Leo: ”Livet är för kort för att inte vara sig själv”

Leo, uppvuxen med föräldrar och två äldre bröder i Lund, beskriver en barndom där mycket kändes lätt. Det var knepigt att få vänner, men Leo läste mycket och hade det bra på många sätt.

I de tidiga tonåren började måendet förändras.

– Jag kände att jag inte passade in i klassen och ville ofta komma bort. Det skapade en stor osäkerhet inom mig och jag visste inte riktigt varför jag kände som jag gjorde. Samtidigt kunde jag också känna att jag ville ha vänner. Men det kändes aldrig riktigt som att någon gillade mig för vem jag var. Jag var alltid “för mycket” eller ”för lite”.

Leos mamma kallade det ”växtvärk i själen” och sa att det var vanligt att känna så. Men det blev allt mer outhärdligt.

– Jag fick tankar om att det aldrig skulle bli bättre, att jag var ensam och att det var något fel på mig. Det var också då jag började få funderingar kring vem jag var som person, jag började ifrågasätta min sexualitet och könsidentitet. Jag var jätterädd för att uttrycka den och för att närstående skulle se mig som annorlunda och inte acceptera det. Att inte ha möjligheten att bli sedd för den jag var tärde på mig, och det gjorde att jag kände mig mer och mer ensam.

Till slut tog Leo mod till sig och vågade komma ut. Även om bemötandet var bra i många fall möttes hen också av ifrågasättanden, okunskap och att närstående blev ledsna.

– Jag hade redan problem med depression, ångest och självskadebeteende vid den här tiden, och när jag samtidigt fick möta motstånd för vem jag var mådde jag sämre. Inte för min identitet i sig, men för att inte bli accepterad för just jag. Jag kunde känna mig arg på mig själv för att jag var som jag var. Jag tänkte ofta att ”om jag bara kunde ta bort att jag är ickebinär och queer så skulle alla bli mycket gladare”, och jag skulle inte längre göra mina närstående ledsna genom att vara den personen som jag var innerst inne.

I vissa sammanhang kunde Leo vara öppen och stolt, men i andra sammanhang accepterade hen att bli kallad fel namn och pronomen. Leo kände att det var lättare att bita ihop och vända sig inåt än att ta striden om att bli accepterad för den hen var. Det ledde till en känsla av tomhet och ett självskadebeteende som eskalerade.

– Till slut fick jag tankar på att ”nu vill jag bara dö, det kommer aldrig bli bättre, jag kommer aldrig att få leva som mig själv”. Jag försvann mer och mer i ett mörker, och jag slutade att hoppas på att jag skulle kunna må bättre och lämna det destruktiva. Jag vågade inte säga det till mina föräldrar eller BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) eftersom jag var så orolig över att göra mina närstående ledsna. Jag tänkte att jag gör dem redan besvikna över hur jag är som person, så det är bättre att jag döljer hur jag mår. Jag såg det som ett ansvar att bespara mina närstående min smärta. Jag kände mig nog som ett “hopplöst fall”.

Att våga berätta om självmordstankarna blev vändpunkten

Under en gemensam promenad sa Leos mamma att ”du vet väl om att vad du än tänker och känner så kan du berätta det för mig och pappa, oavsett vad det är så klarar vi av det, vi kommer inte att bli arga eller ledsna”.

– Det blev en tillåtelse och en förståelse för att ”okej, jag får känna så här, det är inget fel på mig”. Mamma och pappa kommer inte att bli besvikna på mig för att jag mår dåligt. Nästa dag på ett läkarbesök sa jag att jag orkar inte mer, att får jag inte hjälp kommer jag nog att dö. Jag vill bara inte leva längre.

Det ledde till att Leo fick dialektisk beteendeterapi (DBT) och tätare läkarkontakt. Hens föräldrar såg till att hen aldrig lämnades ensam. Även om Leo då upplevde det som en förlust av frihet kan hen idag se att det räddade hens liv.

DBT-terapin innebär bland annat att hitta strategier för att hantera svåra känslor istället för att trycka undan dem.

– DBT gav mig färdigheter att rädda mitt liv. Jag tror inte att jag hade överlevt utan den.

Insatserna ledde till att Leo sakta började må bättre – hen slutade skada sig själv och ångesten lättade. Hen fick också en autismdiagnos som hen kände gav en förklaring till varför det varit svårt att få vänner och läsa av socialt samspel.

– Plötsligt var det så mycket som föll på plats.

I samma veva började hen på en ny skola:

– Malmö Latin – mitt drömgymnasium. Jag fick fantastiska lärare som alltid fanns där oavsett hur jag mådde och de gjorde alltid sitt yttersta för att jag skulle lyckas och må bra. Plötsligt blev det roligt att gå till skolan igen och jag hittade tillbaka till intressen som jag mådde bra av.

Leo lyfter särskilt fram två lärare, som undervisade i gehörs- och musiklära samt svenska och engelska:

– De var så otroligt duktiga på att engagera, lära ut och finnas där med stöd. Oavsett om det handlade om ett boktips eller en kram. Jag tänker fortfarande på dem ofta, och de har inspirerat mig mycket i mina framtidsplaner. Åren jag gick på Malmö Latin var några av de bästa åren jag har haft.

Samtidigt landade andra bitar i livet.

– Även om det tog lite tid så började jag känna att min sexualitet och könsidentitet är en del av den jag är, det är inget som är fel eller något jag kan eller vill ändra på. Idag känner jag att jag hellre vill leva ett liv där jag är omgiven av personer som accepterar mig som jag är. Livet är alldeles för kort för att inte få vara sig själv. Jag tänker inte slösa bort det på att låtsas vara någon jag inte är för att alla andra ska vara nöjda.

Ger andra hopp genom engagemang i Trans- och tjejjouren

Så fort Leo fyllde 18 år blev hen aktiv i Trans- och tjejjouren i Malmö, som bland annat erbjuder stöd till unga personer som identifierar sig som transpersoner, ickebinära och/eller tjejer. Idag är Leo ute på olika skolor och fritidsgårdar för att prata om sex, samtycke och transinkludering.

– Nu får jag möjlighet att vara den vuxna jag själv hade behövt som tonåring, en vuxen som accepterar en precis för den man är. Det ger mig hopp, och får mig att läka.

Genom att dela sin historia vill Leo visa att man inte är sin depression, ångest eller självskadebeteende – det går att må bättre och lämna det destruktiva och sjuka bakom sig. Det finns alltid någon som lyssnar och hjälp att få.

– Idag ser mitt liv helt annorlunda ut, än vad det gjorde när jag mådde som sämst. Jag läser litteraturvetenskap med en inriktning på barnlitteratur som jag tycker väldigt mycket om, jag har en jättefin partner som jag älskar väldigt mycket, och fantastiska vänner som jag är så glad att få vara med. Det destruktiva som en gång kändes så självklart och omöjligt att leva utan finns inte längre kvar hos mig. Livet vände på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt.

”Fånga upp personer innan de är på botten”

Leo säger att hen hade tur som fick hjälpen hen behövde.

– Alla får inte den hjälp jag har fått och många av de vänner jag lärde känna när jag mådde som sämst har dött i suicid. Resurserna måste bli fler och bättre, man behöver fånga upp personer innan de är på botten. Jag fick hjälpen när jag mådde som allra sämst, men jag tror att det hade varit lättare att återhämta mig om jag fått hjälp tidigare. Om jag hade fått höra att det är okej att må dåligt och få hjälp.