Att våga höra sin egen röst

Monica Henning och Annika Linné sitter vid ett bord i Dammfrigårdens nya multimediarum och väntar på att få köra igång en workshop där de ska lära sig göra podd. Fyra stora mikro­foner med stativ är fastskruvade i bordskanten och både dator och mixerbord finns på plats. Väggarna är ljudisolerade och när man knäpper med fingrarna blir det alldeles tyst. Inget eko hörs.

Lari Pitkäkangas och Soley Moreno från stiftelsen KC kompetenscenter är dagens kursledare. De arbetar med ­EU-projektet Voices of Wisdom, som bedrivs i ­Sverige, Grekland och Italien med syfte att ge seniorer en möjlighet att dela berättelser och erfarenheter med hjälp av digitala verktyg.

– Projektet är en plattform för att föra vidare visdom mellan gen­erationer, kulturer och perspektiv, säger Soley.

Lari berättar att en podd påminner om radio, men att den ligger kvar på internet och att man själv kan välja när man vill lyssna.

– I dag lyssnar unga generationer oftare på podd än på radio. Avsnitten är korta och snutt­ifierade. Det som är bra med podd är att man kan göra det som amatör och att det är hyfsat enkelt. Egentligen räcker det med en bra mobil, en mikrofon och en app som man laddar ner i mobilen för inspelning och redigering, berättar Lari.

Men i multimediarummet på Dammfrigården finns rejäla mikrofoner och avancerad teknisk utrustning.

– Syftet med multimediarummet är att skapa möten kring ett gemensamt intresse. Vi håller också DJ-kurser här. Tanken är att besökare ska få låna rummet och spela in det de känner för. Det kan vara sin livsberättelse för att spara till kommande generationer, eller ett särskilt ämne eller intresse man brinner för, berättar Susanne Edqvist, äldrepedagog på mötesplatsen.

Monica och Annika får först lyssna på ett avsnitt ur en podd om psykisk ohälsa och därefter ska de själva prova att spela in. Lari förklarar att ett avsnitt består av intro, struktur och outro – alltså början, mitt och slut. I slutet får det gärna komma någon form av slutsats eller konklusion.

När man pratar ska man tänka på att prata öppet och försöka glömma bort mikrofonen. Men det skiljer sig från ett vanligt samtal på så sätt att man behöver prata tydligare, som till en publik.

– Det kommer kännas konstigt att höra sin egen röst, säger Annika.

Lari poängterar en sak som är viktig:

– Ni kan inte göra fel. Det går alltid att spela in igen och i redigeringen kan man ta bort harklingar och annat. Och om man skulle ångra sig och tänka ”varför berättade jag det här?”, då kan man helt enkelt ta bort det.

Under justeringen av mikrofoner och ljudteknik diskuterar Monica och Annika vilket ämne de ska prata om och kommer fram till en gemensam nämnare i Senior Sport School*, som de båda deltagit i och där de lärt känna varandra.

– Vi är redo, säger Annika.

Monica inleder inspelningen och det blir ett samtal med Annika om hur givande och spännande det var att prova olika aktiviteter som brottning, ridning och annorlunda matlagning. Efter cirka fem minuter avbryter Lari och det är dags att lyssna tillsammans.

– Vad tyckte ni? frågar han.

– Det var roligt att vi hittade ett ämne som var gemensamt, säger Monica.

– Jag tänkte: ”Det där är inte jag. Så låter jag inte”, säger Annika.

– Du låter som du låter, svarar Lari, men menar samtidigt att inspelningen bara är råljud än så länge och att det finns mycket man kan göra i redigeringen.

Workshopen börjar lida mot sitt slut och Lari undrar om de två vill fortsätta vid ett annat tillfälle.

– Gärna! Det var spännande och jag gillar att lära mig nya saker. Jag har fått en idé om att spela in hur det var under min barndom. Mina barn har börjat bli intresserade av hur jag hade det, berättar Monica.

– Och jag vill gärna fortsätta, för jag har planer på att utveckla en egen verksamhet. Verkligen roligt! avslutar Annika.

*Senior Sport School är ett projekt där deltagarna tar del av ett antal tematräffar med syfte att inspirera till en aktiv roll inom idrott och en meningsfull fritid.

Text: Anna Svensson. Foto: David Dahlberg.