Moa och Marie: Elevhälsan blev vägen till hjälp

En del gnabb, men framför allt många skratt. Det går inte att ta miste på värmen mellan Moa och hennes mamma Marie när de pratar om den svåra period de gick igenom tillsammans för ett par år sedan. Då när Moa slutade gå i skolan och inte ville leva längre.

När det kraschade

Idag kan familjen se att tecknen på Moas psykiska ohälsa kom tidigare, men det var på gymnasiet den eskalerade. Hon läste estetik och media på Malmö Latin och till en början fungerade allt bra. Men efter en intensiv period andra året, med kvälls- och helgjobb utöver studierna, kom en svacka med återkommande svimningar på jobbet och frånvaro i skolan.

Vintern tredje ring blir Moa kallad till skolans kurator eftersom hon missat så många lektioner. De träffas några gånger och Moa öppnar upp sig om sitt mående. Kuratorn kontaktar skolläkaren som skriver ut antidepressiv medicin och melatonin för att Moa ska kunna sova bättre. Men Moa märkte inte av någon förbättring:

– Jag kände ”det här är hopplöst – jag tar piller som ska göra mig glad men inget händer”.

Det är nu Moa känner att det börjar krascha totalt. Hon tappar helt lusten att gå i skolan och känner oro kring att inte klara studenten. Till slut ligger hon hemma i sängen hela dagarna och äter inte ordentligt. Eftersom hon är myndig får föräldrarna ingen information om Moas kontakt med elevhälsan.

– En dag ringer skolläkaren och jag berättar att jag skrivit ett brev till min familj för att jag bestämt mig för att ta mitt liv. Jag ser ingen utväg och känner mig bara i vägen, berättar Moa.

Efter godkännande från Moa ringer läkaren till Marie och berättar hur läget är. En kompis hämtar Moa och kör henne till psykakuten. Eftersom det är fullt där blir hon istället inlagd på beroendeavdelningen, som hon bara vill komma ut ifrån – hon vill ju ta studenten.

– Du började öppna upp dig för oss i familjen för första gången eftersom du inte ville vara där. Då kunde vi mobilisera. Vi kunde inte ta bort din psykiska ohälsa men vi kunde hjälpa dig, säger mamma Marie.

Moas föräldrar såg till att hon aldrig var ensam och hennes syster hjälpte till med läxorna.

– Jag har haft det största stödet i mina föräldrar. Jag har en guldrelation till min mamma, pappa och syster, säger Moa.

Kände att diagnosen klickade

Efter inläggningen fick Moa stöd genom öppenpsykiatrin. Hon beskriver psykiatrikern hon träffade där som en räddning:

– Hon var så lätt att prata med, hon dömde inte utan var bara där. Det var en jobbig period att hitta rätt läkemedel, men med rätt stöd går det. Jag kunde ringa henne närsomhelst.

Här fick hon diagnosen bipolär sjukdom, som hon inte hört särskilt mycket om innan.

– Men när jag fick den beskriven kände jag att det klickade – exakt så har jag det, det här är jag. Jag började acceptera att jag har en sjukdom.

Även för Marie blev diagnosen en ögonöppnare, den stämde så väl med Moas skiftningar. Hon berättar att det kunde vara svårt att stötta Moa innan hon fick diagnosen:

– Du kunde gå från att ha väldigt gott självförtroende till att ha perioder där du kände att du inte var värd någonting. Det har varit jättesvårt att ena stunden pusha att ”du kan, du klarar det”, till att andra perioder behöva dämpa och hindra. Man ville ju inte rasera ditt självförtroende. Det är tufft att som anhörig hitta en balans mellan att stötta men också få den som är sjuk att tänka realistiskt.

Moa berättar att hon accepterat sin sjukdom idag, hon tar sin medicin och pratar med någon när hon behöver. Hon har lärt sig att känna igen signaler när hon är på väg att varva upp.

– När jag inser att jag startat fem nya projekt, målat om mitt rum, planterar mitt i natten, storstädar och känner att jag inte har något stopp – då får jag bromsa mig och tänka ”är det här realistiskt för en människa som fungerar normalt”?

Hon beskriver att det svåraste med sjukdomen är att inte ryckas med av topparna, eftersom hon känner sig bäst i världen då.

– Men så fort jag är färdig med de stora projekten kraschar jag. När jag väl är därnere måste jag kämpa för att ta mig upp.

”Vi måste prata om allt som är känsligt”

Marie tror att det som förälder kan vara lätt att missa psykisk ohälsa hos sin tonåring, eftersom tonåren är en tuff period för de flesta.

– Om det som hände när du var tonåring hade hänt när du var 25 år hade vi kanske reagerat snabbare och starkare.

Marie har varit volontär för en självmordslinje i fyra år, så att prata om psykisk ohälsa är ingenting nytt för henne.

– Det finns så många stigman och tabun, men genom att prata skapar vi kunskap och acceptans. Vi måste prata om allt som är känsligt.

Moa lyfter också vikten av att söka hjälp när man mår dåligt eller ta kontakt med en stödlinje.

– Chatta om du inte orkar ringa någon. Våga, för det är så himla viktigt. Människorna som sitter på andra änden kommer inte att döma, de vet hur det är.

Genom att själv vara öppen med sin diagnos har Moa märkt att många i sin tur öppnar upp sig för henne.

– När man landat i att man nästan stolt kan berätta att man har bipolär sjukdom är det som att allt lättar från axlarna.

När hon mådde som sämst kändes det som att all hennes styrka försvunnit, men den har hon hittat igen.

– Jag kan plugga och vara ute i arbetslivet. Vissa jobb kan jag inte ha, men så är det bara. Alla har begräsningar – någon är färgblind, någon har problem med lederna och jag har mitt psykiska mående.

Idag läser Moa till lärare på Malmö universitet, med bild och historia som huvudämnen.

– Majoriteten av tiden funkar jag som vem som helst. Precis som alla andra. Vissa dagar är lättare eller svårare än andra. Idag har jag hittat det alla andra har, som jag trodde att jag aldrig skulle få.

Och hur gick det då med studenten? Moa gick ut med fullständiga betyg – och framför allt mådde hon bra.