Rösten som aldrig ger upp

ag träffar Pia Skimmer Rydlöv i deras pittoreska gatuhus byggt i slutet av 18oo-talet på Limhamn. Huset ligger så nära havet att man nästan kan känna stänk från vattnet ända hit. I en fåtölj framför ­kaminen ligger katten Dinah som vaknar yrvaket och vill hälsa. Pia ber genast om ursäkt för kattens framfusighet medan vi slår oss ner i hennes röda skinnsoffa.

– Det är bandet som fått mig att överleva. Musiken har varit det som lyft mig varje vecka, berättar Pia som beskriver sig som ofrivillig pensionär vid 66 års ålder.

Ofrivillig därför att hennes fem år äldre make drabbades av lewykroppsdemens, och hon gick i pension för att kunna hjälpa honom.

– Det var inte tänkt att livet skulle bli såhär, utan det kom som en överraskning. Jag är universitetsutbildad och ändå kunde jag inte räkna ut att livet inte går som på räls. Krisen jag upplevde när jag gick i pension var stark. Man identifierar sig oerhört med sitt yrke och plötsligt är man ingenting, berättar Pia, som alltid trivts med sitt arbete inom utbildningsvärlden där hon bland annat arbetat som rektor på Skurups folkhögskola och inom gymnasie- och vuxenutbildningen.

Pia föddes 1957 i Malmö och redan från början har musiken varit en stor del av hennes liv. Hon växte upp i en musikerfamilj där pappan var en duktig sångare, men eftersom han var född på 20-talet kom kriget emellan och hans sångkarriär fick stå tillbaka. Musiken var ändå ett naturligt inslag i hemmet och de sjöng mycket. Pia hade först inte själv tänkt syssla med musik, men sedan blev det ändå så att hon studerade klassisk musik på Skurups folkhögskola och sång var hennes instrument. Hon var ung under 70-talet och då skulle alla bo på Möllan. Det var där hon träffade sin man Håkan Rydlöv, också han kommer från en musikerfamilj och är utbildad professionell fagottist. De bildade familj och fick två döttrar tillsammans och slog sig ned på Limhamn, vilket föll sig naturligt då Håkan kappseglade och hade båtar. Musiken fortsatte att följa med Pia i livet, men inte på det sättet hon tänkt. Hon ville utmana sig själv och upptäckte en ny genre – hårdrock. Och utmanad blev hon.

– Det var som att stiga in i killarnas omklädningsrum. En manlig värld med få kvinnliga förebilder. Jag kan inte kalla det kamp, men det har varit en trög dörr att öppna. Bara det här med att envisas med att säga sångerska när det heter sångare, berättar hon.

Hon la av med den klassiska sången, men hade mycket nytta av den teknik hon lärt sig under sin klassiska skolning, och började spela i olika coverband. Hon har provat alla genrer förutom dansband, men det blev hårdrocken som hon fastnade för med förbilder som Led Zeppelin. Idag är hon med i två olika band: POW (Piece of Work) och Flat Tyre. POW är hårdrock och Flat Tyre är mer rock åt Bruce Springsteen-hållet.

– I klassisk musik är du solist och du är ett namn. I rocken är man ett band och det är ett kollektiv. Vi är beroende av varandra för att det ska funka överhuvudtaget, berättar Pia.

Pia har alltid brunnit för jämställdhet mellan könen och kvinnors rättigheter. Hon var med i den feministiska organisationen Grupp 8 på 70-talet, stod på barrikaderna och kämpade för systerskap.

– Jag var med och slog in en dörr, men det känns som om den dörren sakta har slagit igen. Det är fortfarande så att om du bara är man så räcker det långt. Jag märker det på alla olika arenor i livet, i musiken och i skolans värld. Jag ser det på mina döttrar som kämpar i sina yrkesliv som läkare och psykolog, säger Pia.
Hon berättar om dottern som arbetar som läkare i Norge och som höll på att gå miste om en tjänst som överläkare på grund av ojämställdhet på arbetsplatsen. Men genom att stå på sig fick dottern tjänsten.

– Inom musiken är det lättare för männen att åldras. Kolla bara på Rolling Stones som fortfarande turnerar. Sång är också ett känsligare instrument än om du spelar gitarr. Rösten åldras och det går inte längre att nå de högre tonerna. Då behöver bandet sänka till en annan tonart och det är egentligen inga problem för musikerna, men det kan bli gnäll. Blir det riktigt illa kan man bli ersatt av en yngre sångare, men så är det inte i mitt band. De gnäller lite, men de finns där för mig, säger hon.

Under intervjun kommer basisten Björn Svedin i POW förbi för att hälsa på. Han sitter och pratar med Pias man i trädgården.

– Nu när min man fått en demens­diagnos, har musiken varit min räddningsplanka som hjälpt mig att hålla balansen. Musiken blev den stabilitet jag behövde när livet vändes upp och ner.

Bandmedlemmar

Bandet består av Jörgen Fredriksson (keyboard), Sanna Forslund (trummor), Björn Svedin (bas), Pia Skimmer Rydlöv (sång) och Pecka Adolfsson (gitarr).