Kontakter

Forntida byar

I Malmöområdet började människor bo i något som liknade byar redan i slutet av stenåldern. En forntida by bestod av minst två gårdar, gärna fler, placerade ganska nära varandra. Bylivets kontakter byggde på samarbete kring djur och odling, husbygge och säkerhet. De som bodde på storgårdarna, som den i Lockarp, hade omfattande kontaktnät och nåddes snabbt av nyheter som hjälpte till att bana väg för den nya tiden.

Värdera och betala

För att kunna byta med varandra var det viktigt att varorna eller tjänsterna var likvärdiga. En vildsvinsskinka mot lite hjälp vid husbygget? Tre flintyxor mot en björnfäll? Inte så lätt att avgöra. Dessutom var det tungt och otympligt att alltid ha med sig bytesvaror. Då var det smartare med något litet och hållbart, med ett bestämt värde. Utländska mynt, främst romerska, började användas som betalmedel. Mynten var enbart intressanta för metallens skull och vägdes för att bestämma värdet.

Hacksilver

Under järnålderns slut var sönderdelade silverföremål ett vanligt betalmedel. När en vara såldes vägdes bitar av silver tills vikten motsvarade varans värde. Idag kallar vi detta för hack- eller klippsilver.

Spår av handel

Människor har bytt och handlat med varandra under tusentals år. Efterhand uppstod särskilda marknadsplatser, ofta där land- och vattenvägar korsar varandra. Spår efter dessa platser kan synas än idag, i landskapet eller i platsernas namn. Råmaterial, som flinta, metaller och glas var viktiga handelsvaror. Silver och brons gjöts till lätthanterliga och tunna stänger som kunde klippas av efter behov. Ibland hittas spännande föremål från avlägsna platser. Men alla främmande föremål är inte resultat av handel. Några har kommit hit som gåvor – eller kanske stöldgods.

Silverskatten från Bomhög

I gravhögen Bomhög hittades en riktig silverskatt som mest bestod av arabiska mynt och bitar av silver, kanske hacksilver. På något sätt har mynten med vikingatågens hjälp hamnat i Skåne och sedan ärvts i flera generationer tills någon en dag, kring år 1360, grävde ner dem. Vid den tiden var det oroliga tider i Skåne, med inbördeskrig och politiska bråk. Kanske var myntens ägare rädd att någon skulle stjäla dem och gömde dem därför i gravhögen? Av någon anledning grävdes de aldrig upp. Inte förrän en arkeolog långt, långt senare hittade dem.

Väg på land och hav

Många av vägarna vi åker på idag följer samma leder som använts i tusentals år. Ett exempel är den så kallade bronsåldersvägen som passerar Malmö mellan dagens Lund och Söderslätt. Men forntidens vägar såg inte alls ut som våra. De var snarare stigar i landskapet där människor gick, red eller körde med vagn.

Hav och floder var forntidens motorvägar. Människor paddlade och seglade långa sträckor i båtar av stockar, skinn och träplankor. Hällristningar från bronsåldern visar att människor tidigt kunde bygga avancerade skepp. När det gällde att ta sig fram snabbt var uppfinningsrikedomen stor.

Lasta om vid Sege å

Under vikingatiden fanns en stor omlastningsplats för handelsvaror precis där motorvägen idag korsar Sege å. Längs åns ena strand fanns en över tvåhundra meter lång brygga där små båtar kunde lägga till och lasta av varor som skinn, trä, tyger, kryddor och pärlor. Sedan kunde varorna lastas på vagnar och fortsätta transporteras landvägen: norrut mot Uppåkra eller söderut mot Trelleborg. Någon gång under vikingatiden ramlade en vinthund ner i vattnet vid bryggan och drunknade. Intill hittades ett rep, kanske var det hundens koppel. Vinthundar var ovanliga vid den här tiden, så kanske var hunden som drunknade en handelsvara.

Transporter hit och dit

För att byteshandel ska fungera måste varor flyttas från en plats till en annan. Ibland till granngården, ibland tvärs över hela kontinenter. Varorna fraktades på lastdjur, båtar eller vagnar. Redan i slutet av stenåldern skumpade vagnar med trähjul fram på stigarna, lastade med flinta, skinnbalar, tunnor med livsmedel och annat tungt. Oxar, och längre fram i tiden även hästar, drog vagnarna.

Metallerna

I en värld där en stilla vattenyta var det blankaste som fanns, var ett blänkande föremål av metall unikt. Den första metallen som människor lärde sig att bearbeta var koppar som är en ganska mjuk metall. Genom att blanda koppar med tenn fick man en hårdare variant som kallas brons.

Brons

Bronset tillverkades i Europa men genom handelskontakter spreds kunskapen om hantverket. Snart lärde vi oss även här att smälta ner och gjuta om brons till smycken, yxor och svärd.

