Att bli äldre i ett annat land
När Omayma Salih kom till Sverige för nästan tio år sedan var det en omställning på många sätt. Hon hade lämnat sitt hem i Irak, sin karriär och den trygghet hon och hennes man byggt upp under ett helt liv. Här har hon funnit en ny vardag – fylld av både utmaningar och oväntade insikter om åldrande, familj och vad trygghet egentligen innebär.
– I Irak är det självklart att familjen tar hand om sina äldre. Här är det mer en fråga om självständighet och val, säger Omayma.
Det är en av de där råkalla vårdagarna när snön virvlar i luften och både sol och människor tycks hålla sig undan. Inne på Winnet kvinnoförening på Nobelvägen möter jag Omayma Salih. Hon tar emot mig med ett fast handslag och ett stort leende.
– Men vilka kalla händer, säger hon med en vänlig men bestämd röst och klappar mig på fingrarna, som för att värma dem.
Omayma och hennes man, hon ingenjör och han advokat, tvingades lämna sitt hemland för drygt tio år sedan.
– Vi hade en trygg tillvaro där, vi ägde vårt hus och hade arbetat ihop en pension för livet. När vi flydde tappade vi allt – huset, pensionen, tryggheten.
Barnen fanns redan i Sverige, och för Omayma var det en självklarhet att följa efter.
– Som mamma vill man vara nära, men inte för nära. De har sina liv.
Vi pratar om att bli äldre i Sverige och hur förväntningarna skiljer sig från dem hon växte upp med.
– I Irak är det självklart att familjen tar hand om sina äldre. Här är det mer en fråga om självständighet och val. I början var det svårt att förstå att gamla människor kan bo ensamma eller på äldreboende. Men jag har insett att det är en annan kultur.
Samtidigt har det svenska systemet gett henne en trygghet hon inte hade räknat med.
– Utan sjukvården här hade min man varit död för längesen. Det hade aldrig gått i Irak.
Hon ser på mig med allvar.
– Jag är tacksam för det vi har här. I Sverige finns hemsjukvård, hemtjänst och ett skyddsnät. Där vi kommer ifrån finns inget sådant.
Att börja om i ett nytt land har inte varit enkelt.
– Vi förlorade allt vi byggt upp under ett helt liv. I Irak ägde vi vårt hus, här får vi pension som täcker hyran och lite mat. Alla kan äta, men ingen blir rik i Sverige.
Hon berättar om hur allt har blivit dyrare och hur vissa vänner har svårt att klara sig på sin pension. Samtidigt har hon hittat en tillhörighet i Malmö.
– Svenskar är lite blyga, men Malmö är en fantastisk stad. Här finns människor från hela världen, föreningar där vi kan mötas. Det är en stad som är stor nog att ha allt, men liten nog att kännas familjär.
En sak hon inte hade trott att hon skulle uppskatta så mycket är årstiderna.
– I Irak kan det vara 50 grader på sommaren. Här kan man alltid klä på sig när det är kallt och klä av sig när det är varmt. Det är en enkel sak, men den gör skillnad.
När vi skiljs åt kramar hon mig och säger:
– Skriv inte att jag är gammal, skriv att jag fortfarande känner mig ung.
Text och foto: David Dahlberg.
Sidan senast uppdaterad: