$left
$middle

Boende - från vindskydd till långhus

Regn eller sol, värme eller kyla. Människor har alltid behövt skydda sig och sina ägodelar från väder och vind men även från vilda djur och fiender.

När människan fortfarande levde på fiske, jakt och att samla kunde det räcka med ett vindskydd eller en enklare hydda. De stannade kanske bara några dagar eller månader på en plats. Större tillgång till djur och ätliga växter gjorde det dock möjligt att bo en längre tid på samma plats. Gärna nära vatten, där det fanns gott om fisk. Att odla innebar att människorna bodde kvar på samma plats och därmed kunde bygga hus som blev allt större och kunde hålla under många år.

Såg gården i Lockarp ut såhär? För nästan 2000 år sedan byggdes ett 40 meter långt hus i ett område som idag kallas Lockarp i utkanten av Malmö. Modellen har byggts utifrån spåren efter husets stolpar och analyser av marken huset byggdes på. Föremål som hittats på platsen och kunskapen om just den här tiden hjälper oss att förstå hur huset har använts.

Bygga hus

Under tusentals år byggdes husen ungefär på samma sätt, på en stomme av stående stolpar. Precis som idag behövde husen ibland repareras och byggas om. Med hjälp av yxor, spadar och grävkäppar grävdes långa rader av hål i marken för stolparna.

Redskap som kunde användas för att bygga långhus under forntiden. Yxor av järn och flinta, en mejsel av ben och ett grävredskap tillverkat av skulderblad från ett djur.

Modell av långhus.

Modell av långhus.

Bygga långhus

De flesta hus som byggs idag har samma grundform som husen som byggdes i slutet av stenåldern - rektangeln. Det är en smart form, eftersom sådana hus lätt kan förlängas och delas in i flera rum.

Idén till att bygga långhus kom från Mellan- och Sydeuropa. Hur långhusen såg ut varierade över tid. Tillgång till byggmaterial och familjens storlek hade stor betydelse. Men också inspiration från längre resor eller hur grannen byggde sitt hus. Och sådant påverkar oss ju faktiskt än idag.

Modell av långhus. Utanför står två figurer, en kvinna och en hund.

Modell av långhus, detaljbild.

Stolphål

När arkeologerna hittar forntida hus menar de egentligen de igenfyllda hålen där husets stolpar en gång var nersatta. Stolphålen syns som mörka fläckar i marken, på rad och i mönster. För att veta hur forntidens människor levde så finns det ett väldigt bra ställe att leta efter ledtrådar: i husens stolphål.

Miniatyrkärl, dolk och vävtyngd.

Husgåvor

När äldre hus renoveras kan ibland ett mynt hittas gömt ovanför dörren. Som en hälsning från förr. Idag händer det fortfarande att mynt göms eller ett handavtryck görs i cementen. Som en hälsning till framtiden.

Under forntiden kunde en gåva till högre makter läggas ner i stolphålet när huset byggdes. Det kunde vara allt från ett vardagsredskap till något mer värdefullt. Husgåvan skulle ge lycka och välgång.

Lång ljus flintabit.

Eldslagningssten.

Tämja elden

Idag är vi helt beroende av elström till datorer, kyl och frys, laddare och lite till. De flesta av oss har varit med om strömavbrott och vad vi inte kan göra då. På forntiden fanns det förstås ingen el. Människorna använde eld för att lysa upp, värma sig och laga mat. De fick vara försiktiga, för elden kunde orsaka stora bränder. Eldhärdar placerades i kök och utrymmen där man arbetade.

Långsmal bit som ser ut att vara i ben.

Isläggar användes som en slags skridskor.

Leka och lära

Isläggar är en tidig typ av skridsko som har hittats i både barn- och vuxenstorlekar. Några har hål för snören och går att knyta fast på foten. Det kanske var nödvändigt att kunna glida fram på isen vintertid. Roligt var det alldeles säkert!

Att skapa ljud är kul

Ben med borrade hål, uppträdda på snören, ger ifrån sig mystiska brummande ljud när de snurras runt. En visselpipa av fågelben kan ha fungerat både som leksak och instrument. Och vad är egentligen skillnaden? Eller användes den som en lockpipa vid jakt?

Träbit med hål i.

Astragaltärning.

Keramikskrapa och flintskrapa som användes vid ben- och hornhantverk.