Järn

Järn kunde utvinnas från marken och från sjöar. Järnet var hårdare och billigare än brons och kunde dessutom smidas. Det var en stor fördel när allt från köksredskap till vapen skulle tillverkas. I de allra flesta hem fanns saker av järn.

De första byarna i Malmö

Här i Malmöområdet började människor bo i något som liknade byar i slutet av stenåldern. En sådan by bestod av minst två gårdar, gärna fler, placerade ganska nära varandra. Familjerna som bodde i byn hade någon form av samarbete. Kanske hjälpte de varandra med djur, odlingar och husbyggen.

Gården under gården

År 2003 revs Almdala gård i utkanten av byn Lockarp i Malmö. På platsen upptäcktes rester av flera gårdar som legat på samma plats under 1000 år. Den äldsta var en storgård som byggdes på 900-talet. Byggnaderna var placerade på en kulle för att imponera på dem som gick förbi.

Ägarna till gården var rika. De bar dyrbara kläder och jagade med falk och vinthund. Men kring mitten av 1100-talet hände något. Storgården försvann och det byggdes en mindre gård på platsen. Omkring den uppstod byn som idag heter Lockarp

Kyrkan på smedjan

När storgården i Lockarp var som störst under 1000-talet byggdes en smedja mitt på gårdsplanen. Smedjan var en mytisk och magisk plats. Det arbetades med eld och hammarslag som ansågs ge en speciell kraft.

När smedjan revs i slutet av 1000-talet byggdes en liten gårdskyrka på samma plats. Vid den här tiden var kristendomen ny i Skåne. Kanske hoppades de som byggde kyrkan att smedjans mytiska kraft skulle sprida sig till den nya religionen? Även på andra håll har kapell byggts rakt över smedjor.

Vilka av gårdens invånare som var kristna vet vi inte. Men någon grävde ner ett litet kors i ett stolphål, på samma sätt som äldre tiders husgåvor till högre makter.

Storgårdens soldater

Det finns fynd som visar att ägarna till storgården i Lockarp under slutet av vikingatiden hade egna soldater. Bland annat en del av en stigbygel som var vanlig i dåtidens England och ett ”runbleck” med besvärjelser till krigsguden Tyr.

Soldaterna bodde i en avskild del av gården med stall och bostäder. Utöver husrum, hästar och utrustning fick de betalt – kanske i silvermynt? Soldaterna förväntades ställa upp för gårdens ägare i vått och torrt.

Mynten i börsen

Fanns det människor på storgården i Lockarp som rest till andra länder? I en av gårdens smedjor hittades en börs med några mynt i. Tre av mynten var tillverkade i England i början av 1000-talet. Under den tiden betalade den engelske kungen stora summor till danska vikingar för att slippa anfall. Pengarna kallades Danagäld. Kanske fanns det soldater på gården som varit med vid vikingatågen till England och fått mynten som betalning?

Trälar

Allt tyder på att det fanns ofria människor, trälar, i samhället redan under järnåldern. Men vi vet nästan ingenting om dem. Deras liv har lämnat väldigt få spår. Trälarna tillhörde ofta ägaren till en gård. Där fick de utföra det hårda arbetet med åkrar och djurskötsel. Men även skickliga hantverkare kunde vara trälar. Vissa föddes som trälar, andra togs från sina hem och såldes. En person som hamnade i skuld kunde bli träl som ett sätt att betala skulden.

Träldom upphörde i Skandinavien under medeltiden. Det kan vi läsa i skrivna dokument. Men för tidigare perioder finns ingen nerskriven information. Vi får använda de få ledtrådar som finns och lägga pusslet själva.

En pusselbit?

På storgården i Lockarp hittades kärl av en typ som kallas Östersjökeramik och som var vanlig när järnåldern övergick i medeltid. Kärlen kan ha tillverkats av trälar som rövats eller kommit hit med hantverkare från områdena söder om Östersjön. Kärlen blev populära och fortsatte att tillverkas här, både av trälar och vanliga hantverkare som tog efter stilen. Kanske är det ett tecken på att det fanns trälar på storgården?

Runorna och skrivkonsten

Runor är våra första bokstäver. När de började användas under järnåldern hade konsten att skriva funnits i andra delar av världen i tusentals år.

Mot slutet av järnåldern förändrades skrivkonsten. Människor började skriva i vax som smetats ut på en trätavla. De skrev med en spets av ben eller metall med en bred ände som kunde radera det som skrivits. Smidigt, jämfört med det gamla hackandet och ristandet i hårda material.

Stora förändringar

Under 1000-talet förändrades samhället på många sätt. Stormän och andra mäktiga markägare bestämde att byar skulle byggas. Det var ett sätt att skaffa sig kontroll över befolkningen och få in mer skatt. Människor lämnade sina gårdar och flyttade till byarna. Kristendomen började sprida sig på allvar och de första kyrkorna började byggas. Den period vi kallar medeltiden börjar.