”Vi var bara oss själva" – Ninnis minnen från punkscenen i Malmö
Punken växte fram som en motreaktion mot det etablerade samhället och dåtidens musikindustri under 1970-talet. För en ung, frustrerad generation blev punken en livsstil och ett sätt att förhålla sig till omvärlden och sitt eget skapande. Malmöbon Ninni Benediktson var 16 år när hon upptäckte den nyvakna punkrörelsen 1977.
Ninni och Anne skrev alla texter, illustrerade och distribuerade själva sitt fanzine sPUNK.
Punkens musikstil uttrycker frustration, uppror och självständighet och punkrörelsen började som en reaktion mot den kommersiella musikindustrin. I USA var band som The Ramones pionjärer medan Sex Pistols och The Clash spelade nyckelroller i Storbritannien. I punkens "gör det själv"-anda startades efterhand många oberoende band och skivbolag.
Hemgjorda fanzines (tidningar) lyfte fram alternativa band och artister, spred konstnärliga och politiska uttryck och en känsla av gemenskap inom den framväxande punkrörelsen. Slitna kläder, säkerhetsnålar och färgat hår blev visuella symboler och speglar den kreativa och rebelliska andan.
I Sverige fick punken fäste i slutet av 1970-talet och band som Ebba Grön och KSMB var tongivande på den svenska punkscenen. För Ninni Benediktson i Malmö väcktes intresset för punken 1977 när hon gick på högstadiet.
– Min klasskamrat Anne Nummila Rosengren var extremt musikintresserad och snappade tidigt upp vad som hände på musikscenen i London. När jag tittar på det i backspegeln tänker jag att punken var en motrörelse och ett alternativ till de stora symfonirockbanden som Pink Floyd, Supertramp med flera. Vi lyssnade ju också på progg och reggae. Det flöt liksom ihop.
För Ninni var DIY-rörelsen ("do it yourself") och det kreativa skapandet själva kärnan i punken, oavsett om det handlade om musik, konst, bild, text eller annat.
– Vid den här tiden kunde alla starta ett eget band. Jag är helt omusikalisk så det var aldrig ett alternativ för mig, även om jag fick erbjudande som sångerska. Däremot startade jag och Anne ett fanzine, sPUNK. Namnet var en liten vinkning till Pippi Långstrump. Vi skrev själva alla texter, illustrerade och distribuerade vårt fanzine på konserter. Det var ett fantastiskt sätt att vara kreativ på och samtidigt vara en del av punkscenen. Som bonus kom vi backstage för att intervjua artister som till exempel The Clash, Blondie, Boomtown Rats och Elvis Costello.
Ninnis vardag på den tiden handlade om att gå i skolan, sy egna kläder eller hitta något kul på Myrorna, skriva ihop nästa nummer av sPUNK, planera vilka konserter de skulle se och ibland bli jagad av raggare.
– Omgivningens syn på punkare var fientlig. Jag som var en tanig 16-årig tjej, blev oprovocerat både spottad på, jagad och slagen. Det var egentligen inte klokt. Vi var ju bara snälla, nördiga och lite annorlunda. Knappast samhällets fiende nummer ett.
Ninni vid Berlinmuren.
Punkrörelsen i Malmö och Lund hängde ihop i ett kluster av sammanflätade vänskapsrelationer och band på den tiden.
– Om jag ska generalisera så var Malmö- och Lund-punk medelklassungar, Göteborg vänster och Stockholm förortsrevolution. I Malmö uppstod den så kallade Malmöligan i punkens kölvatten med poeter, författare och filmskapare som Kristian Lundberg, Håkan Sandell, Lukas Moodysson och Clemens Altgård.
Punkband som var verksamma i Malmö och Lund från slutet av 70-talet är exempelvis Garbochock, Fiendens Musik, Supporting Act, Rädsla och New Bondage.
– Och Problem, som är Malmös coolaste band ever! säger Ninni.
I Lund fanns legendariska Klub Kashban och i Malmö samlades man på Dad’s på Föreningsgatan 54.
– 54:an var legendarisk. Broni som drev det var extremt före sin tid och tog dit artister som Jam, Clash, Blondie, Patti Smith, Elvis Costello och många fler redan 1977 och 1978. Vissa kvällar spelade lokala punkband på samma scen som Kal P Dal, vilket medförde en del konflikter.
De hängde också på den legendariska Kinakrogen (mest öl och mindre mat) på Torpgatan. Senare var även Fredmans en scen för lokala band.
– På Lorensborgs fritidsgård genomförde Johnny Thunders en osannolik spelning – och så kunde det vara, vad som helst kunde hända. Nattåget till Berlin gick varje kväll från Malmö centralstation och var som en port till äventyret. Hela världen låg öppen för oss.
Text: Sara Strand. Bild: Ninni Benediktson. Källor: musikaliska.se, svenskaackord.se.
Sidan senast uppdaterad: