Sophie: Flytten till Malmö innebar slutet på 20 års psykisk ohälsa

Det hände något underligt i vattenpölen de passerade. Det var som att ”proppen” hade gått ur. Vattnet var på väg tömmas och det kändes som att hela världen skulle sugas med ner i hålet.

– Jag blev jätterädd, grät och skrek. Min kompis försökte lugna mig, men hon var ju också bara 13 år och kunde förstås inte riktigt hjälpa, förklarar hon.

Så här i efterhand kan Sophie se att psykosen troligen var stressutlöst. Föräldrarna hade nyligen skilt sig och tonårslivet var stormigt. Det hade inte funnits några tecken på psykisk ohälsa tidigare men den första hallucinationen skulle snart följas av fler.

– Jag hade bland annat en liten gubbe som ofta följde efter mig och som luktade både svett och alkohol och ibland kunde han också ta på mig. Han såg ut precis som Gollum i ”Sagan om ringen” och kunde gå bredvid mig på gatan, eller dyka upp plötsligt under bordet. Jag förstod ju efter ett tag att han inte fanns på riktigt, för ingen annan såg honom. Men det tog flera år innan jag vågade berätta för någon om mina hallucinationer, berättar Sophie.

Istället följde år av kaos. Redan som 14-åring gjorde hon ett första självmordsförsök, som en impuls efter en olycklig kärleksrelation.

– Jag skar mig med en kniv, men eftersom jag inte riktigt visste hur man skulle göra, så misslyckades jag. Och det var heller ingenting som uppmärksammades på internatskolan där jag gick.

Fick till slut sin diagnos

Först som 16-åring, när hon hade sökt hjälp hos vårdcentralen flera gånger för ont i magen, så fick hon till slut träffa en psykolog. Och då vågade hon berätta hur hon mådde psykiskt och att hon hallucinerade.

– På den tiden bodde jag i Köpenhamn, och blev remitterad till en psykiatrisk klinik där jag som sjuttonåring fick min diagnos, paranoid schizofreni. Där lärde jag mig också att jag skulle lägga in mig själv om jag mådde riktigt dåligt, säger hon.

Just det gjorde hon också som 19-åring, efter ännu ett misslyckat självmordsförsök.

– Jag hade länge haft självmordstankar. Tänkte mycket på hur besvärlig jag var för andra, att jag var ”för mycket”, och att ingen egentligen tyckte om mig. Just när det hände så hade jag en pojkvän som jag var övertygad om hade massor av andra tjejer vid sidan av. Jag fick en ingivelse att jag skulle jag kasta mig ut genom fönstret från tredje våningen, men han hann fånga upp mig. Efter detta så lade jag in mig själv, och blev typ svängdörrspatient i flera år...

Eftersom Sophie också har en leverdiagnos så tål hon inte de starka läkemedel som finns tillgängliga mot psykoser, men en annan slags ”medicin” blev dataspelet World of Warcraft. Där hittade Sophie vänner, som också hade sina utmaningar, och hon kände att hon kunde vara sig själv.

Det var också där hon träffade sin make.

– Han satt i brittiska Birmingham och spelade, och jag åkte dit för en blind date! Småningom flyttade vi ihop, fast att det inte fanns någon vidare psykvård för mig där. Hallucinationerna fortsatte, men jag hade en väldigt förstående man och det hjälpte mycket.

Vändningen kom i Malmö

Efter Brexit fick Sophie inte längre stanna kvar i Storbritannien och paret flyttade därför till Malmö, där Sophie hade familj. Det blev den stora vändningen för den psykiska hälsan.

– I Malmö fick jag nämligen kontakt med psykosvården som tog tag i saker som de andra instanserna har missat. Bland annat fick jag prova en medicin som kunde injiceras. Samtidigt fick jag ordning på sömnen som hade varit en stor del av mina problem. Nu fick jag melatonin och började sova med tyngdtäcke, och än i dag är jag jättemån om min egen dygnsrytm. Idag mår jag jättebra, har inga hallucinationer, och från att ha varit sjukpensionär på heltid så jobbar jag nu halvtid som peer support på en avdelning för personer som insjuknar i psykos för första gången. Det känns jättebra att kunna ge tillbaka till vården som har hjälpt mig så mycket!

Att det aldrig är för sent att försöka bli frisk, ens efter 20 år, är budskapet hon vill föra fram som ambassadör.
– Det är så viktigt att du vågar lita på att vården finns där för dig. Jag vill verkligen uppmana alla som känner att livet är svårt att söka hjälp. Är du psykotisk så kan du skriva egenremiss till psykosmottagningen. Kämpar du med nedstämdhet, så stå på dig och kräv hjälp av vårdcentralen. Det finns hjälp att få och du är inte ensam, lovar hon.