Boende - från vindskydd till långhus

Människan har alltid grävt i jorden, efter mat, för att odla, bygga hus eller begrava någon. Gräva kan du göra med det mesta, med händerna, med träkäppar eller med skulderblad från större djur. Hackor och yxor av ben, horn, trä eller sten fungerar också. När människan lärde sig hantera metaller kunde redskapen göras mer hållbara. En träspade vars egg kantades med järn gjorde det lättare att gräva och spaden höll betydligt längre.

Mejslar är långsmala till formen och har en slipad egg. De var bra att använda vid träarbeten för att göra hål i saker. För att gröpa ur något var mejslar med skålad egg, så kallade håleggade, extra bra. Mejslarna kan jämföras med våra stämjärn, och precis som idag slogs det på mejseln med en träklubba. De äldsta mejslarna är gjorda av ben, ofta från nötboskap. Flintmejslar blev vanliga under yngre stenålder.

Ibland hittas mejslar som är gjorda av omhuggna flintredskap, till exempel yxor eller dolkar. Det finns också mejslar som är gjorda av andra bergarter. Under järnåldern kunde mejslar smidas av järn, vilket gjorde dem extra hållbara.

Forntidens hus hade ofta väggar av flätade grenar täckta med lera, så kallade klineväggar. Att klina ett hus innebar att lera blandad med sand, halm, gödsel och vatten smetades på både inner- och ytterväggar. Blandningen gjorde väggarna värmeisolerande och dragfria.

Om ett forntida hus har brunnit kan arkeologer ibland hitta rester av husets väggar, bränd lera med avtryck av flätade grenar, lerklining. Leran till husets väggar hämtades säkert i närheten av boplatsen. Arkeologerna hittar ibland stora och sammanhängande gropar varifrån lera har grävts upp.

Dessa lertäkter dateras oftast till bronsålder. Varför det just grävdes så många gropar under bronsålder vet vi inte. Bästa tid för att lerklina är höst och vår. Vid för hög temperatur torkar nämligen lerblandningen för snabbt, spricker och fäster dåligt vid underlaget.

Med ett stort ben från gris eller ko, gick det att borra i sten. Först rensades märgen bort så att benet blev ihåligt, som ett rör. Därefter snurrades benet mot stenen, för hand eller med en bågborr, påminnande om en pilbåge. Fint krossad sten användes för att göra borrandet mer effektivt, men det tog ändå lång tid.

Borrningsexperiment har visat att det tar ungefär en timme att borra sig ner tre millimeter. Ett hål i en normalstor yxa skulle säkert ta 24 timmars oavbruten borrning. Ibland hittas själva borrtappen, det som borrades ur. Borrtappens ändar kan vara lite skrovliga, vilket visar att hålet borrats innan yxan slipats. Skafthålen är nästan lika stora på alla yxor, vilket tyder på att samma typ av ben använts, drygt två cm i diameter.

Under yngre stenålder ökade behovet av effektiva redskap. Mycket skog behövde huggas ner för att öppna upp för odling och betesmark. Men redskapen behövdes också för att bygga hus. Slipade flintyxor högg bättre än oslipade, och var dessutom blanka och vackra. En del yxor är bara slipade på eggen, andra nästan över hela ytan. Även mejslar slipades, men oftast bara på eggen.

Det var inte bara yxor avsedda för arbete som slipades. Blanka, långa flintyxor tillverkade som gåvor till en högre makt slipades också, liksom konstfullt bearbetade stridsyxor nerlagda i gravar.

Då redskapen skulle slipas drogs de fram och tillbaka över en större sten. Slipstenarna kunde vara gjorda av sandsten och granit, och var ofta stora och tunga. Vatten och sand fungerade som slipmedel. Små varianter av slipstenar, så kallade brynen, var lätta att bära med sig och användes för att snabbt skärpa upp eggen. Det var inte bara arbetsyxor av flinta som slipades. Även skafthålsyxorna av annan bergart slipades på samma sätt.

Husen var inte särskilt lättstädade och spår av sådant som pågick samlades intill stolparna som bar upp väggar och tak. Förkolnade fröer och kärnor visar vad som odlades och åts i huset. Rester av stolparna visar vilka träslag huset var byggt av.

Analyser av jorden från husets golv kan berätta var det har eldats och var djuren stallats. Stolphålens placering gör det möjligt att räkna ut husens längd, bredd och ibland också höjd. Men vi får inte veta något om väggar, tak eller färger.

Husgåvor i tid och rum

Traditionen med husgåvor är främst förknippad med långhus och har funnits sedan människor blev bofasta för 6 000 år sedan. Bakom varje enskild husgåva har funnits en tanke eller en önskan. Att gräva ner ett föremål någonstans i huset kan ha varit ett sätt att inviga ett nybyggt hus eller markera att huset överges.

Det kan också ha varit en önskan om lycka för ett nyfött barn, behov av en god skörd eller skydd mot åska. Att lämna husgåvor omgavs av olika ritualer, ibland med magiska förtecken.

Placering i huset

Husgåvorna placerades mycket medvetet i olika delar av husen. Det var vanligt att gräva ner dem i stolphål för tak- och väggstolpar, ofta i den del av huset som var bostadsdel. Husgåvor förekom också i stolphål vid ingångar, vid gavlar och i förrådsgropar och eldstäder inuti husen.

Stor variation

Om alla föremål som tolkats som husgåvor lagts i en enda stor hög, skulle det framgå att variationen var enorm. Redskap som yxor, dolkar och knivar, synålar, kammar och vävtyngder, malstenar och underliggare, keramikkärl och ben från slaktade djur. Men också brända sädeskorn, dyrbara metaller samt i enstaka fall människoben. Då tillkommer husgåvor som förmultnat och inte lämnat några spår, som mat och dryck, trä, tyg och obrända växter.

Hantering av husgåvorna

Även om de flesta husgåvor var vardagsföremål, visar de ofta spår efter att ha hanterats på något speciellt sätt. Anledningen var troligen att förstärka det man ville uppnå med gåvan.

En del husgåvor slogs sönder eller brändes i förväg. Kärl placerades ibland upp och ner i stolphålen, och yxor lades med eggen uppåt. Vissa husgåvor var bara halvfärdiga och förmodligen aldrig tänkta att användas. I andra fall har halva redskap lagts ner i stolphålet eller gropen. Det var också vanligt att miniatyrer fick symbolisera normalstora redskap och keramikkärl.

En av människans viktigaste lärdomar under forntiden var att kontrollera elden. Den största fördelen var att mat nu kunde stekas och kokas, i stället för att ätas rå. Tillagad mat gör matsmältningen lättare, frigör näring och innebär en större variation i maten som åts. Den bättre dieten var avgörande för människans utveckling. Människor är än idag det enda djur som använder eld till matlagning.

Från början togs eld tillvara från blixtnedslag och skogsbränder. Då gällde det att hålla den vid liv så att den inte dog ut. Men det var naturligtvis viktigt att lära sig att själv slå eld. Från första början fram till i vår tid användes flinta för att tända en eld, oftast tillsammans med svavelkis, också kallat kattguld.

Ett annat sätt att göra upp eld är att snabbt gnida trä mot trä, till exempel med en eldborr. En stående pinne roteras mot ett underlag av trä, antingen med händerna eller genom en rem som dras fram och tillbaka. Ett torrt material, som gräs, läggs runt pinnen och antänds efter ett tag. Glöd från elden kunde också sparas genom att eldstaden täcktes över eller att glöden förvarades i en liten behållare som gick att bära med sig. Att spara glöd har förekommit under hela forntiden och fram i vår tid.

Flytta värme

Innan dagens moderna uppvärmning fanns behövde människor kunna flytta värme mellan olika utrymmen, till exempel inne i ett hus. Under delar av forntiden löste man förmodligen problemet genom att bränna lera i olika former som sedan fungerade som värmebehållare.

Det är vanligt att hitta lerblock som liknar tegelstenar, ofta i smådelar, på boplatser från slutet av bronsålder och början av järnålder. De kunde värmas upp gång på gång och sedan flyttas, till exempel till den kalla sängen inför natten. Alla lerblock behöver inte ha använts som värmebehållare. Andra förslag är att de kan ha fungerat som stöd för olika saker, eller varit ett husaltare.

Isläggarna tillverkades av mellanfotsben från ko eller häst och var vanliga vid järnålderns slut. De kunde slipas för att få bra glid. Smordes undersidan med svinister gick det ännu fortare. Men tekniken var lite annorlunda jämfört med idag. Åkaren stod still på isläggarna och stakade sig fram med en stav. De allra äldsta exemplaren som hittats är från vendeltid (cirka 550–800 efter Kristus). Från vikingatiden är de rikligt förekommande, och riktigt vanliga blev de under medeltiden.

Ibland hittas olika föremål i miniatyrformat. Är det leksaker eller är de endast symboler, inte avsedda för att användas? Det ena behöver inte utesluta det andra. Miniatyrer i form av till exempel lerkärl och yxor har hittats i olika sammanhang och tolkats som både husoffer och amuletter.

Språngben från häst eller nöt användes ibland som tärningar. Arkeologer kallar dessa vristben för astragaler, efter grekiskans astragalos. De är föregångare till vår tids sexsidiga tärningar och påträffas redan från mellanneolitisk tid i Skandinavien. Ofta har utskjutande kanter på astragalen filats eller skurits bort för att den skulle få lämplig balans då den kastades.

Idag finns ett sällskapsspel, kasta gris, som påminner om gamla tiders spel med astragaler. Hålen genom tärningarna kan tyda på att man burit dem, kanske i ett snöre runt halsen. Tärningen skulle ge tur i spel, och kanske såg man den också som en talisman eller lyckobringare. Benen kan också ha använts för att skapa ljud. Uppträdda på en tråd kan det nog ha rasslat ganska bra.

Ofta tolkas mer bearbetade och fint dekorerade kärl som finkeramik, använd vid speciella tillfällen. De grövre och odekorerade kärlen tros ha fungerat som vardagskeramik. Även de döda fick ta del av den keramik som tillverkades. I gravar från olika tidsperioder hittas kärl som innehållit både mat och dryck. Troligtvis är det samma typ av keramik som användes i livet som sedan hamnade i graven.

Lera till kärlen hämtades i närheten av boplatsen. Olika tekniker användes för att få önskad form och storlek. En lerklump kunde tummas upp till lämplig höjd, eller så kunde leran rullas till långa lerkorvar som ringlades ovanpå varandra och därefter trycktes till.

Under nästan hela den yngre stenåldern brändes keramiken över öppen eld. Vid bränningen fick elden tillgång till mycket syre och kärlen blev rödbrända. Under resten av forntiden kunde bränningen även ske i grop eller ugn. Elden fick då mindre tillgång till syre varvid kärlen brändes svarta.

Ugnar för bränning av keramik har troligtvis funnits sedan bronsålder. För att kärlen inte skulle spricka då de brändes, blandades så kallad magring i leran.

Magring kunde bestå av olika material som krossats, som bergart, brända ben, söndrig keramik, snäckskal, växtdelar eller sand och djurhår. Magringen blandar ut den feta leran och gör den magrare.

Keramiken har fått olika dekor under olika tidsperioder. Med redskap som pinnar, snäckskal, ben eller tvinnade snören har olika mönster gjorts i den blöta leran. Mönster har också gjorts med handens fingrar eller naglar.

Kärlens yta har behandlats på olika sätt beroende både på önskat utseende och funktion. Under bronsålder kunde de större kärlens yta beläggas med en slammad, grovkornig lera. Det kallas för att rabba. Kärlens totala yta ökade då något och gjorde att innehållet kunde hållas kylt längre. De skrovliga kärlen gav också ett bättre grepp vid hantering.

Kärlens utsida kunde poleras jämn och blank med en slät sten eller mjuk keramikskrapa. Det kallas för att glätta keramiken. Framförallt var detta vanligt under järnålderns början, då de svartbrända kärlen polerades blanka för att efterlikna metall.

Nålvässare kan se ut nästan hur som helst. Runda, kantiga eller som små figurer. Det gemensamma är de grunda rännorna, spåren efter nålen då den har slipats spetsig och vass. De flesta var också ganska små och lätta att bära med sig. Nålvässarna är ofta gjorda av sandsten eller skiffer. Säkert har nålspetsar av både ben och metall dragits över de som syns i montern.

Två figurer i sandsten hittades i Fosie på 1970-talet, på samma utgrävningsplats men i olika gropar. De föreställer ett kvinnligt och ett manligt könsorgan, och kallades därför redan från början för Gumman och Gubben. Båda figurerna är från bronsåldern och helt unika i sitt slag.

Med tanke på att fruktbarhetskulten var vanlig under bronsålder, kan föremålen ha haft en både praktisk och symbolisk funktion. Båda har ristade skåror som kan vara spår efter vässning av småföremål, främst nålar. Gubben har också fått ristade ögon och en liten mun. På Gumman syns svaga spår av brunsvart och röd färg, i form av tunna linjer och små trianglar.

Linklubbor används för att bulta sönder det rötade och torkade linet, ett steg mot att göra linet spinnbart. Det fåtal förhistoriska linklubbor som hittills hittats är från äldre järnålder och framåt. Att hitta en linklubba behöver inte innebära att lin har spunnits på platsen. Linstjälkarna bultades med klubba även då linet skulle användas till annat, till exempel flätade rep.

Linklubban från Lindängelund

I Lindängelund, söder om Malmö, hittades ett träföremål, tolkat som en linklubba, i en järnåldersbrunn. I andra brunnar i samma område hittades rester av lin, i form av välbevarade fibrer, fröer och frökapslar. Att några linrester tyngdes ner av ett skivhjul av trä samt en sten, för tankarna inte bara till en offergåva.

Lin i våtmark, offer eller rötning?

Linet har under lång tid ansetts ha magiska egenskaper. Kanske beror det på att långa, glänsande fibrer kunde trollas fram ur gråa strån. Många fynd av lin i våtmarker och brunnar har därför också tolkats som offer. Men för att frilägga fibrerna, som så småningom kunde flätas eller spinnas, lades linet i vatten för att det skulle ruttna lite grand, för att rötas. Så frågan är hur linfynden ska uppfattas. Som en gåva till högre makter eller bara som ett steg i arbetet? Hjulets och stenens tyngd kunde också var avsedda att hålla linet under vattenytan i samband med rötningen.

Sländtrissorna finns i många olika former och storlekar och i ett flertal vikter och material. Trissorna kan vara tillverkade av bergart, keramik, glas, ben, horn eller metall. Det är bara trissorna som hittas då tenen, oftast gjord av trä, förmultnat.

Olika typer av trådar kräver olika typer av sländtrissor. Ska tråden vara tunn kan sländtrissan inte vara för tung, eftersom tråden då går av. Ska tråden vara lös och luftig underlättar det att ha en slända som roterar långsammare.

Sländan kopplas ofta till ödet, och i de fornnordiska sagorna spann nornorna, ödesgudinnorna, människornas livstrådar. Den mest kända berättelsen om sländor är kanske den franska folksagan Törnrosa, där prinsessan ofta felaktigt avbildas då hon sticker sig på en vass spinnrocksdel, och inte en slända.

Ett större flintstycke som du kan hitta i marken kallas flintknuta. Den är vit av krita på utsidan, vilket kallas krusta. Det enklaste sättet att bearbeta flinta är att slå på den med en sten. Stenen som du slår på knutan med kallas knacksten, och den blir mer eller mindre rund efter en tids användning. Knackstenen kan lätt slå av stora bitar, för att till exempel grovt forma knutan till en yxa. Den duger däremot inte till precisionshuggning av små flintbitar eller till att jämna till en yta. Det här sättet att bearbeta flinta kallas direkt teknik.

För att forma flintan med mer precision utan att den går sönder, behövs något mellan knackstenen och flintknutan. Punsar av till exempel kronhjortshorn användes som mellanstycke. Antingen slår man på punsen med knackstenen, eller så går det att med handkraft trycka loss små bitar av flintan. Det här kallas indirekt teknik.

Större yxor formas genom tillhuggning av en knuta. Då är det stycket som blir kvar som är det intressanta. För att tillverka mindre redskap och pilspetsar behövs däremot avslag eller spån. Det är de bitar som slås av och som kan ses som en restprodukt. Avslag och spån kan också slås medvetet från ett flintstycke som kallas kärna. Avslag kallas de lite mer oregelbundna flintbitarna, medan spån är avlånga och jämna med parallella kanter.

För att smälta metallen behövs en ugn eller till exempel en grop där värmen från elden kan koncentreras till höga temperaturer. För att ytterligare öka temperaturen används blåsbälgar med stora munstycken för att blåsa in mer syre i elden. Metallen som skulle gjutas lades i en degel, en liten behållare av bränd lera, som i sin tur placerades i elden.

När metallen smält hälldes den i en form för att stelna. Formar tillverkades av bränd lera eller bergart som täljsten och sandsten. De kunde vara tvådelade med ett tomt utrymme emellan, som motsvarade föremålet som skulle gjutas. Formen kunde också vara hel med ett hålrum i mitten och behövde då slås sönder för att få ut föremålet.

Under järnåldern användes järnhaltig jord och myr- och sjömalm som fanns lokalt. När järnhaltig malm hettas upp för att utvinna järnet bildas en restprodukt, slagg. På platser där järnhantering och smide pågått är det vanligt att hitta just slagg, eftersom det var oanvändbart och därför inte togs tillvara.

Genom att blanda in kol i järnet uppstod järnlegeringen stål, en ännu starkare variant av järn som också går att smida. Kunskapen om stål fanns på olika håll i världen under forntiden. Om mängden kol ökas ytterligare går också järnet att gjuta. Gjutjärn blev vanligt först under 1800-talet.

Formen, storleken och vilken del av den avslagna flintbiten man använt har skiftat. Skraporna är vanliga redskap under hela forntiden, men de från stenåldern är oftast mer bearbetade.

Flintskrapor lämpar sig till arbete i trä, ben och horn, men också för att bearbeta djurskinn som skulle bli till kläder, väskor och täcken. Skraporna användes med eller utan skaft. Ibland hittas skrapor av keramik, gjorda av en krukskärva. Kanske har dessa mjukare skrapor också använts på skinn.

Ekorrpilar, även kallad bluntpilar, gjordes av trä och hade en rundad klump framtill i stället för en spets. Pilarna användes, som namnet antyder, för ekorrjakt men också vid jakt på andra mindre pälsdjur.

Med den trubbiga pilen kunde djuret först bedövas innan det avlivades på annat sätt, så att det inte gick hål på det värdefulla skinnet. De trubbiga pilhuvudena kunde också tillverkas av ben och horn, något som gav pilen tyngd. Under järnålderns slut kunde i stället metall petas in i pilhuvudet för att öka på vikten. Pilarna kunde avfyras med både pilbåge och armborst.

Samlat har människan alltid gjort, ung som gammal, och förmodligen ofta som en bisyssla. I samband med jakt eller vallning av djur har säkert ett och annat från växtriket åkt ner i skinnpåsen. Det insamlade kunde också bäras hem på ryggen med remmar av växtfibrer eller skinn, eller varför inte i en korg av flätat gräs eller tunna vidjor. Olika typer av redskap som skulle kunna skära, hacka eller gräva, behövdes för att samla in från träd, buskar eller från marken.

