggda på oväntade platser eller av material som inte finns kvar. Även om vi aldrig kan få säkra förklaringar till fynden så är de spännande och sätter fart på fantasin. Varför begravdes just dessa människor just så här?

En hel hög med fynd

I Bomhög i Bunkeflostrand hittades massor av spännande saker:

  • En bränd person i en ekkista
  • Tre brandgravar
  • Fem skelettgravar
  • En silverskatt

Dödslätt att hitta

Gravar från forntiden har ofta placerats på höjder, längs vägar och intill vägskäl. En anledning var att de skulle synas. Men de skulle också vara lättillgängliga. Kanske både för de levande och de döda?

Träskål

Gravgåva.

Populär begravningsplats

I Vintrie, söder om Malmö har människor begravts under 6000 år. På gamla kartor över området syns namnen ”Stenekullen” och ”Stenhög”. Ibland kunde det gå flera hundra år mellan begravningarna och människor började bosätta sig på platsen.

En av de allra äldsta gravarna på platsen är byggd av resta stenar och täckt med jord. Den här typen av grav kallas för långdös. I och omkring den begravdes människor under minst nio olika perioder. De flesta var vuxna, men en barngrav har också hittats. Barnet fick ett vackert kärl som gravgåva.

Skrock är bästa skyddet

Förr var det vanligt med sägner och skrock kring gamla forntidsgravar. Det var jättar som hade byggt de stora stendösarna och unga flickor skulle akta sig för att gå nära en bronsåldershög, för där kunde de dras in och ”försvinna”.

Kanske var detta för att skydda fornlämningarna? I vilket fall som helst så blev det ett bra sätt att hålla ordning på ungdomen så att de inte var ute och sprang på nätterna.

Svärd från forntiden som finns i museernas samlingar ofta gravgåvor eller offergåvor.

Gravgåvor och offergåvor

Svärd av metall var säkert både vackra och imponerande när de var nya. Bronset glänste som guld och järnet blänkte i solen. Men tusentals år ute i naturen sätter sina spår.

Den här sortens fynd var vanliga på 1800-talet, när arkeologin var ganska ny i Sverige. Museerna samlade in föremål för fullt. Det som hittades från forntiden var ofta gravgåvor från gravhögar och stenrösen, eller offergåvor som lagts ner i mossar och andra våtmarker.