Att se det som egentligen inte går att se

Birgitta föddes i Jönköping 1945 och sagor och berättelser var en stor del av hennes uppväxt. När familjen kom ner till Vättern brukade hennes föräldrar fråga om ön Visingsö hägrade den dagen.
– Det var ett sätt att få mig att se det lite magiska. Att se det som man egentligen inte kan se. Ibland såg vi ön och ibland inte.

De första åren bodde familjen vid Östra torget i Jönköping, men när Birgitta var fyra år flyttade de till ett nybyggt bostadsområde. Som barn brukade hon och hennes vänner följa järnvägen över en gammal bro för att komma till fyra klätterträd som växte bland kor och smultron.
– Vi lekte i de där träden och var olika
seriefigurer från den tiden. Det kunde vara Tarzan och Jane, Fantomen och
Läderlappen. Det är lätt att bli nostalgisk när man tittar tillbaka, för det var en
fantastisk tid, berättar Birgitta.
Sagor är något vi har gemensamt oavsett land och kultur, menar hon. När hon berättar gamla sägner om troll som var rädda för kyrkklockor eller om sin mormor som fick lära sig att vända kappan ut och in för att inte bli trolltagen, händer det att personer med annan kulturell eller religiös bakgrund kommer fram till henne.
– En man från Syrien kom fram till mig och sa att han kände igen sagorna från sin egen barndom. Vi bär på ett gemensamt arv oavsett vilken religion vi tillhör, säger Birgitta.

När Birgitta gick i pension ville hon ägna mer tid åt berättandet. Hon hade läst om författaren Göran Palm som höll i berättarkaféer och tänkt att det var något hon själv ville göra. Tillsammans med ABF startade hon ett berättarkafé.
– Första gången kom femton personer och alla hade något att berätta. Nu har vi hållit på i sexton år, säger hon.
I dag håller hon på med berättarkaféer tillsammans med Berättargruppen Ägir. Det brukar komma mellan åtta och tjugo personer till träffarna. Den som vill får berätta i högst tio minuter och berättelserna kan handla om allt från folksagor till det egna livet. När någon berättar ställer de andra inga frågor och diskuterar inte.
– Vi tar emot berättelsen och lyssnar. Alla får en applåd som tack.

För Birgitta handlar berättandet inte bara om sagor och minnen, utan också om att föra erfarenheter vidare. Hennes egen uppväxt har gett henne berättelser om ett Sverige som på många sätt såg annorlunda ut än i dag. Det var till exempel ingen självklarhet att hon skulle få studera vidare.
– Jag kom från en arbetarmiljö. Min mamma ville läsa vidare, men det var inte möjligt då, så hon fick sätta sig på skjortfabriken i stället.
Själv fick Birgitta möjlighet att studera
vidare. Hon tillhörde en generation som fick bättre möjligheter till utbildning än sina föräldrar.
Det är viktigt att ha med sig det historiska perspektivet och se vilken utveckling Sverige har genomgått det senaste seklet, menar hon. Demokrati, rösträtt och jämställdhet är inget som har kommit av sig självt. Människor har kämpat för dessa rättigheter. I höst startar hon en berättarcirkel om just klassresor på ABF.

Men berättelserna från det förflutna handlar inte bara om framsteg. En händelse från Jönköpings historia som har påverkat Birgitta starkt är kravallerna midsommaren 1948. Då gick en mobb till attack mot stadens resandefolk. Beväpnade med järnrör och påkar trängde de sig in i människors hem och misshandlade dem. Angreppen hade föregåtts av en lång tids fördomar och misstänkliggörande av resandefolket, både i pressen och från företrädare för samhället.
Birgitta var bara tre år när det hände och har inga egna minnen av kravallerna. Men i vuxen ålder har hon läst om händelserna och blivit starkt berörd av att övergreppen ägde rum på samma gata där hon bodde som barn.

Det hon har läst har gjort starkt intryck på henne och väckt tankar om hur viktigt det är att känna till historien.
– Särskilt med tanke på vad som händer i vårt samhälle i dag tänker jag på hur lätt det är att skapa en mobb i en vanlig svensk småstad.