Halvmånformade flintskäror, fint ythuggna och i olika storlekar, användes under stenålderns slut och bronsålderns början. Eggarna som kan vara släta eller tandade, varierar mellan att vara raka, konvexa eller konkava. Skärorna har oftast suttit i träskaft av olika längd, och skar bra såväl i vilda växter som odlade.

Under brons- och järnålder kunde skärorna tillverkas av metall. Skäror av brons var inte så vanliga som de av järn.

Under hela forntiden användes flintknivar, ofta tillverkade av långa spån. Dessa flintspån, ibland fastsatta i träskaft, har använts på samma sätt som skärorna.

Lövknivarna tillverkades av långa, kraftiga flintspån. Den ena sidan var vass och skärande medan den andra formades för att passa in i ett träskaft. Lövkniven fungerade som en liten lie. Att den kallas för lövkniv beror på uppfattningen att de endast användes för att skära av löv och kvistar vid insamling av foder till djuren.

Analyser av slitspår på eggarna visar att de också använts för att skära av säd och vass. Lövknivarna är exempel på redskap som tillverkades av specialiserade flintsmeder under bronsåldern. Övrig redskapstillverkning under den här perioden var oftast enkel och okomplicerad.

Grävkäpparna var mångsidiga och användbara redskap. De kunde användas med eller utan en tyngd av sten för att öka effekten. Det gick att gräva upp rötter, slå ner nötter och bär från höga buskar och träd, eller varför inte som stödkäpp vid långa insamlingsrundor.

Kåda från träd användes som klister, tätningsmedel, rökelse, tuggummi och medicin.

Bin gav inte bara honung utan också bivax. Vaxet användes bland annat som tätning i olika behållare och vid tillverkning av formar för bronsgjutning.

Grovt räknat kan vi säga att kor, får, getter och grisar började hållas som tamdjur här under yngre stenålder. Enligt fynd som gjorts hittills dök tamhästen upp under bronsålder, och under järnålder befolkades gårdarna med smådjur som höns, gäss, ankor och katter. Alla dessa arter bär på sin egen historia hur de utvecklades från vilda till tama.

Tama kor, får och getter kom till Skandinavien med de första bönderna för ungefär 6 000 år sedan. Historien bakom svinen är lite mer komplicerad. Förmodligen kom tama svin också med de första bönderna. Men ben från vildsvin, som fanns naturligt här, och tamsvin var så lika vid den här tiden att det är svårt att skilja dem åt.

Under bronsåldern fanns inga vildhästar här som kunde tämjas, så tamhästarna kom förmodligen hit genom handelsförbindelser söderifrån. Under äldre järnålder blev djurlivet på gårdarna betydligt livligare, med kacklande höns och ankor, snattrande gäss och katter som höll efter mössen. Det berodde på påverkan från romarriket, som dominerade söderut i Europa vid den här tiden.

Romarna experimenterade med avel av tamfåglar, kanske för att de tyckte om ljust kött, och höll tamkatter för att hålla skadedjur borta.

Ibland behövde djur bindas fast utomhus, som till exempel vid mjölkning eller raster under arbetet. Då kunde en tjuderpåle användas, som djuret tjudrades vid med hjälp av ett rep.

Tjuderpålen fungerade ungefär som en tältpinne och stacks ner snett i marken. Under forntiden var de gjorda av trä. dag används tjuderpålar av metall med en ögla i änden.

Det är ovanligt att hitta rep från forntiden då de tillverkades av material som lätt förmultnar. Men rep behövdes överallt, och alltid. Till att bära saker, hålla ihop, lyfta upp och ner, hämta vatten ur brunnen, till fiske och pilbågar, tjudring av djur och så vidare. Repen var gjorda av vidjor, smala och tunna kvistar eller rötter där barken tagits av. Andra material till rep var skinn, senor och gräs.