Fredrik: Jag skulle hänga mig på Kronofogdens fasad

– Jag hade tänkt igenom allting noga. Jag hade rep och stege i min källare och hade tänkt att göra det ifrån Kronofogdens fasad, eftersom det kändes som att de faktiskt ville ha ihjäl mig. Jag hade funderat, ”vad blir det sista jag ser? Ska jag ha ansiktet mot fasaden eller ska jag vända det utåt? Och vad kommer bli det sista jag hör? Kanske ska jag ha musik i lurarna istället, men vilken låt ska jag välja i så fall?” Jag hade också lånat hem en stor blöja från jobbet, för jag vet ju vad som händer när man dör och ville inte utsätta mina vårdkollegor för det mecket, förklarar han rationellt.

Allt började med en stor livsomställning.

Fredrik, projektledare inom primärvården med hög arbetsbelastning, gick samtidigt igenom en skilsmässa. När han träffade en ny partner var han mån om att snabbt komma igång med sitt ”nya liv”. Ny bostad och nya möbler köptes på avbetalning och med lånade pengar.

– Jag var ju otroligt driven redan innan det här, men nu blev det liksom ett extra tryck i allt. En chef kommenterade att jag nästan betedde mig psykotiskt, men jag tyckte bara att jag höll ett högt tempo. Men sedan kom ju det som också hör till sjukdomen, det depressiva i den bipolära diagnosen, att man plötsligt blir väldigt trött. Jag drog inte längre in pengar till mina projekt. Inkomsterna dalade och det var nu räkningarna och inkassobreven började lägga sig på hög, förklarar han.

Skulderna växte snabbt

Det tog inte så lång tid innan SMS-lån till mat blev en lösning ibland. På bara ett par års tid hamnade skulderna på mer än 600 000 kronor, och växte stadigt växte med räntan. Alla påminnelser, inkassobrev och förelägganden från Kronofogden lade han slut bara ner i en påse och gömde. Men den hittade sambon Emma, och en dag när han kom hem satt hon där på golvet med alla räkningar omkring sig och undrade ”Fredrik, vad är det här?”

– Jag visste ju inte då att jag var bipolär. Det skulle dröja tre år innan jag fick diagnosen, så jag såg det bara som att jag var en dålig människa. Och även om det kändes bättre att mina ekonomiska problem inte var en hemlighet längre, så fanns de ju kvar och jag mådde väldigt dåligt av dem. Så pass att jag några månader senare bestämde mig för att hoppa framför tåget, helt impulsartat. Men väl på banvallen kom polisen, och körde mig till psykauten, berättar han.

När en läkare till slut ställde frågan ”finns det någon psykisk sjukdom i familjen?” så var Fredrik först lite förvånad och skämtade lite om att hans farmor enligt mamman hade varit ganska kolerisk, ”men vilken svärdotter tycker inte det?”

– Men sedan insåg jag att min pappa också hade haft en gränslöshet och stor lynnighet, som han nog delvis hade kommit undan med tack vare sin priviligierade bakgrund. Och efter en remiss till en specialist så konstaterades det också snabbt att jag var just bipolär.

Överkonsumtion kopplat till psykisk ohälsa är inget okänt fenomen. Av alla som får skuldsanering har cirka 20 procent någon form av psykisk diagnos. Fredrik blev till slut också beviljad det, men först efter att hans kurator hade följt med på ett möte hos Kronofogden och förklarat hur livsfarligt en person med bipolär sjukdom kan agera i en skuldindrivningssituation där till exempel även polisen kopplas in.

– Att låta vården fungera som ett slags ombud blev ett steg mot att börja må bättre. Men även min sambos fråga... När jag väl hade bestämt mig för att jag skulle hänga mig på Kronofogdens fasad så ville jag att familjen skulle ha en bra sista vecka ihop. Så jag var extra lugn och glad då, men min sambo Emma tyckte bara det var obehagligt, och vid ett tillfälle frågade hon mig: ”Du stannar väl kvar hos oss?” Då vände det helt i huvudet på mig. Jag insåg att det fanns människor som verkligen ville att jag skulle leva, berättar han.

Rådet till andra

Sök vård om dina ekonomiska problem ger dig självmordstankar, för då har du ett medicinskt problem istället, vill han säga till andra.

Och för den som står bredvid den som kämpar med en skuldfälla: Våga ställa obehagliga frågor.

– Många tänker ju att frågor om självmordstankar kan få människor att ta steget och alltså göra mer skada än nytta, men det är helt fel. Man ska alltid fråga, för det är när en person känner ensamhet och hopplöshet som suicidrisken är som störst.