Kristoffer: Jag hade kaoset inåt

Kristoffer på vänskapsbänken på Gustav Adolfs torg. Foto: Roger Nellsjö.
Efter att i åratal ha begränsats av sin ångest kunde Kristoffer äntligen uppleva sitt favoritband Skitsystem live för första gången:
– Jag stod längst fram, precis framför sångaren, och nästan grät. Det var en förlösande upplevelse. Dels alla gamla minnen som är kopplade till deras musik, dels ett bevis på att jag är på en helt annan plats i livet.
Kände sig som ett problembarn
"I efterhand kan jag ju förstå att min osäkerhet och ångest inte kunde hantera allt det nya."
Idag kan Kristoffer se att han alltid har haft tendenser till tvång och ångest. Ett av hans första minnen är en panikångestattack, när han som treåring var livrädd för att somna och övertygad om att han skulle dö.
Han säger att han utåt nog var som de flesta andra barn, kanske bara lite mer blyg:
– Att vara högljudd eller skrikig har aldrig legat för mig. Jag hade kaoset inåt istället.
Kristoffer hade lätt för skolan, men vid tioårsåldern började han få migränanfall och var borta mycket. Till slut var han mer hemma än i skolan. Han säger att ingen verkade reflektera över att huvudvärken kanske hängde ihop med hans psykiska mående.
När han sedan skulle börja en ny skola på högstadiet blev frånvaron ännu värre:
– I efterhand kan jag ju förstå att min osäkerhet och ångest inte kunde hantera allt det nya. Jag hade nog inte ens gått en hel vecka i årskurs 7 innan jag hoppade av och helt slutade gå i skolan.
Efter det följde en period där Kristoffer skickades runt mellan olika skolor, men ingen fungerade för honom. Han minns särskilt en kurator som försökte skrämma honom till att gå i skolan:
– Han sa att ”jag har en polare som driver ett hem för problembarn, jag behöver bara ringa så kommer de och hämtar dig och dina föräldrar får problem med socialen”. Med de här hoten bekräftade han alla känslor jag hade inom mig, att jag var ett problem och att mina föräldrar skulle ha det lättare utan mig.
Kristoffer berättar att han kände att självmord var den enda lösningen. Efter att han ringt sin mamma på hennes jobb för att säga farväl kopplades socialen och barn- och ungdomspsykiatrin in. I 16-årsåldern fick han träffa en psykiater och stöd att sätta ord på sina känslor:
– Jag fick lära mig vad ångest och depression handlar om. Jag fick mina första diagnoser och började äta antidepressiva. Även om det inte var lösningen på allt var det ändå en bit på vägen.
Hittade gemenskap genom musiken

Kristoffer har alltid varit besatt av musik. Han började tidigt att lyssna på punk och kände där en samhörighet – att det var ”okej att inte vara okej”.
Som artonåring startade han ett skivbolag och en nättidning där han recenserade musik. Han fick skivor från hela världen och inbjudningar till festivaler. Han kände att han äntligen lyckades med något.
– Jag började umgås med människor där jag för första gången på riktigt kände mig hemma. Det var folk som mådde precis lika dåligt som jag gjorde, som självmedicinerade med alla möjliga medel.
Han säger att det kändes fantastiskt i flera år, men i längden blev det destruktivt. Inom loppet av några månader försökte tre av hans bästa vänner att ta sitt liv. Till slut nådde Kristoffer en punkt där han själv bröt ihop, och insåg att han behövde lämna sitt gamla liv för att ha en chans att ta sig vidare.
På dödsmetallfestival med kontaktperson
"Tack vare den här kontaktpersonen har jag fått se flera av mina favoritband live."
Därefter följde en tung tid.
– Jag isolerade mig och slutade träffa folk eftersom jag inte hade några vänner längre.
I samma veva kraschade skivbolaget och tidningen. För att bryta isoleringen fick Kristoffer en kontaktperson genom Malmö stad.
– De första gångerna ställde jag in när vi skulle träffas eftersom jag var skraj. Till sist sa han ”vi ger det en chans till, sen är det inte lönt att boka in fler träffar”. Så nästa gång fick jag ändå tvinga mig.
Tillsammans med kontaktpersonen började Kristoffer sakta men säkert ta sig ut. I början var det fikor på stan och kortare ärenden. Men med tiden blev Kristoffer så trygg att de kunde åka på en dödsmetallfestival.
– Det är kanske inte det första man tänker att en kontaktperson vill åka med på. Men det betydde så mycket för mig. Tack vare den här kontaktpersonen har jag fått se flera av mina favoritband live.
Vill finnas där för andra som peer support
”Nu står jag på andra sidan och kan säga ’fan, det gick!’”
En annan positiv vändning för Kristoffer kom när han för första gången träffade en peer support. En peer support är någon med egen erfarenhet av psykisk ohälsa som arbetar som stödperson inom bland annat psykiatrin. Personen Kristoffer träffade motiverade honom att själv söka en utbildning för att bli peer support.
– Jag kände direkt att det verkligen är det här jag ska göra. Jag hade fortfarande svårt att ta mig utanför dörren och åka kollektivt, men jag gjorde en deal med min pappa som körde mig fram och tillbaka varje dag. Jag missade bara en eftermiddag på grund av migrän. Det är första gången jag har varit alla dagar på en utbildning sedan jag var elva år.
Sedan dess arbetar Kristoffer som peer support på psykiatriska avdelningar och föreläser på gymnasieskolor.
– Jag brinner för psykisk ohälsa, framför allt hos ungdomar. Jag vet av egen erfarenhet hur extremt viktigt det är att någon vågar lyssna och tar en seriöst när man berättar hur man mår.
Han vet också hur viktigt det är att ha någon som tror på en.
– Jag trodde själv aldrig att jag skulle kunna jobba eller genomföra en utbildning. Men andra trodde på mig. Nu vill jag försöka vara den som tror på folk.
Idag är Kristoffer ambassadör för föreningen Hjärnkoll, han föreläser och är aktiv på sociala medier för att dela med sig av sina erfarenheter och sprida hopp:
– Jag vill visa att även när allt känns hopplöst och varje andetag är som att inhalera ett kväljande mörker går det faktiskt att ta sig vidare, fast jag inte trodde det. För nu står jag på andra sidan och kan säga ”fan, det gick!”.

Läs mer
Följ Kristoffer på sociala medier
Peer support
Peer support är ett samarbete mellan NSPH Skåne (Nationell samverkan för psykisk hälsa) och Region Skåne.
Kontaktperson
En kontaktpersons uppgift är att vara en medmänniska och en vän att lita på och umgås med. Kontaktpersonen deltar i fritidsaktiviteter och ger råd.
Sidan senast uppdaterad: