Jan vill riva pensionsplanket

Innan vi ens hunnit sätta oss ner börjar Jan Ahlström en filosofisk diskussion om vad som händer med oss människor när vi går i pension efter ett helt arbetsliv.
Synen på alla människors värde har präglat stora delar av hans liv. Oavsett om han arbetat som fastighetsförvaltare, jobbcoach, diakoniassistent eller lärare har människan alltid stått i centrum.
– Du blir inte en annan människa för att du går i pension. Men samhället kan få dig att känna dig onyttig, och det kan bli livsfarligt om man inte kan hantera det. Vi måste sluta sätta upp det här pensionsplanket. Vi är alla människor som kan bidra, oavsett livssituation, menar Jan.

Jan är född på Kirseberg i Malmö 1956. Under barndomen flyttade familj­en från Kirseberg till det då nybyggda området Segevång. Senare köpte de en villa i Hohög.
– Att pappa kunde köpa en villa betydde mycket för hans resa. Han började som dräng och jobbade sig upp. Han var socialdemokrat, och samma dag som tidningen Arbetet lades ner gick han bort. Och tur var väl det, för han hade inte gillat den samhällsutveckling vi ser i dag.

Jan beskriver sig som en av få Malmö­bor som är födda i staden och fortfar­ande bor kvar. Han gjorde en utflykt till Mellanskåne under femton år mellan 1990 och 2005. När han kom tillbaka var staden helt förändrad.
– Det är på gott och ont. Men Malmö var en vänligare stad förr, säger han.
Engagemanget för människor har följt Jan genom hela livet. Oavsett roll eller arbetsplats har drivkraften varit densamma – att se människan bakom situationen och bidra till att fler känner sig inkluderade. Han har också länge engagerat sig i frågor som rör psykisk ohälsa.
– Det handlar om allas lika värde och om att göra så gott man kan utifrån sina förutsättningar. Ingen ska trycka ner någon annan.

Idag kanaliserar han mycket av sitt engagemang genom kulturen. Just nu regisserar han pjäsen "Vi e Dödspolare", som sätts upp av amatörteatern Teater Thea och har premiär 14 augusti på MAF.
Pjäsen handlar om tre män i åldrarna 20, 45 och 70 år som möts på en vind på nyårsafton för att ta sina liv. Under kvällen kommer de närmare varandra och inser att de, trots åldersskillnaden, har mycket gemensamt.
– Budskapet är att man ska se varandra som människor över generationsgränserna. Det finns ett värde i alla människor, oavsett ålder. Titta inte på vad vi är, utan respektera oss för dem vi är.
För Jan är teatern ett sätt att påverka samhället på gräsrotsnivå och att få ut både politiska och humanistiska budskap. Den traditionella partipolitiken är han däremot mer kritisk till.
– Tyvärr upplever jag att många politiker glömmer sina rötter när de når en viss position. Men det är viktigt att rösta. Att inte rösta är också ett ställningstagande.

Han driver också en egen podd som heter Vingslag – en podd om livsväven, även om den ännu inte är offentlig. Han tycker om att fördjupa sig i olika ämnen och intervjua människor.
Gemenskap är viktigt för oss människor, menar han, och ytterligare en aktivitet som ligger honom varmt om hjärtat är boule.
– Jag tränar boule i Bulltoftahallen hos Malmö Bouleallians. Vi ses, spelar och alla är välkomna in i gemenskapen, berättar han.
Trots att det politiska och samhälleliga klimatet ibland känns tungt ser han med tillförsikt på framtiden.
– Jag är troende, och om alla såg till sin nästas bästa och inte bara till det som gynnar en själv hade vi haft ett bättre samhälle.
Men Jan känner hopp. Det gäller att inte stanna upp och fastna i det som varit.
– Var det bättre förr? Ja, det finns säk­ert de som tycker det. Men det går inte att leva i det som varit. Livet är till för att levas här och nu och för att ta till sig ny kunskap.