7. Att bo hemma tillsammans

Gör mer av det som fungerar

Även när den närstående insjuknat mer är det bra att försöka fortsätta göra det man mår bra av, både för den närstående och den anhöriga.

Sjukdomen gör ofta att den drabbade väljer bort vissa aktiviteter. Det beror ofta på att det upplevs för kravfyllt, fysiskt eller intellektuellt. Kunskap om sjukdomen och dess konsekvenser kan göra det lättare att anpassa sig till ett nytt utgångsläge där också vardagen underlättas.

Rollförändringar

Rollförändringar i relationen är ofrånkomliga. De gör att mer ansvar landar på den anhörige, oavsett om man är sammanboende eller inte.

Är man ett par som lever ihop så finns det ofta sysslor som man är van att dela på. Men i takt med sjukdomens förlopp faller alltmer ansvar på den anhörige. Detta påverkar den anhöriges roll och mående.

Här kan samtalsstöd vara till hjälp. Många anhöriga söker kontakt med kommunens anhörigkonsulenter, för både enskilda samtal och gruppträffar. Att träffa andra som lever i en liknande situation kan ge både ökad förståelse och minskad otrygghet.

Hjälpinsatser från kommunen

Grunden för att få hjälp i hemmet är kontakten med kommunens biståndshandläggare. Med hen har du dialog om de olika insatser som finns.

Det finns många olika hjälpinsatser som vanligtvis tillkommer efter hand. Biståndshandläggaren fyller en viktig funktion att stödja och motivera den närstående att ta emot hjälp.

För många som drabbas av sjukdom är målet att bo hemma så länge som möjligt. Då är det viktigt att se till att man får rätt stöd i rätt tid.

Utöver biståndshandläggaren finns det demenssjuksköterskor och Silviasystrar som kan ge råd och stöd. Även anhörigkonsulenterna är vana vid samtal kring hur livet fungerar för både den anhörige och den närstående.

Samtycke

Den närstående måste samtycka till hjälp från kommunen. Självbestämmandet är viktigt att upprätthålla så länge som möjligt. Ingen av oss skulle vilja att någon annan bestämde över vårt huvud.

Svårigheten uppstår när den närstående på grund av sin sjukdom inte förstår frågan och därför nekar till hjälp. Resultatet kan bli att det är svårt att bevilja hjälp.

Biståndshandläggaren kan motivera till insatser på olika sätt. Ett sätt kan vara att föreslå att den sjuke provar en stödinsats under en tid och att det sedan utvärderas. Det handlar inte om att övertala den sjuke utan snarare om att det ofta är det enda sättet att skapa förståelse för vad en insats innebär och syftar till.

Anhöriga och biståndshandläggare har också möjlighet att bjuda med demenssjuksköterska eller Silviasyster för att hjälpa till att skapa förståelse och få ett samtycke för insatsen.

Ett samtycke behöver inte vara uttryckligt hos någon som har svårt att uttrycka en vilja, utan kan även visas genom att man faktiskt tar emot stöd. Det räknas som ett fullgott samtycke.

Hemmet blir en arbetsplats

Att ta emot hjälp från kommunen kan vara svårt och upplevas som en tröskel för både anhöriga och närstående.

Den som är sjuk kommer att behöva hjälp och det är inte ovanligt att man väntar för länge med att ansöka och ta emot hjälp.

Drabbar demenssjukdomen en familj tidigt i livet finns specifika svårigheter som spelar in. Kanske yrkesarbetar både anhörig och närstående och det finns hemmavarande barn i familjen. Här behövs stödinsatser på ett annat sätt.

Att träffa andra anhöriga och få höra hur de tänkt och resonerat kring olika insatser kan bidra till att man vågar söka stöd.

Inledningsvis kan man ofta klara sig bra på egen hand. Men vanliga första insatser är trygghetslarm, ledsagare och, efter ett tag, dagverksamhet. Avlösare i hemmet är en annan insats som ska vara avlastande för anhörig.

Längre fram kan den som är sjuk behöva hjälp med omvårdnad och personlig hygien. Insatser som tvätt, städ, mat och inköp är andra exempel på avlastning man kan ansöka om.