Gittel: Överlevaren som krigar sig fram med glimten i ögat

En tidig morgon i september 2021 cyklar Gittel ensam till en järnvägsövergång. Tretton dagar senare vaknar hon på en intensivvårdsavdelning och inser att hon mist sitt högra underben och sin högra arm.

– Där börjar mitt nya liv, säger hon idag.

Resan dit har varit lång.

Satte arbetsgivaren i första hand

Gittel, uppvuxen i Svedala och mamma till tre söner, beskriver sig som en person som alltid ställt höga krav på sig själv. En typisk ”duktig flicka” som gett allt på jobbet.

– Jag satte arbetsgivaren i första hand, familjen i andra och mig själv långt ner på listan.

2018 sökte Gittel hjälp hos vården eftersom hon hade återkommande problem med migrän, tinnitus och tryck över bröstet. Hon var övertygad om något var fel fysiskt. Läkaren frågade om hon var stressad, men Gittel svarade ”nej, inte mer än någon annan”. Prover som togs visade att allt var bra kroppsligt och hon återgick till vardagen.

Men problemen förvärrades. När hon körde bil kunde hon inse att hon var på väg till jobbet fast hon egentligen skulle handla, hon hade svårt att minnas var hon parkerat bilen och glömde hur hon skulle sätta på spisen.

– En dag så bröt jag ihop på jobbet, det blev startskottet på min utmattning.

Gittel stannade hemma från arbetet någon vecka innan hon återvände på halvtid. Nu i efterhand kan hon fundera på varför kollegorna inte frågade hur hon mådde, när det var så tydligt att det inte var bra – hon klarade inte av saker som tidigare varit självklara och var väldigt ledsen. När det var dags för ett uppföljningsbesök hos läkaren körde hon istället till Torup eftersom hon kände att hon inte orkade prata med någon.

– När jag satt där i bilen tittade jag ut på ett träd och tänkte ”där ska jag ta livet av mig om jag inte orkar mer”. Den tanken gjorde mig livrädd. Jag berättade det för min läkare och blev inlagd för första gången.

De kommande tre åren blev Gittel inlagd inom psykiatrin åtta gånger.

Elbehandling och medicin

Gittel berättar att hennes tankar under den här tiden kretsade mycket kring hur hon skulle ta sitt liv. Hon kände egentligen inte att hon inte ville leva, utan att hon inte orkade fortsätta må som gjorde.

– Jag blev beroende av mediciner och kände att jag inte skulle klara av min vardag utan dem. Jag sparade mediciner på lager, överallt, eftersom jag tänkte att det kunde vara bra att ha.

Samtidigt kände Gittel inte att medicinerna ledde till någon förbättring. Efter ett första självmordsförsök blev hon erbjuden elbehandling, ECT, men det hjälpte inte heller.

– En dag säger de att ”nu kan vi inte göra mer för dig, för du reagerar inte bra på den här behandlingen.” Jag kände mig som en ännu sämre människa – vad är det för fel på mig, alla har ju sagt att det är så bra behandling?

Idag vet hon att elbehandling inte fungerar för alla, men då kände Gittel att ”om inte ens det kan hjälpa mig finns ingen anledning att leva, ingenting hjälper mig”.

Idag säger hon att hon önskar att någon satt sig med henne och sagt ”Jag finns här. Även om jag inte förstår vad just du går igenom så har jag förståelse för hur du kan känna.”.

I september 2021 tar hon den där cykelturen till järnvägsspåret och blir påkörd av ett Pågatåg.

 ”Idag är jag Gittel 2.0”

När hon vaknar på intensivvårdsavdelningen nästan två veckor senare börjar hennes nya liv.

– En dag kände jag att ”jag vill ju leva och jag har rätt att vara den jag är”. Den inre längtan efter att bli frisk och gnistan i mig tändes igen.

Idag tror hon att det bland annat handlade om att hon var avmedicinerad – eftersom hon behövde många andra medicinska insatser kunde hon inte ta sina vanliga läkemedel.

– Jag började känna känslor igen och var inte så avtrubbad som jag varit. Jag skrattade, även om det inte var långa stunder. Jag började sätta upp pyttesmå mål, som att ”imorgon ska jag kunna resa mig upp på ena armbågen utan att välta” eller ”imorgon ska jag kunna sätta mig upp själv på sängkanten”.

Eftersom Gittel var inlagd under covidpandemin var antalet besök begränsade. Hon tror att den ro och tid hon fick var läkande, hon hann bearbeta vad hon varit med om och fundera på ”vem är jag?”.

– Jag läkte på insidan. Tidigare var jag hel på utsidan och halv på insidan. Idag är jag halv på utsidan och hel på insidan. Jag har aldrig älskat mig själv så mycket som nu.

I början efter olyckan tänkte hon mycket på hur andra skulle reagera, men det har hon släppt idag. Hon försöker inte längre passa in.

– Innan kände jag ofta att jag bara var till besvär, men idag ställer jag krav och vågar säga vad jag tycker. Idag är jag Gittel 2.0.

Engagerar sig för funktionsrätt och psykisk hälsa

Att leva med en funktionsnedsättning innebär att hon tvingas hitta lösningar på vardagsutmaningar. Hur skalar man till exempel potatis med bara en arm? Tja, istället kan man ju köpa färdigskalad potatis. Någonting Gittel kämpat mycket med är att sätta upp håret – hon visar hur hon hittat ett sätt att sätta fast det med en klämma genom att böja huvudet och håret mot en vägg.

– Jag krigar mig fram med glimten i ögat. Då löser sig det mesta.

Idag drivs Gittel av ett smittande engagemang för funktionsrätt och psykisk hälsa. Hon håller föredrag om sina erfarenheter och genom ett Arvsfondsprojekt har hon utbildat sig till ”sekundant” för att kunna stötta andra personer med funktionsnedsättning i myndighetskontakter. På sin Instagramsida berättar hon öppet om sin vardag, vilket lett till att många hör av sig till henne med egna berättelser och frågor. I höstas deltog hon i RFSU och Funktionsrätt Sveriges kampanj ”Lusten ser inga hinder”, där personer med funktionsnedsättning och kronisk sjukdom delar med sig av erfarenheter av sex, lust och njutning.

Gittel säger att hon idag har lärt sig att sätta sig själv i första hand. Hon lyssnar på kroppen, vilar mycket och ställer in saker när hon inte orkar.

– Varje dag när jag vaknar och slår upp ögonen tänker jag ”åh, jag lever!”.