När livet inte blir som man tänkt sig

Gerd är bonnatösen som växte upp på faderns jordbruk på arrenderad mark ägd av greve Gustaf Trolle-Bonde utanför Eslöv. Hon fick hugga i från tidig ålder och redan som åttaåring körde hon traktor, sådde och odlade. Det fanns alltid ett uppdrag på gården som barn.

– Rollerna i samhället var tydliga på den tiden och som arrendedotter visste man sin ställning. Min far var underställd greven, berättar Gerd.

Barndomen lärde henne att bli självförsörjande och förstå jordens kretslopp. Hon levde nära liv och död och visste mer om vad en veterinär gjorde än en läkare.

Som ung kvinna flyttade hon in till Lund för att arbeta som undersköterska på sjukhuset och fick bo i deras bostäder. Men det skulle inte dröja länge förrän hon flyttade ihop med sitt livs kärlek Christer Östman som hon träffade redan som 16-åring.

De köpte hus i Staffanstorp och fick två barn tillsammans. Som 40-åring utbildade Gerd sig till sjuksköterska.

– Att studera som vuxen var en stor förmån och jag hade en familj som ställde upp för mig. När jag blev sjuksköterska kände jag en acceptans från samhället att jag uppnått en viss nivå, berättar Gerd.

Hon arbetade sammanlagt 35 år på sjukhuset i Lund och var med under en era av medicinska framsteg och utveckling.

– Jag var med när den första hjärttransplantationen ägde rum och även transplantationen av den första singel- och dubbellungan. Senare arbetade jag också med stamcellstransplantation. Jag lärde mig att vi människor behöver varandra både psykiskt och fysiskt, berättar Gerd.

Arbetet väckte stundtals tunga fråg­or och tankar på livet. Hon kunde ibland känna sig ensam och sakna djupa samtal. Hon valde att söka sig till hemsjukvården inom kommunen och upptäckte bristerna i kommunikation mellan kommun och region.

Vid 63 års ålder gick Gerd i pension efter att även hunnit med några år som frilansande sjuksköterska i Norge och Visby på Gotland. Hon och maken hade planerat allt i detalj och såg fram emot pensionen tillsammans. De hade köpt en lägenhet i Fuengirola i Spanien där de skulle vara under vintern, och ett sommarhus i Beddingestrand där de skulle bo resten av året.

– Jag var så redo att gå i pension. Det var vi båda. Min man hade gått in i väggen tio år tidigare och det gjorde honom uppmärksam på vad som var viktigt och vilka val han kunde göra i livet, berättar Gerd.

Men så hände det som inte fick hända. Det var 2020 och pandemin hade precis slagit till. Paret hade nyligen flyttat in i lägenheten i Spanien. Christer var där nere ensam då Gerds mor nyligen gått bort samtidigt som deras dotter var sjuk. Hon behövdes på hemmaplan. En morgon när Gerd ringde Christer svarade han inte. Två timmar tidigare hade han lagt ut en bild på Facebook från sin morgonpromenad med texten ”Livet är underbart”. Det visade sig att Christer hade fått en hjärtinfarkt och somnat in i soffan på terrassen.

– Trots att jag jobbat med döden hela livet hade jag aldrig förstått hur ont det gör. Han var helt frisk och hade cyklat Vätternrundan och sprungit maraton.

En mörk tid följde. Pandemin försvårade allt. De fick ha en digital begravning med bara närmsta familjen. Släkt och vänner fick vara med på länk. Gerd tog på sig rollen som mor och farmor och trängde bort sina egna behov.

– Jag har aldrig känt mig så ensam som på begravningen och efter. Jag kallade mig amputerad för jag visste inte längre vem jag var.

Inom åtta månader var bouppteckningen klar, hon hade sålt båda husen och köpt en lägenhet i Västra hamnen. Hon ville ha balkong, hiss och ett garage till bilen. Någonstans hon så småningom kunde bygga upp sitt liv. Första tiden i nya lägenheten var som i en bubbla. Hon hade svårt att fatta enkla beslut som om hon skulle dricka te eller kaffe. Väggarna svarade henne inte. Men så började hon promenera och gå till Kallis. Hon hittade till föreningen VIMIL (Vi som mist någon mitt i livet) och började gå på deras öppna möten en gång i månaden. Utan dem vet hon inte var hon hade varit idag. Kriget i Ukraina kom och på ett underligt sätt hjälpte det henne.

– Jag tänkte att de har det värre än jag. Christer fick en naturlig död. Det var livet. Det var ingens fel och det fanns ingen att lägga skulden på.

Fem år efter makens bortgång kan hon känna att det bär. Hon har hittat ett nytt sammanhang genom lunchkören på Malmö Live, VIMIL, Senior sport school och mötesplatsernas referensgrupp.

– Jag kände tidigt att jag inte vill leva genom barn och barnbarn, utan jag vill leva mitt eget liv för min egen skull. Men jag vill vara en förebild och dela mina upplevelser och möten med dem. Ingen kan ersätta Christer och jag kämpar med ensamheten, men jag känner att tiden läker. En dag i taget vill jag leva tills jag dör.

Text: Anna Svensson. Foto: David Dahlberg.