Fornflärd
Under forntiden, liksom idag, signalerade hår, kläder och saker status och grupptillhörighet.
Idag kan valet av frisyr, mobiltelefon eller gymnastikskor ge viktiga ledtrådar till vem en person vill vara. Så var det också på forntiden. Under yngre stenåldern kunde keramik med egna former och mönster skapa vi-känsla inom en grupp. Saker av brons betydde hög status under bronsåldern. De som tillhörde eliten kunde visa det genom att ha blanka spjutspetsar, dräktnålar eller halsringar.
Under järnåldern började allt fler använda spännen av metall, för att hålla sina kläder på plats. Fantasifulla smycken med djurmotiv och pärlor av olika slag berättade om vem ägaren var. Den som var först med den senaste modellen sågs nog som riktigt modemedveten.
Visste du att...
... de flesta föremålen är upphittade i rika människors gravar. Hur alla andra smyckade sig, vet vi inte.
När du tittar på sakerna av brons som är grönaktiga eller bruna,
föreställ dig att de är riktigt blanka och gyllengula. Det var så de såg ut när de var nya. Den gyllene färgen var inte bara populär på smycken och andra statusföremål. De första tygerna som färgades kan ha varit gula. Den grönbruna färgen beror på att metallen har ärgat, alltså påverkats av luft och vatten under årens lopp.
Nyhetens behag
Enfärgade, mönstrade, runda eller ovala. Av lera, ben, bärnsten, metall och nötter. Pärlor av olika slag har använts i många tusen år. Men när glaspärlorna dök upp upplevdes de förmodligen som något nytt, och väldigt snyggt. De var unika och värdefulla, för glas tillverkades bara utomlands.
Glaspärlorna kom antagligen hit som handelsvara från det vi idag kallar södra Europa. De fanns i många färger och former. Så småningom köptes glasbitar in så att en egen massproduktion av pärlor kunde starta även här.
Pärlor, pärlor, pärlor
Pärlor har burits som halsband i olika längder, fastsydda på kläder och som hårdekorationer. De har trätts på trådar som fästs mellan spännen, eller så har en pärlrad fått hänga rakt ner över kläderna.
Även enstaka pärlor har burits i en tråd runt halsen, eller förvarats i en liten påse. Från vikingatid finns gravar där barn begravts med en bärnstenspärla.
Pärlhalsband från Kristineberg
Långa halsband smyckade två personer begravda i varsin grav intill varandra. Ingen vet vilka personerna var. Pärlorna av bärnsten och glas skulle kunna vara ett tecken på att de hade höga positioner i livet.
Båda levde troligen tills de var 30-40 år gamla. Det går inte att säga om de begravdes samtidigt eller om det gick år mellan begravningarna. Kan de ha varit vänner, släktingar, ett kärlekspar eller något helt annat? Och vad var det som gjorde att just de fick till synes framgångsrika liv här kring fyrahundratalet?
Grönt är skönt
Vikingar köpte gärna pärlor åt sina fruar. Det skrev resenären Ibn Fadlan i sina anteckningar från 900-talet. För den som fick många pärlor under livets gång kunde halsbanden växa och bli riktigt långa.
De värdefullaste smyckena hos dem är gröna pärlor av samma slags keramik, som de har på skeppen. För dem betalar de mycket, de ger en dirham (ett mynt) för en enda pärla. Av dem gör de halsband åt sina kvinnor.
Sidan senast uppdaterad: