12. Känslor som väcks
Att vara anhörig till någon som drabbats av demenssjukdom väcker mycket känslor. Det är vanligt att uppleva både oro, sorg och skuldkänslor. Det var inte så här livet skulle bli.
Det är väldigt olika hur man upplever sin situation och hur man reagerar, men många anhöriga tycker att det är skönt att få dela sina tankar med andra. Att sätta ord på det man känner, antingen i grupp med andra i liknande situation, eller i ett enskilt samtal.
En del har vänner att prata med men ibland kan ett samtalsstöd utanför familj och vänkrets vara bra, till exempel anhörigkonsulent eller kurator på vårdcentral. Fundera över vad just du behöver.
Det kan vara svårt att acceptera att den närstående har fått en demenssjukdom och vad det innebär. Att acceptera betyder inte att man tycker att situationen är okej, man får känna ilska och sorg. Däremot kan det bli lättare att se vad som går att förändra och inte, när man accepterar att "nu är det så här".
Den som behöver stöd i denna process kan vända sig till någon form av samtalsstöd, genom vårdcentral eller kontakt med anhörigkonsulent.
”Det tog lång tid för mig innan jag kände att jag kunde acceptera att han var sjuk. Först då blev det lättare att ta emot hjälp.”
Anonym
Olika faser och känslor i sjukdomen
Svenskt Demenscentrum beskriver olika faser i sjukdomen där olika känslor är i fokus. Till exempel irritation, oro och den generella känslostorm som man kan uppleva.
En av faserna kallas för aktivitetsfasen där man som anhörig gör väldigt mycket praktiskt. Sedan kommer man till dygnet runt-fasen som ofta innehåller alltmer beslutsfattande. En fas som många gånger landar i en flytt till ett äldreboende.
Den anhörige som bott tillsammans med sin närstående ställs vid flytten inför en separation som kan vara fylld av svåra känslor. Även om man inte bor med den som är sjuk kan det vara jobbigt att tvingas fatta ett avgörande beslut – även om det är för den närståendes bästa.
Listan över känslor kan göras lång. Det kan vara saknad, längtan tillbaka till det som var, och existentiella funderingar kring hur man ska fortsätta med sitt eget liv. Får jag skratta? Kan jag resa i väg utan min partner?
Ilska och maktlöshet är också vanliga känslor som kommer upp i samtal med anhöriga. Och så den speciella sorg som fått ett egen namn: ”väntesorg”.
”Jag började sörja min mamma redan när hon fick sin diagnos, det är nu sex år sedan… Sorgen finns där hela tiden, men jag väntar fortfarande på att få sörja färdigt.”
Anonym
