Malin Bülow

I utställningen Shapeshiftersvisas samtida verk som på olika sätt förhåller sig till framtiden och de förändringar som väntar oss. I ett samtal med curatorn Anna Johansson berättar konstnären Malin Bülow om tankarna bakom sitt verk Strained Resilience (2020).

Ditt verk består av en stor platsspecifik rumsinstallation som aktiveras av dansare under helgerna. Vad tänker du om ditt verk i förhållande till idéer om förändring?

Förändring, förflyttning och rörelse är på många sätt ledorden i mina verk generellt. Jag brukar själv beskriva dem som elastiska skulpturer och installationer. Vad gäller Strained Resiliencehar jag velat skapa ett verk som både omfamnar och omskapar rummets linjer och väggar. Det upplysta och bländvita, vidöppna elastiska textil-rummet tycks vänta på de formförändringar som dansarnas rörelser initierar. När dansarna rör sig mot membranet häver det sig och rörelseförändringarna fortplantar sig genom hela den elastiskt, transparenta strukturen.

Var hämtade du din inspiration från?

Den tydligaste inspirationen kommer ur den egna arbetsprocessen. Jag har länge arbetat med relationen mellan kropp och arkitektur och strävat efter en sammansmältning mellan de rigida arkitektoniska formerna och de organiska kroppsliga formerna. I tidigare verk har kropparna suttit fast i långsträckta elastiska membran. Som en vidareutveckling ville jag skapa volymer med statiska spänningsförhållanden, som kan ”stå” utan kropp. Samtidigt ville jag frigöra kroppen för att se vilka rörelser som blir intressanta att arbeta med då. Jag ser på de elastiska membranen som ett andra hudlager och strukturen i sig som ett bländande vitt, utopiskt rum med kontinuerlig potential att omformas. Inspirationen kommer i stora drag ur den tid vi lever. Hur känns det att vara kropp i vår tid?

Det påminner oss ju också verkets titel om. Strained Resilience(ung. ansträngd motståndskraft) ger en antydan om hur det skulle kunna kännas att vara kropp i vår tid men det uttrycker också ett behov av motstånd. Kanske för att frigöra oss? Hur tänker du kring det?

Ibland tänker jag på verken som en diagnostisering av samtidskroppen och samtidigt en slags existentiell kompass in i framtiden. Fyrkanten precis som den mänskliga kroppen är ständigt närvarande i mina verk och blir en påminnelse om relationen mellan det rigida och det organiska. Hur förhåller vi oss till det som kan tyckas fast? Hur förhåller vi oss till strukturer, normer, system och gränser?

I en tid när frihet blivit neoliberalismens mantra och kapitalismen och individualismen penetrerar varje tum av våra liv, har jag i flera av mina installationer sökt visualisera en beroende kropp, som via gigantiska navelsträngar eller textila puppor är förankrad till rigida, fyrkantiga strukturer, som storleksmässigt är överordnade den mänskliga kroppen. Tygets elasticitet och kropparnas rörelser, vilka kontinuerligt initierar formförändringar i den större strukturen, kan absolut ses på som ett uttryck för motstånd och initiativ till frigöring.

När verket aktiveras av dansare förkroppsligas idén om en slags Shapeshifter tycker jag. Vad tänker du på när du hör ordet Shapeshifters? Kan du koppla det till ditt konstnärskap?

Jag relaterar Shapeshifters till metamorfosen och metamorfosens stadier är någonting jag tänkt mycket över det senaste året av mitt skapande. Jag ser hur mina installationer har gått från jämförelsevis statiska performativa installationer, där kropparna, inneslutna i varsin kokong, har rört sig mycket långsamt (puppstadiet), till mer uttalade rörelser som sätter hela membranen i gungning (övergången mellan puppa och imago). I och med Strained Resiliencehar dansarnas kroppar helt kommit ut av det vilande puppstadiet och fått fritt rörelserum (imago).

Malin Bülow är född 1979 och bor i Oslo. Hennes installation kan ses på Malmö Konstmuseum fram till den 9 augusti. Verket aktiveras av dansare under helgerna (se hemsida för tider). Verket ingår i Malmö Konstmuseums samling.