Hemarbete

Det mesta som behövdes i vardagen tillverkades hemma på gården:

  • Trä från skogen kunde bli till yxskaft, stegar och spadar.
  • Av horn och ben tillverkades synålar, kammar och handtag till knivar.
  • Skinnet och ullen blev till kläder och täcken.
  • Flinta bearbetades till pilspetsar, knivar och yxor.
  • Leran formades till kärl och koppar av olika storlek.
  • Från myrar, sjöar och jordar kunde järn utvinnas. Järnet gjorde redskapen och verktygen mer slitstarka.
  • Brons var dyrt och svårt att få tag i. Ibland smältes trasiga bronsföremål ner och gjordes om till nya saker.
Keramikkruka

Hängkärl.

Keramik

Keramikskärvor är bland det vanligaste som hittas på boplatser. För 6 000 år sedan, vid yngre stenålderns början, hade människorna i det som blev Skandinavien lärt sig tillverka keramik. Kunskapen fanns redan tidigare. Men att som kringvandrande jägare och samlare bära på ömtåliga keramikkärl var inte så lätt.

Först då vi började leva som bofasta bönder blev det både möjligt och nödvändigt att använda oss av lerkärl. Som mjölk- och veteproducerande bonde krävdes det kärl både till matlagning och förvaring. Keramikens form och mönster har ibland fått namnge hela kulturgrupper, som trattbägarkulturen och den snörkeramiska kulturen. Denna indelning används idag av arkeologer vid datering.

Nålhus för förvaring av nålar.

Textil

Det krävdes erfarenhet och kunskap för att spinna tråd, färga och väva. Stora tygstycken hade också fördelen att kunna återanvändas. Kanske blev en kjol så småningom en mantel? Att tyg sällan klipptes i mindre bitar, berodde förmodligen på att tyg tog lång tid att framställa.

Sländtrissor hittas ofta i kvinnogravar och på boplatser från järnåldern.

Sländtrissor

Sländtrissor fungerar som tyngd och lite som ett svänghjul när man spinner garn av fårull eller linfibrer med slända. En slända består av en pinne av trä eller järn, en så kallad ten, med trissan fastsatt antingen upptill eller nedtill. De trissor som hittills hittats är från järnålder.

Bit av flinta, spån.

Spån från flinthantverk.

Flinta

Flinta går ganska lätt att forma, genom att slå på den med rätt teknik. Formbarheten och avslagens vassa kanter gör flintan mycket användbar till alla möjliga redskap, som pilspetsar, knivar, skrapor, mejslar, dolkar och yxor. Tillgången på flinta är stor i Skåne och Danmark, till skillnad från resten av Sverige. Det har inneburit att människor här använde flinta i stor utsträckning under i princip hela forntiden. Då flinta inte förmultnar hittar arkeologer ofta stora mängder bearbetad flinta, både redskap och resterna efter tillverkningen.

Gjutform och degel.

Gjuta och smida

Att gjuta innebär att metall hettas upp så att den blir flytande och hälls i en form för att stelna. För detta krävs mycket höga temperaturer, och koppar, brons, guld och silver kräver ungefär 1 000 graders värme för att smälta. Till skillnad från brons behöver järn smidas. Järnet hettas upp och formas genom att smeden slår på det med en slägga eller hammare medan det är varmt.

Film om stålarbete nu och då

Smeden Tobias berättar om att arbeta med stål och hur det såg ut förr i tiden.

Hantverk i mjuka material

Ett vanligt fynd på boplatser är flintskrapor i olika utföranden. De användes på mjuka material som skinn, horn, ben och trä. Böjda knivar av järn, så kallade krumknivar, är ovanliga i Skåne och har oftast påträffats i kvinnogravar. De har haft en skrapande funktion, men användes också vid tillskärningen av skinnen.

Skäror och lövknivar.

Samla

Ute i skog och mark fanns det massor av bra saker som kunde användas till huset och hushållet.

  • Människorna samlade trä till bränsle, byggen och hantverk.
  • Kvistar och fiberrika växter kunde flätas till korgar och rep.
  • Gräs gjorde sovplatserna mjuka.
  • Vass från vattenbrynet användes till taken.
  • Löv och andra växter kunde bli foder till djuren på vintern när de inte kunde beta i hagen.
  • En flintkniv var bra att ha med sig ut för att skära av grenar och kvistar.

Djuren på gården

De första tamdjuren som bönderna hade på sina gårdar var får, getter, kor och grisar. Djuren gick oftast lösa men ibland kunde de bindas fast, till exempel vid mjölkningen. När djuret slaktades blev det mycket att äta. Även hudar, ull, ben och horn användes. På nätterna när det var kallt ute fick djuren stå i stallet. Då blev det också lättare att samla ihop gödseln till åkrarna.

Forntidsfynd i trä.

Tjuderpåle.

sv