Elin Alvemark

Urnor är symboler för alltings början och slut. Hur tänker du kring det?

Den ursprungliga bakgrunden till valet av urnan är rent personlig. Jag har haft olika yrken som gått ut på att vara kreativ och innovativ, men oftast känt mig kastrerad och stympad av ditten och datten. Ursprungsplanen var att orkestrera en kraftmätning där ingen kunde hindra mina koncept, mitt språk eller mina idéer. Jag behövde ett format som kunde bära den demonstrationen. Urnan var det kulturella formatet jag kunde komma på som både kändes makabert och globalt gångbart. Symbolen för start och slut, eftersom det bär liv (det växande) och död (aska), det tänkte jag när någon sa att det såg ut som en vas och undrade varför jag sa urna hela tiden. Det cirkulära är däri gillade jag!

Du har sagt att du tänkte på urnorna som personer med olika uttryck, karaktärer.

Ja, det stämmer. I mitt arbete med urnorna fanns seriella strukturer där jag kunde dra paralleller med släktskapet inom mänskligheten. Jag såg framför mig hur släkter visualiserades. Interrelationerna fascinerade mig och därmed en slags interkultur. De över 300 urnorna liknade ett gigantiskt släktträd. Därifrån var det naturligtvis roligt att fantisera om personligheter. Jag observerade hur lite som krävdes av mig för att börja bygga karaktärer och hur mycket information släktroll kunde ha i relation till lösryckt identitet. Det kändes mycket urtypiskt oss människor på något vis att läsa människor utifrån släktsystem, men också extremt otidsenligt och på utdöende. Systemet sattes på plats med en metod som jag inte analyserat än. Jag behöver jobba mer med det här, det är fortfarande nytt.

Jag tänker också på det du sagt tidigare om att det är som att urnorna har gått igenom olika stadier av misslyckanden - de har naggats i kanterna, förvrängts och nästan gått sönder – och att det är stadier vi behöver gå igenom för att forma en utopi. Den tankegången påminner ju också om en person eller ett samhälles utveckling. Vi går ju aldrig spikrakt framåt eller uppåt. Vägen mot ett ideal (om det nu är det vi strävar efter) kantas ju av en massa omvägar, genvägar, misslyckanden…

Ja. Du har misslyckanden på olika nivåer. Det individuella misslyckandet och det sociala och mänsklighetens. Vad vi har idag är också hybriden där naturen och människan förenas i ett misslyckande som drar in arter och klimat. Ord som hållbarhet refererar ju på något sätt till en linjär väg fri från misslyckanden. Vi kan bakgrunden till vad som ser ut som det största haveriet i mänsklighetens historia. Vi kallar det klimatkris men det är ytterligare ett språkligt tecken på vår vilja att förtränga fel och vår rädsla kopplat till misslyckanden. Det allvarliga som jag ser det är hur den försvårar vår förmåga till fördjupad insikt.

När vi förhåller oss till det individuella misslyckandet tycker jag det är intressant att utforska hur stor del som är tragik, hur stor del som är potential till insikt och hur stor del som är stigma. Stigmat är den utifrånblick på dig som misslyckas. Till exempel att förlora vårdnaden om barnen, hamna i fängelse, missbruka alkohol, bli avvisad sexuellt, stå utanför arbetsmarknaden eller hämta barnen sist på dagis. Tragik kom att bli något som intresserade mig i 25-årsåldern i och med att jag själv varit misslyckad och det var mer än en känsla.

Elin Alvemark är född 1980, hon är utbildad på HDK-Valand och är verksam i Göteborg. Hennes verkkan ses på Malmö Konstmuseum t.o.m. 9 augusti. Tre av verken finns i Malmö Konstmuseums samling, ytterligare verk har generöst lånats ut av privata samlare.