Karina: ”Så olika livet kan se ut på ålderns höst”

Karinas första möte med äldrevården var 1980, när hon som 18-åring började arbeta inom långvården.

– Där blev jag rädd för att bli gammal. Det var hemskt, som en fabrik. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att tänka på det, fast det är så längesen. Man tog ingen hänsyn till patienterna, man drog upp alla innan frukost – snabbt som bara den, utan känsla eller samtal. Jag tyckte att det var mer fokus på hur personalen ville ha det än på patienterna. Så är det ju inte längre.

Några år senare arbetade hon i hemtjänsten, som hon tyckte fungerade bättre.

– Jag hade gott om tid. Det var inte många jag gick till och jag kunde sitta ner och prata.

Just vikten av samtal, och att hinna mötas på riktigt, är någonting Karina återkommer till. Personer över 75 år är en av de grupper som oftast upplever ofrivillig ensamhet, vilket kan leda till psykisk ohälsa. Depression är ett vanligt problem bland äldre men fångas inte alltid upp.

De senaste åren har Karina varit engagerad i föreningen Äldres hälsa:

– Vi arbetar på olika sätt för att göra livet bättre, mer värdefullt, för de äldre. Ensamheten är ett stort problem, vi vill att de ska ha ett mer meningsfullt liv.

Ständigt dåligt samvete

Karinas egen pappa, som är 83 år, bor på ett äldreboende i Malmö. Karina bor bara fem minuter därifrån och skulle vilja hälsa på oftare. Pappans ensamhet är ett ständigt gnagande dåligt samvete.

– Jag kan tänka mig att pappa känner att ”nu har mina barn glömt bort mig”. Men det är jättesvårt att hinna med så mycket som man vill. Jag är ensamstående mamma till fyra barn, man ska jobba, handla, laga mat, gå ut med hundar, läsa läxor, passa barnbarn…

Trots att pappan lever upp när han får besök säger han ofta nej när Karina frågar om hon ska komma över.

– Jag tror att det tar emot för honom och att han går in i en depression mellan varven. Han blir så tung och vill ingenting. Men så får han livslusten tillbaka när man sitter och snackar om hans liv. Han har varit med om mycket.

Karina berättar att de brukar gå igenom hans post och fika när de ses. Hon försöker locka ut honom på utflykter, men han har för ont i kroppen. Hon märker att det är så för många äldre – att smärta och fysiska hinder gör att de blir isolerade. Hon önskar att det fanns fler naturliga mötesplatser i vardagen, så att det inte blir ett så stort steg att ta sig dit och träffa andra.

När Karinas mormor blev äldre och sjuk hälsade hennes fyra barn på nästan varje dag. Då var de alla pensionärer och hade tid. Karina funderar på hur olika ålderdomen kan se ut.

– Min mamma fyller 80 nästa år och hon är otroligt pigg. Häromdagen hjälpte hon mig att bära upp en soffa sju våningar. Hon sjunger i kör, målar, träffar väninnor. Hon har levt ett mycket sundare liv än pappa. Hon är frisk och det gör så mycket. Hennes syskon som är i samma ålder är likadana, det är full rulle. Hennes man jobbar fortfarande, som psykolog. Man märker inte att han är gammal, han håller igång både hjärna och intressen. Så olika livet kan se ut på ålderns höst!

Se människan bakom åldern

Karina tycker att det finns många förutfattade meningar om äldre, att man förväntas gilla en viss typ av musik eller aktiviteter.

– Man blir ju inte en helt annan människa bara för att man är gammal. Pappa är intresserad av allt från rymden till politik. Han är bilmekaniker och en jätteduktig tekniker. Han säger ”du Karina, de vill att jag ska måla kottar, kan jag inte få något att laga istället?”.

Karina minns fortfarande med värme en äldre kvinna hon träffade under arbetet i långvården:

– Hon sa ”Karina, inom mig är jag lika ung som du, jag känner precis samma saker”. Det var lite svårt att tro på som ung, men idag förstår jag vad hon menar. Man förändras ju inte så jättemycket inom sig. Det är klart att man lär sig en massa och utvecklas, men man är ju samma person hur gammal man än blir.