Chia: Nu kan jag vara hela mig

Självstigma är vanligt bland personer som har psykisk ohälsa. Det innebär att man börjar tro på samhällets fördomar om psykisk sjukdom. För Chia har ett viktigt steg i att bryta sitt självstigma varit att våga prata öppet om hur han mår och vad han har upplevt.

Växte upp i krig

– Jag föddes i ett land i krig, 1987. Mitt första minne är från när jag var tre år. Det blev plötsligt mörkt i huset och det hördes oerhört höga smällar. Det började falla raketer utanför. Jag blev livrädd och satte mig med huvudet mellan knäna och blundade. Jag väntade på att min mamma skulle komma, det kändes som en evighet.

Ett par år senare kom soldater hem till familjen, och hotade att döda dem om de inte berättade var Chias pappa fanns. Efter det beslutade familjen att fly. Med hjälp av släkt och grannar lyckades de samla ihop pengar för att ta sig till Sverige.

Som femåring kom Chia med sin familj till Älvsbyn utanför Luleå.

– Jag förstod inte språket och vad som hände runt mig. Jag tyckte att alla var så konstiga eftersom de betedde sig som att ingenting hade hänt. Det vara bara tystnad, och jag drog mig tillbaka.

Föräldrarna skiljde sig strax efteråt och Chia flyttade med sin mamma och tre syskon till Malmö. Pappan blev kvar i Norrbotten. Vid den här tiden började Chia dissociera, vilket innebär att ”koppla bort” sig från verkligheten. Bland annat lämnade han hemmet på egen hand och det hände att han blev hemskjutsad av polis.

Mitt i allt kaos blev Sofielundsskolan en trygg punkt, där han kände lugn och ro.

Blev inlagd i barn- och ungdomspsykiatrin

På gymnasiet försämrades Chias mående och han utvecklade ett självförakt. En obesvarad kärlek blev droppen:

– Jag hade suicidtankar sedan långt innan. Nu blev de till planer som blev mer datumfixerade. För att se om jag kunde få hjälp innan jag tog mitt liv gick jag till skolkuratorn. Hon märkte att jag pratade i gåtor, för jag vågade inte säga det rakt ut. Men hon ställde massa frågor och bokade en läkartid på barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Jag gick dit dagen efter och det blev ett fyra timmar långt samtal där alla känslor vällde upp – ångest, ilska och sorg.

Chia blev inlagd i slutenvården i ungefär ett halvår och fick efter det hjälp av öppenvården. På BUP gick han på slöjd, och den minns han med extra värme. Där fanns tillgängliga vuxna som var lätta att prata med och skapade en fin gemenskap.

När han fyllde 19 år skickades Chia till vuxenpsykiatrin. Ganska snart blev han utskriven och hänvisades istället till Arbetsförmedlingen, där han genom en arbetsmarknadsinsats fick träffa en psykolog två gånger i veckan. Han kände stort förtroende för henne och hon blev en ny trygg punkt i en annars ganska isolerad tillvaro. Efter fyra år hade tidsgränsen nåtts för insatsen:

– När den löpte mot sitt slut började jag må allt sämre. På vårt sista samtal blev jag treåringen inom mig, som blev livrädd och inte ville bli lämnad ensam. Jag kände mig ensam och övergiven.

Fick en psykos

Därefter följde en tuff period, där Chia kände sig förföljd och övervakad. Han hörde konstant mummel från grannarna – för att försöka få stopp på det kontaktade han vårdcentralen i hopp om att få hjälp att ljudisolera lägenheten:

– Jag träffade en läkare som undrade om jag hörde mumlandet när jag var utomhus och om jag fick budskap från tv och tidningar. Det var ja på alltihop.

Chia fick en remiss till teamet för nyinsjuknade i psykos (NIP). Där fick han träffa en läkare och samtalsstöd två gånger i veckan. Eftersom han hade katatoni, ett tillstånd som försämrar motoriken, träffade han också en fysioterapeut.

När katatonin släppte, efter ungefär ett år, sökte Chia in till psykologprogrammet i Warszawa och blev antagen. Men det var svårt att genomföra studierna:

– Jag var sjukskriven långa perioder och tungt medicinerad, vilket gjorde mig väldigt trött. Det hände att jag somnade i klassrummet.

Efter fyra år beslutade han sig för att avbryta och flytta till Malmö.

Brutit med sitt självstigma

Under studietiden återvände Chia hem till Malmö varje sommar för att arbeta inom psykiatrin på Helsingborgs lasarett. Han blev erbjuden fast tjänst där, men ville hellre arbeta i Malmö för att slippa pendla. Han gjorde en spontanansökan till Malmö stad, blev uppringd och kallad på intervju.

Idag arbetar Chia sedan flera år som behandlingsassistent på ett stödboende för Malmöbor med beroende- och psykossjukdomar. Arbetsplatsen har tydliga rutiner, inget ensamarbete och en inlyssnande chef. Han träffar en kurator varje vecka och får genom kommunen stöd av en arbetsspecialist.

– Trots mina svårigheter känner jag mig trygg på arbetsplatsen.

För att bryta med sitt självstigma har han också öppnat upp om sin hälsohistorik för chef och kollegor:

– När jag gjorde det lättade en hel värld av tyngd från mina axlar. Det har också gjort att jag kommit närmare vissa kollegor.

Under året har han deltagit i en konferens om suicidprevention och självstigma, där han pratade om hur arbetsgivare kan stötta medarbetare med psykisk ohälsa.

– Nu känns det som att jag är hela mig på jobbet, inte bara delar av mig.