Christian Andersson

I ett samtal med curator Anna Johansson berättar konstnären Christian Andersson om tankarna bakom verken som ingår i utställningen Shapeshifters.

Utställningen Shapeshifters utforskar med konstens hjälp olika idéer om framtiden och hur vi kan förhålla oss till de förändringar som pågår runt omkring oss. Hur skulle du beskriva att du förhåller dig till detta i Column Shred?

När jag fyllde 11 år fick jag en bok av min farbror, God morgon framtid. I den spekuleras det om ett antal fenomen och uppfinningar som författarna tror kommer se dagens ljus i just framtiden. Jag älskade den där boken, då den fick allt att verka möjligt, som att det verkligen fanns en annan slags tid att vänta in. Det kändes som att dåtid och framtid var separerade världar, likt två kontinenter. Mellan dessa fanns en spricka och där vistades vi, i en samtid. Så kändes det. Idag läser jag framtidsskildringar på ett annat sätt, som något som befäster det vi vet hittills. Utifrån det som varit och det som är extrapolerar vi fram en framtid. Detta visar sig fungera ibland, det vill säga framtiden slår in som vi förutspådde den, men vanligen bara gällande fenomen som rör sig i pulser eller cykler. Dock inträffar ofta mer oförutsedda skeenden som skapar ett distinkt före och efter, som den situation vi upplever nu, våren 2020. Då ritas plötsligt samtiden om och följaktligen även framtiden.

Column Shredkan i viss mån sägas illustrera en förutsägbar dåtid, samtid och framtid. Strukturen (som leker med tanken på att den är en bärande struktur, då den avbildar kolonner) som löper mellan tak och golv är helt redovisande: Från en rulle längst upp matas ett dokument ned, som verkar förstöras när det når marken. Rummets mått avgör alltså dokumentets (strukturens) förlopp. Vi kan alltså anta, förutse, att de kolonner vi fortsätter rulla ut kommer fortsätta löpa mellan tak och golv och de kommer fortsätta förstöras utanför detta mått. Ett sätt att ändra på förloppet vore att ändra på strukturen vi matar ut, en annan att förändra rummet vi placerar dessa i. I vilket fall tvingar det oss att se förbi en rad förutfattade begränsningar och i stället föreställa oss helt nya gränser.

Tiden är ju en viktig aspekt i många av dina verk. Column Shredanspelar ju i sin utformning på en nutid och en framtid i förhållande till hur besökaren rör sig. Om du precis har kommit in i utställningsrummet ser du de illusoriska två-dimensionella kolonnerna. När du väl har passerat dem och du vänder om och går tillbaka är det ”bara” ofärgat papper som hänger från golv till tak. Besökarens rörelse, att vara på väg tillbaka, kan på så vis läsas in i verket som att vi också går tillbaka i tid, eller att vi ser tillbaka på vår tid från en framtid. Här läser jag in en hel del civilisationskritik. Hur kommer vi egentligen att se tillbaka på vår egen tid? På ett liknande sätt leker du ju med vår uppfattning av tid i verket Olympus med. Det är ett helt nytt verk som p.g.a. Covid-19 blev försenat, men som snart är på plats. Kan du berätta lite om det verket och förhållandet till tid? Vad är det vi kommer att se?

Olympus är ett slags tittskåp som vänder ut och in på olika begrepp om just tid. Betraktaren erbjuds att kika genomen tidning, ett exemplar av National Geographic och där möta sin egen blick infogad i spegelbilden av tidningens framsida. Just detta omslag, från oktober 1978, visar en gorilla som fotograferar sig själv i en spegel. Hålet vi kikar genom är placerat i centrum av kamerans objektiv och det är där vi nu skymtar vårt eget öga. Om man vill kan ju en spegel ses som en illustration för en linjär förståelse av tid och rum där vi genom att rikta blicken framåt bokstavligen också kan se det som ligger bakom oss. I Olympus har vi möjligheten att se tillbaks till 1978, eller kanske till och med hela vägen tillbaka till historien om människoapan som började använda verktyg och tog över världen. Här blir alltså tiden en samling lager vi kan bläddra oss igenom, framåt och bakåt, vilket öppnarupp för möjligheten att kunna befinna oss i ett då och ett nu samtidigt, att både vara en museibesökare i Malmö 2020 och samtidigt en gorilla som fotograferar sig själv i en spegel 1978.

Jag tycker att dina verk förkroppsligar tanken på en Shapeshifter, eller en metamorfos process där det nya som föds ur processen får oss att se på omgivningen på nya sätt. Vad tänker du själv på när du hör ordet Shapeshifters? Och kan du koppla det till ditt konstnärskap?

Jag vet ju vad en Shapeshifter är (men jag hade ingen aning om att det kallades hamnskiftare på svenska!), men jag tänker omedelbart på en film som jag såg som ung och som skrämde vettet ur mig. Den heter Invasion of the Body Snatchers(Världsrymden Anfallerpå svenska) och i filmen drabbas en liten stad i Kalifornien av en utomjordisk invasion, där en slags puppor kopierar stadens invånare. Dessa kläcks sedan som perfekta kopior som ersätter stadens invånare, en efter en, samtidigt som originalen försvinner i stadig takt… Jag har till och med gjort ett konstverk baserat på en av de första stroferna i filmen, där en doktor som sett vad som pågår (och därför avfärdas som galen) yrar att ”everything looked the same – but it wasn’t”. Idén om att vår verklighet inte är vad den utgör sig för att vara är en klassisk paranoia och jag har ofta försökt frambringa en mild variant av denna i många av mina verk. Ett tvivel kan fungera utmärkt som en drivande motor i ett konstverk och imina arbeten strävar jag efter att skapa en slags invaderande kod som kilar in sig någonstans mellan det vi ser och det vi tror att vi vet. Jag tror att detta glapp, en sekunds fördröjning i direktsändningen, kan få oss att för ett ögonblick tappa vårt invanda fotfäste. När vi sedan återfår balansen kan omgivningen bli något vi faktiskt upplever, inte bara tar för given, likt känslan efter en déja vu, när världen ter sig närmast alltför verklig i några minuter och vi får en möjlighet att granska hur dess strukturer verkligen ser ut.

Hur skulle du beskriva din process?

Mina verk börjar oftast med ett infall, som något jag skymtar i ögonvrån och inte kan släppa med tanken. Detta något försöker jag tyda genom att jämföra och kombinera det med andra glimtar jag haft. Det är en ganska svår process att förklara, då den är intuitiv och väldigt fokuserad på samma gång, men jag kan likna känslan vid att befinna sig inuti en spegelkula vrängd ut och in, där fasetter då och då blänker till. Dessa fragmenterade blänk sorterar jag och fogar samman till mer sammanhängande kluster där jag kan börja se mitt infall från ett avstånd, vilka erfarenheter, tankar och referenser det uppstått ur. Över tid utkristalliserar sig en specifik idé och efter detta brukar formen falla på plats av sig själv. Jag har så att säga lämnat plats för något som bara passar just där. När själva konstverket sedan skapas är den största utmaningen att i uttrycket behålla den lätthet och lust jag upplevde vid mitt första infall. Jag tror att ekot av denna första råa, mångfacetterade kreativitet är nyckeln till att få ett verk att kommunicera, att få betraktaren att känna igen något de aldrig sett.

Christian Andersson är född 1973och är verksam i Malmö och Paris. Hans verk kan ses på Malmö Konstmuseum till den 9 augusti. Verket Column Shred(2015) ingår i museets samling.