13. Relationer till andra och till sig själv

Vänner kan ibland, på grund av okunskap eller rädsla, dra sig undan eller helt sluta höra av sig. Det har ofta att göra med att det invanda sättet att umgås inte fungerar längre.

Till exempel blir ofta stora sociala sammanhang svåra för den som är sjuk och därmed också för den anhörige. Därför är det lika ofta anhöriga som väljer bort sociala sammanhang och aktiviteter.

Relationerna inom en familj påverkas också, både vad gäller roller och ansvarsfördelning. Plötsligt kanske du lägger dig i dina föräldrars liv på ett helt nytt sätt, ställer frågor om ekonomi eller om hur hem och hygien sköts.

Det kan också finnas en önskan hos vuxna barn att en sjuk förälder snabbare ska ta emot stöd än vad hen är beredd till. Detta blir ofta extra tydligt när den sjuka föräldern bor tillsammans med en frisk partner och de vuxna barnen har synpunkter på hur de ska hantera sin vardag.

Syskon kan också tycka olika och hamna i konflikt med varandra. För vuxna barn som inte har syskon är situationen ytterligare en annan.

Det är också vanligt att samtalen inom familjen alltmer handlar om den som är sjuk och att det positiva man delar med varandra hamnar i skymundan.

Existentiella och moraliska frågor

Även självbilden och relationen till sig själv påverkas när man blir anhörig till en person med demenssjukdom. Det kan handla om frågor som ”vem blir jag som anhörig och vem får jag vara?”. Detta kan ofta ge skuldkänslor.

Känslor av otillräcklighet och svek är vanliga. "Tänk om jag inte vill vårda min partner eller min förälder? Får jag säga högt att jag inte orkar? Får jag skratta? Kan jag resa bort med en kompis?"

Här finns det risk att man som anhörig tappar bort sig själv. Därför kan det vara bra att prata med andra, till exempel genom det samtalsstöd som kommunen och vårdcentralen erbjuder.

Något som påverkar hur man hanterar dessa frågor är de förväntningar som vi har på oss själva och varandra. Det är inte ovanligt att det uppstår konflikter mellan olika inblandade parter. Det kan ofta handla om att man inte är överens om hur man ska prata med och bemöta den som är sjuk. Likaså här kan det vara bra att vända sig till de stöd som finns att få.

Våld i nära relation

Att leva med en person med en demenssjukdom innebär förändringar i dynamiken i relationen. Med ökad stress, för både anhörig och närstående, kan det lätt uppstå situationer där vi inte känner igen oss i vårt beteende. Sorg och frustration kan slå över i ett utåtagerande beteende.

I takt med att den närstående blir allt mer beroende av dig så ökar risken för våld i nära relation.

Våld i dessa sammanhang är sällan våld i dess mest dramatiska mening. Men den förändrade livssituationen – den närståendes personlighetsförändring och den stress och påfrestning detta innebär – kan leda till situationer där vi tar för hårt i varandra utan att mena det, höjer rösten eller agerar på ett sätt som ingen mår bra av.

Ofta uppstår detta vid omvårdnadssituationer eller när den närstående ställs inför för stora krav. Kanske förstår den närstående inte situationen, och upplever den hotfull, och agerar då på ett sätt som hen annars aldrig skulle ha gjort.

Detta är inte ovanligt och det är bra att prata om det om du känner igen dig. Du kan få stöd och hjälp från kommunens demenssjuksköterskor, Silviasystrar och anhörigkonsulenter.

Vad definieras som våld?

"Våld är varje handling riktad mot en annan person som genom denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från att göra något den vill."*

*Definition av Per Isdal, Meningen med våld (2001).

Utöver fysiskt våld kan våld i nära relation också handla om verbalt eller psykiskt våld. Till våld räknas också underlåtenhet och försummelse vad gäller omsorg och skötsel av ekonomi.

Vad räknas som en "nära" relation?

Det som kännetecknar en nära relation är att det finns känslomässiga band mellan den utsatte och den som utsätter, och att våldet sker i en miljö som ska vara trygg. Det kan gälla

• en partner, barn, syskon, förälder, annan släkting eller granne
• en person som bor på samma äldreboende
• någon som den utsatte är i beroendeställning eller har band till, till exempel en god man, förvaltare, förmyndare eller personal.

Sexuell hälsa

Sexualitet är ett av våra grundläggande behov och den finns med oss hela livet. Det är också en mänsklig rättighet enligt Världshälsoorganisationen WHO.

Oavsett ålder kan sexualitet vara en del av ett gott liv. Det handlar inte bara om samlag och sex, utan lika mycket om närhet – som att kramas, ligga nära och hålla handen.

Generellt sett är det vanligt att lusten förändras när man blir äldre. En person med demenssjukdom kan ibland få en ökad sexuell lust, vilket kan vara svårt att bemöta för anhöriga. Ett annat symtom på demenssjukdom kan vara att helt sluta vilja vara nära någon.

Det är viktigt att vara medveten om dessa skillnader och inte skuldbelägga vare sig det ena eller det andra.

Vid kognitiva sjukdomar påverkas sexualiteten även för den anhörige. När man hjälper och vårdar sin drabbade partner så kan det kännas svårt att samtidigt ha en sexuell relation.

Det kan också hända att en person med demenssjukdom fattar tycke för en annan person när den börjar på dagverksamhet eller flyttar in på ett boende. Det kan vara svårt att hantera och anhöriga kan behöva stöd i den processen.

Utmaningarna kring demenssjukdom och sexualitet är många och därför är det viktigt att tidigt prata om ämnet med sin närstående, och vid behov kontakta professionellt samtalsstöd.

Vem kan jag prata med?