Gunlaug: På Vipeholm hällde de iskallt vatten på en

Gunlaug har levt med ångest hela livet, efter uppväxten på Vipeholmsanstalten och med en pappa som var alkoholist. Trots det är hennes livsglädje stark och som ambassadör för vänskapsbänkarna vill hon dela med sig av sin berättelse.

Barndom på Vipeholmsanstalten

– Jag blev rädd när min pappa bråkade och drack, då gick jag in på mitt rum och bankade huvudet i väggen och bet mig själv.

Gunlaug minns inte exakt hur gammal hon var, bara att hon var ett barn, när hennes föräldrar flyttade henne till Vipeholm i Lund, en anstalt för personer som man på den tiden kallade ”sinnesslöa”. Kvar i hemmet i Malmö blev hennes föräldrar och fyra äldre systrar:

– Jag är lite utvecklingsstörd men de är normala.

Hon fick åka hem och hälsa på familjen, men berättar att hon hellre lät bli eftersom pappan skrämde henne. Hon säger att hon på vissa sätt trivdes bra på Vipeholm, men det finns mörka minnen:

– Det var jobbigt när de satte på tvångströja för att jag inte skulle skada mig själv och hällde iskallt vatten på en.

Hon berättar också om motstånd i det lilla, som kvällspersonalen som tyckte att hon inte skulle ha tvångströja och tog av den i smyg tills dagpersonalen kom.

Gunlaug gick i skola på Vipeholm, och minns särskilt en vän:

– Hon hette Agneta och var döv, jag bodde på 72:an och hon på 71:an. Jag ville gärna lära mig teckenspråk för att kunna prata med henne, så jag fick lära mig det i skolan. Jag kan det fortfarande.

Efter Vipeholm har Gunlaug flyttat en hel del. I sin ungdom bodde hon en tid hos en fosterfamilj, men där fick hon inte gå i skolan utan istället passa familjens barn. Sedan åtta år tillbaka – rekordlänge för Gunlaug – bor hon på ett LSS-boende i östra Malmö. Här trivs hon bra både med personalen och grannarna.

Ångesten ständig följeslagare

Så länge hon kan minnas har ångesten alltid funnit där. Ett sätt att hantera den är att röka cigaretter:

– Egentligen ska jag inte röka för jag har astma och kol, men det är så svårt att låta bli. Jag var 13 år när jag började röka. När jag mår dåligt går jag fram och tillbaka och röker, säger Gunlaug.

Andra strategier för att hitta ett lugn av är att lyssna på avslappningsmusik och vila. Att prata med personalen på boendet brukar också hjälpa. Ibland tar hon lugnande medicin.

När ångesten har varit som värst har Gunlaug vänt sig till psykiatrin:

– Jag har legat inne på många olika avdelningar. Där har jag fått mycket hjälp. Man kan prata med personal som förstår vad man menar.

Föreningsliv och vänner

Idag är Gunlaug 68 år. Även om ångesten emellanåt blir tung har hon ett rikt socialt liv. På vardagarna arbetar hon i en daglig verksamhet, där hon bland annat syr och målar:

– Egentligen är jag pensionär, men jag jobbar fortfarande. Nästa år får jag inte vara kvar, men jag vill inte gå hemma för mycket. Då får jag panik.

Ibland går hon ut och dansar med kollegorna, åker på utflykt med personalen på LSS-boendet, simmar i badhus eller är hundvakt. Hon är också aktiv i föreningarna Grunden och Värnet, som båda organiserar personer med funktionsnedsättning. Tillsammans med dem har hon bland annat varit på Ullared och läger vid Ringsjön.

Eftersom Gunlaug har egen erfarenhet av psykisk ohälsa är hon bra på att se när andra behöver stöd.

Har du tips på hur man kan hjälpa någon som mår dåligt?
– Jag hade pratat och umgåtts med personen. Jag hade bakat och bjudit på någon god kaka.