Kärlek på fyra tassar - hur katten Nilsson hjälpte Titti att må bra igen
Titti Nilsson har alltid haft en positiv syn på livet. Hon säger att hon bara är född sådan. Men för några år sedan drabbades hon av nedstämdhet. En katt och en mötesplats blev räddningen.
Katten Nilsson är Tittis följeslagare och dagliga sällskap i vardagen.
Jag knackar på dörren till Titti Nilssons radhus i östra Malmö. Inne i hallen möts jag av en nyfiken gulrandig liten krabat som genast vill hälsa. Det är katten Nilsson – Tittis följeslagare och dagliga sällskap i vardagen. Vi slår oss ner i vardagsrumssoffan och Nilsson kommer tätt inpå, förveten på vad jag har i min ryggsäck. Han krafsar med tassen och försöker ta sig in i väskan. Just det, jag lade en kalkonsmörgås i väskan imorse.
– Det är nog bäst jag tar och hänger upp väskan, skrattar Titti.
Titti bor numera ensam tillsammans med katten Nilsson i radhuset som hon och hennes man Per Nilsson köpte 1966. Här levde de tillsammans med sina tre barn. Hennes man gick bort för 13 år sedan. För några år sedan började hon känna sig ur gängorna och drabbades av nedstämdhet. Hennes ena dotter föreslog att hon skulle skaffa sig en katt. Titti som haft katt som barn kände att det inte var någon dum idé. Det föll sig så väl att dotterns katt fick källingar och en av dem var Nilsson. Våren 2023 flyttade en tolv veckor gammal kattunge in.
– Det funkade bra direkt. Han fann sig till rätta. Jag och min syster tänkte att katten måste ha ett namn. Min man kallades alltid för Nilsson så det fick bli det, berättar Titti.
Nilsson håller sig oftast i närheten av Titti, förutom när han gömmer sig i något litet krypin i huset. En gång låg han längst in i hörnet i en liten glipa ovanpå köksskåpen.
Titti har köpt en kattkorg till Nilsson att sova i, men den gillar han inte. Istället sover han inträngd i sovrummets fönsterkarm om dagarna. Nätterna tillbringar han i Tittis säng. Han vill ligga så nära som möjligt, gärna ända upp i ansiktet.
– Det är roligt med katter för de går sina egna vägar. Han måste hitta sin plats själv. Det går inte att hjälpa till där, säger Titti.
Varje morgon går Nilsson upp klockan sju och vill ut i trädgården. Han rör sig mest där, vilket är skönt eftersom det finns en trafikerad gata utanför husknuten. Än så länge verkar han nöjd med upplägget. Han kommer in igen när hon ropar hans namn eller visslar på honom. Nästa ritual är den gemensamma frukosten. Titti äter en fralla med ost och skinka tillsammans med en varm kopp kaffe, medan Nilsson sitter på en stol bredvid och tigger mat.
– Han får en bit skinka till frukost och sen är han nöjd. Men det gäller att snabbt dra ut stolen annars vill han gärna hoppa upp på bordet och det får han inte. Annars äter han sedvanlig kattmat, säger Titti.
Han gillar också att sitta på höga höjder, gärna uppe på köksskåpen eller på hustaket. Fast Titti gillar inte när han är på taken. Hon är rädd för att han ska trilla ner. På kvällarna när det är dags för mys i soffan är Nilsson först på plats.
– Jag hinner inte mer än lägga ut filten i soffan så kommer han. Han är verkligen ett sällskap, säger hon.
Under tiden som Titti mådde dåligt brukade hon vara ute och promenera på dagarna. En gång gick hon förbi mötesplats Träffpunkten i Husie och undrade vad det var för något. Hon gick förbi huset flera gånger, tills hon en dag tog mod till sig och knackade på. Då öppnade en i personalen som heter Anders dörren för henne.
– Jag fick ett trevligt bemötande direkt. Han var inte stressad utan vi satt ned och tog en fika och pratade i över en timme. Sedan den dagen började jag gå till mötesplatsen.
På måndagarna är det kubb, onsdagarna gympa och fredagarna är det olika trevliga träffar.
Alla i personalen är underbara och hon känner sig välkommen.
– Jag har lärt känna flera nya kompisar där. Vi ses även hemma hos varandra och fikar tillsammans eller går på promenader. Alla är i samma situation. Det har verkligen hjälpt mig. Det är farligt att fastna framför tv:n, säger Titti.
Katten Nilsson pockar på uppmärksamhet och rullar runt på matten. Titti har kokt kaffe och tagit fram frallor med ost och skinka. Vi går ut i det ombonade köket med Nilsson hack i häl. Direkt hoppar han upp på en av köksstolarna medveten om att det vankas något gott.
– Det är ensamt att vara pensionär, men det känns roligare med Nilsson. Jag pratar med honom och han svarar på sitt sätt. När jag kommer hem möter han mig i hallen. Han förgyller mina dagar och får mig att skratta.
Text: Anna Svensson.
Foto: David Dahlberg.
Sidan senast uppdaterad: