Erik: Ingen ska behöva må så dåligt

Som barn hade Erik svårt att få vänner och skolgången var tuff. När han som vuxen fick en autismdiagnos föll mycket på plats. Idag har han hittat trygghet genom sitt arbete och fasta rutiner.

– Jag har alltid varit ensam och haft en ganska tuff skolgång. Jag har varit mobbad och haft svårt med vänner och klasskamrater. Har man varit ensam en stor del av sitt liv är det svårt att vända på det och knyta kontakter.

Sedan gymnasiet har Erik återkommande haft kontakt med psykiatrin och olika öppenvårdsmottagningar på grund av ångest och depression. Vägen har inte varit rak, men idag mår han bra och har skapat en fungerande vardag:

– Man ska inte behöva må så dåligt att man känner att man vill försvinna. Vi är alla värda att leva och existera.

Studierna tog honom till Malmö

Erik är uppvuxen i Västmanland, men flyttade till Malmö 2001 för att studera till förskollärare. Förhoppningen var att kunna förhindra att andra barn skulle få en lika jobbig start i livet som han själv haft. Men när det blev dags för praktik sprack planerna:

– Jag kunde inte visa att jag var en tydlig pedagog inför elevgrupp och lärarlag. Det blev ett bakslag i tillvaron, jag hade satsat studielån och sett en framtid. Samtidigt accepterade jag situationen.

Ganska kort därefter diagnosticerades Erik med autism och några år senare med Asperger.

– För mig blev det en befrielse att få veta att det är det som ställer till det i mitt huvud, varför jag fungerar och tänker som jag gör när jag ska uträtta vissa saker. En sådan sak som att posta brev till exempel – att våga ta sig över tröskeln och fundera över vad som kan hända mellan punkt A och B kunde ta en halvdag att grubbla på.

Självmordsförsöket

Våren 2018 mådde Erik så pass dåligt att han försökte ta sitt liv.

– Jag hade varit på min farbrors begravning och kom hem till min lilla tomma lägenhet och tänkte ”vad kommer jag hem till?”. Jag kände mig ensam, utan vänner och bekanta, efter att ha träffat släkt och deras familjer. Det var väldigt tomt.

Han ville bara komma bort från allt.

– Jag hade ringt min pappa innan jag gjorde försöket och sagt hejdå. Jag sa bara hejdå flera gånger och pappa undrade varför och frågade ”ska du ta livet av dig?”. Jag svarade ja och då lade vi på. Pappa sa att han skulle skynda sig att ringa 112.

Strax därefter kom polis och ambulans hem till Erik. Läget var allvarligt och han blev skjutsad till akuten. Han minns att ambulanspersonalen sa att det väntade många personer som skulle hjälpa honom att få rätsida på livet. Han svimmade av och vaknade några dygn senare. Erik blev inlagd en månad i psykiatrin, där han fick träffa läkare och psykologer.

– Personalen följde varenda steg man tog. Man fick inte ens gå på toaletten på egen hand.

Efter fyra veckor mådde Erik bättre och kunde åka hem. Han fick medicinering som fungerade bra och fortsatte att träffa en öppenvårdsmottagning.

– I samma veva var jag anorexipatient, jag hade en rejäl ätstörning och åt ingenting om dagarna. Jag cyklade runt från morgon till sen kväll utan att äta, det var sjukdomen som drev på. Sjuksköterskan jag träffade på ätstörningsmottagningen sa ordagrant att det var upp till mig om jag skulle börja äta eller om de skulle gräva ner mig om ett halvår. Då fick man sig en tankeställare, är det verkligen det jag vill?

Erik fick stöd från ätstörningsmottagningen i ungefär ett år och är idag frisk från ätstörningarna.

Trygghet i rutiner

Idag känner Erik att han stödet han behöver för att må bra. Han bor på ett LSS-boende för personer med autism, där det finns tillgång till personal dygnet runt. Han har hittat rutiner i vardagen för att må bra:

– Att ha en trygg och stabil tillvaro, ett eget hem och att klara ekonomin. Att gå upp på morgonen för att jobba, äta frukost och ha med sig matlåda.

Sedan drygt fyra år har Erik en anställning med lönebidrag på ett kontor i Malmö stad, där han är en uppskattad kollega som bemannar receptionen, ser till att det finns kaffe och håller ordning i gemensamma utrymmen.

– Sedan jag fick jobb och anställning har jag vuxit som individ och som medarbetare. Jag har gått från att vara blyg och försynt, tidigare vågade jag knappt tala med andra människor, till att bli väldigt öppen med att prata om mig själv.

Som ambassadör för vänskapsbänkarna vill Erik inspirera andra att öppna upp om sitt mående:

– Kom gärna och prata! Jag vill inte att det ska behöva bli lika mörkt för andra som för mig, det är bättre att ha någon att prata med som lyssnar. Man kanske inte alltid kan ge ett svar men just att lyssna är viktigt.