Isabelle Andriessen

Dina två verk, Tidal Spilloch Hot Hatching Scrapers, som visas i utställningen korresponderar väldigt bra med ordet Shapeshifters. Ytorna på konstverken förändras från dag till dag och utifrån det kan man säga att du använder tiden som ett medium i dina verk. Du belyser transformationens paradox; det visar både början på något nytt samtidigt som det förutsätter slags förlust. Hur tänker du kring detta?

Jag använder mig absolut av tiden som ett medium i mina verk, då syftet är att synliggöra tidens gång inom ramen för en konstinstitution. Mina skulpturer är envisa och smittförande; de vägrar att vara som de är och fortsätter att expandera. Jag strävar efter att man ska få en autentisk upplevelse i mötet med konstverken. De synliggör tidens gång och förstärker på så sätt det intima förhållandet mellan verket och betraktaren. De oåterkalleliga förändringarna som skulpturerna genomgår kräver betraktarens uppmärksamhet och närvaro, de bevittnar tidens gång. Dessutom testar mina skulpturers påtvingade agens vissa parametrar i konsten. Jag vill ifrågasätta olika uppfattningar kring både konservering och restaurering av konstverken. Skulpturerna förändras inte endast när de visas utan även när de är magasinerade, vilket problematiserar föreställningar om permanens, eftervärlden och det företräde som ges till restaurering och samlande av konst. Mitt syfte för mina skulpturer är att de ska existera på tröskeln mellan skulptur och performance. Materialprocesserna utspelar sig i faser koreograferade över en eller flera utställningar som innehåller ett slags gränsutrymme mellan skulptur och det performativa. Vissa av dessa långsamma materiella performances varar några månader medan andra fortsätter att utvecklas över år.

Du nämnde en gång att du är intresserad av ”dött material” och hur det skapas nya livsformer som någon slags förberedelse för ett liv efter en möjlig apokalyps. Kan du berätta lite mer om det?

Skillnaden mellan någonting levande och icke-levande är väldigt svår att avgöra på vår planet, men också när vi försöker hitta liv på andra håll. Inte minst för att det finns så många olika sätt – biologiskt, filosofiskt, kemiskt – att definiera vad liv är eller när någonting kallas för levande. Jag tror det mest döda material vi kan hitta på denna planet är plast. På fler och fler kustlinjer upptäcks stenar med så kallade ’plastiglomerat’, ett begrepp som beskriver hur stenar innesluter och formas med plast. Mikro- och nano-plast finns i kroppen på både människor och djur; forskare har hittat det i tarmarna, blodomloppet och olika organ. Plast som t.ex. BPA (en kemikalie som används i stor utsträckning i plasttillverkning) kommer in i kroppen via hudkontakt och påverkar våra hormoners förmågor och beteenden. BPA efterliknar egenskaper hos hormonet östrogen och stör det endokrina systemet - körtlarna som producerar hormoner som bland annat reglerar metabolism, tillväxt, sexuell funktion och sömn.

Med det sagt; kan levandet material forma ett assemblage med plast och andra icke-nedbrytbara material för att sedan bilda en symbios? Kan giftiga eller radioaktiva landskap som elektroavfallsplatser, litiumgruvor eller kemiskt avfall fungera som en energikälla för nya livsformer eller nya former av kemosyntes som kommer bebo jorden under en avlägsen era i framtiden?Mina skulpturer kan läsas som massproduktionens rester, som framtida fossil eller som tidiga livsformer med sitt eget beteende, som utvecklas och består under svåra förhållanden.

Den nuvarande situationen med Covid-19 påminner mig om dina verk. Inte bara för att utseendet kan lätt förknippas med ett virus, utan hela sammanhanget med en okänd och otäck situation som helt plötsligt blev allas verklighet. Kan du relatera till den här tankegången? Det skulle vara intressant att höra var du får inspiration ifrån!

Absolut! Vi lever i en tid där jordens system är ur balans; biotiska och abiotiska komponenter som smälter samman på grund av de syntetiska materialen och toxiner som vi släpper ut i miljön, det kan vara olja, plast, hormoner och kemikalier som inte bryts ner. Men jag vill gärna föreställa mig tänkbara scenarier bortom det mörka och osäkra framtidsperspektivet som vi konfronteras med. Virus har en viktig roll i utvecklingen av livet som vi känner det. Mot bakgrund av denna skrämmande nya materiella verklighet fantiserar/drömmer jag om livsformer som kan uthärda dessa extrema klimat. Jag föreställer mig uthålliga och märkliga varelser som utvecklas mellan det mänskliga och icke-mänskliga, det levande och icke-levande. Mitt mål är att avslöja de scenarier där dessa icke-levande väsen så småningom kan komma att bli till våra ’naturliga’ kompanjoner som invaderar och koloniserar våra konstruerade och förorenade miljöer.

Isabelle Andriessen är född 1986 i Nederländerna och bor och verkar i Amsterdam. Ett av verken i serien Hot Hatching Scrapersingår numera i Konstmuseets samling. Övriga verk som visas i Shapeshifters har generöst lånats ut av konstnären. Verken kan ses fram till och med 9 augusti.