Toner hos Torsten

Torsten är en ordningsam karl med huvudet på skaft. Noggrann och kunnig. Han har alltid varit den som säger vad han tycker. Vid 93 års ålder ser han tillbaka på ett liv fyllt av mycket arbete och ansvar. Efter mer än sextio år tillsammans med sin fru, har han nu behövt göra förändringar för att hantera livet efter hennes bortgång.

De träffades på en resa till Storlien. Det klickade direkt, och sedan dess höll de ihop. Hon var familjens nav – trygg, handlingskraftig och omtänksam. Medan han arbetade, för Torsten är en man som alltid har arbetat, såg hon till att vardagen fungerade. Tillsammans byggde de ett liv som bar genom decennier av stora händelser och gemensamma beslut. Flyttar, husköp, jobb, barn, barnbarn och barnbarnsbarn. När hon gick bort blev tystnaden påtaglig. Samtalen saknas. Hennes mat. Närvaron. Självklarheten i att vara två.

– Det värsta som kan hända oss pensionärer är ensamheten och saknaden.

Ett exempel på hur livet har sin gång är musiken. Den var alltid närvarande tidigt i hans liv och han hade talangen och uthålligheten som krävdes. Men även om musiken var lockande var livsstilen inte det. Torsten visar upp sin trumpet, numera är det faktiskt ingen levande som har hört honom spela. Men ensamheten är det han vägrar ge fritt spelrum.

I ett land som Sverige, menar han, borde ingen behöva vara ensam. För honom blev gemenskapen i olika träff­ar en avgörande vändpunkt. ­Genom aktiviteter som Odla tillsammans och Seniorkollo* har han funnit något som hjälper honom att hålla sig uppe: sammanhang.

I Projektet Odla tillsammans möts människor kring det enkla och konkreta – jord, plantor och matlagning. Men det är även samtal som slår rot. Där finns tid för skratt, för att dela erfarenheter och att bara vara en del av något. Han beskriver hur han gärna går runt och tittar noga på vad de andra gör. Frågar hur de tänker kring värme, kryddor, hur man vet när något är klart. Det handlar om att förstå grunderna, menar han. Precis som när man lär sig spela gitarr. Om man lär sig fel från början kan det följa med en resten av livet. Samma inställning har han till matlagningen. Därför studerar han noggrant. Hur man gör, varför man gör det och vad som händer om man ändrar något.

Under större delen av sitt liv behövde han aldrig tänka på det. När han kom hem från jobbet stod maten där – stekt sill, potatis, köttbullar eller annan rejäl husmanskost. Det var vardag, men med mycket omsorg. Nu måste han lära sig själv.

– Varje liten sak jag lär mig är ett plus, säger han.

Att förstå hur man lagar mat har blivit ett sätt att ta tillbaka något av vardagen.

Även Seniorkollot beskriver Torsten i varma ordalag, hans erfarenheter är odelat ­positiva, allt från deltagarna, ledarna och miljön. Stämningen var varm och uppriktig, alla som var där var positiva och nyfikna.

– Att träffa glada människor. Det är det jag behöver.

Gemenskapen har inte tagit bort sorgen, men den har gjort den lättare att bära. I stället för att dra sig undan har han valt att delta och bidra. Han talar om små marginaler i livet – om hur tillfälligheter kan avgöra allt. Som den där fjällresan när han mötte kvinnan som blev hans livskamrat. I dag är det andra tillfälligheter som betyder något: ett samtal över en kaffekopp eller ett skratt i en odlingslott.

Sorgen finns kvar. Saknaden likaså. Men i gemenskapen har han hittat en motkraft till ensamheten. Och kanske är det just där, bland jordiga händer, nya kunskaper och delade berättelser, som livet långsamt får en ny riktning.

*Odla tillsammans är ett projekt där seniorer bjöds in till Botil­denborg för att odla och laga mat, bland annat tillsammans med förskole­barn. Seniorkollo anordnades av Malmö stad under Äldreveckan 2024 och 2025.