Vänskap genom livets prövningar

Under 90-talets Malmö bildade Peter och Lennart ett tajt gäng med två andra killar som också jobbade inom LSS-vården. De fyra sågs regelbundet hemma hos varandra minst sex gånger per år för det de än idag kallar för SOS-kvällar – alltså smör, ost och sill-kvällar. Gänget brukade också spela tennis ihop, minigolf och gå på konserter tillsammans.

Medan Peter är inflyttad norrlänning till ­Skåne, närmare bestämt ända från Mullsjö – en liten by i Västerbotten som ligger mellan Umeå och Örnsköldsvik – så är Lennart infödd skåning och Malmöbo. Det var studierna som tog Peter till Skåne när han 1987 skulle studera musiklinjen på Fridhems folkhögskola. Sedan var det slumpen som gjorde att flyttlasset gick till Malmö.

– Jag hade vänner från Umeå som flyttade hit så jag hakade på. På den tiden var Malmö en riktigt tråkig stad. Det fanns en kebabbutik man brukade hänga i. Men sedan år 2000 kom bron och tiderna förändrades. Många studenter flyttade till Malmö och idag är det en riktigt häftig stad, säger Peter.

Det finns ett ordspråk som lyder ”I nöden prövas vännen”. För ungefär ett år sedan ringde Lennart till Peter som vanligt en kväll, men han fick inget svar. Han fortsatte att försöka nå honom men efter flera försök gjorde han en orosanmälan till polisen. Polisen ringde efter någon dag och sa att de hittat Peter. Han var inlagd på sjukhuset och grannarna hade larmat efter ambulansen. Det skulle visa sig att Peter fått en demenssjukdom som heter Lewy Body demens, även kallad Lewykroppsdemens. Peter var då 65 år. För att Peter skulle kunna flytta hem behövde en rad insatser vara på plats. Det gjordes en vårdplanering tillsammans med vården och Malmö stad, trygghetslarm installerades i lägenheten och Peter beviljades hemtjänst. Då Peter inte har någon familj i Skåne, blev det vännerna från gänget som ställde upp. Och särskilt Lennart. Peters syster kom ner från Umeå och var hos honom en vecka efter att han skrivits ut från sjukhuset. Men sedan var det Lennart som fanns där för sin vän dag som natt.

– Det betyder oerhört mycket för mig att vara med Peter när han behöver det. För mig är det självklart att finnas där. Jag är pensionär nu och har tid. Peter är en genuin, trevlig människa och rolig att umgås med, säger Lennart.

En annan kompis från gänget har hand om Peters ekonomi och betalar räkningarna, men övrigt sköter Lennart. Han har fullmakt till vårdcentralen, tillåtelse att vara med vid besök på Minneskliniken, han beställer sjukresor och färdtjänst. Men såklart hittar de också på mycket kul.

– Det är mysigt att gå på stan, kolla på folk och ta en fika. I somras gjorde vi vår första resa tillsammans till mina hemtrakter i Norrland. Det betyder allt att ha en vän som Lennart. Han gnäller aldrig eller tycker det är jobbigt att hjälpa mig, berättar Peter.

Genom Minneskliniken har Peter fått mycket stöd. Under en mingelkväll på kliniken träffade de båda anhörigkonsulent Karin Skogmark från Malmö stad.

– Det var guld värt att få det stödet. Hon tipsade bland annat om att jag behövde rensa upp hemma så jag inte har så många saker framme. Jag är lite snubbelfotad och har lätt för att ramla, berättar Peter.

På Minneskliniken fick de också tips om Minneskören på Malmö Live som de går till tillsammans varje måndag.

– Vi sjunger på bred skånska och körledaren är fantastisk. Jag är hårdrockare och förvånad över hur mycket jag gillar att klämma i till ”Leende guldbruna ögon” med Vikingarna, skrattar Lennart.

– Ja, och Anita Lindbloms ”Sånt är livet”. Men vissa register har man inte röststyrka till, fyller Peter i, som själv är gammal musiklärare på kommunala musikskolan. Just att sjunga har visat sig stimulera hjärnan vid demenssjukdom. Det ingår också fika och gemenskap under repetitionerna. På torsdagarna är Peter på Club Cefalon, som är en dagverksamhet som riktar sig till personer som är under 66 år vid inskrivningstillfället och fortfarande mycket aktiva.

– Jag tycker det är bra. Nu känner jag folket som går där. Vi käkar tillsammans och går en promenad om man vill, berättar Peter.

Livet har förändrats för de båda vännerna.

– Det var tufft i början när du var akut sjuk, Peter. Men med vård, medicin och rutiner mår du bättre, säger Lennart.

I sommar har de ännu inga planer spikade, men Peter vill åka till Mal­lorca. Dock har turen till Norrland gett mersmak för Lennart som också förde dagbok över resan.

– Det var en rolig resa. Tågen kom och gick i tid. Bara en sådan sak! Jag hade aldrig varit i Mullsjö och Umeå tidigare. Det var så vackert och stillsamt med naturen. Förutom den morgonen jag blev väckt av en trana, skrattar Lennart.
De firar högtider som jul och midsommar tillsammans. Peter har en vacker innergård med möblemang som passar att sitta i under ljumma sommarkvällar.

– Vi har kommit närmare varandra. Peter har ingen familj i Skåne och jag har en vuxen dotter men ingen övrig familj. Vi är som en familj, berättar Lennart.
Peter nickar och håller med.

– Att ha en vän som Lennart och de andra i gänget betyder allt. Jag hade haft svårt att fixa det här själv. Jag har tur som har det här stödet och jag vet att det finns många i samhället som inte har det.

Text: Anna Svensson. Foto: David Dahlberg.