Lea Gleitman

"Jag hoppas kommande generationer fortsätter att berätta"

– Jag var knappt fyllda 15 år när Tyskland invaderade Polen. Efter några dagar anlände tyskarna till vår stad. Genast trädde de anti-judiska lagarna i kraft.

– De stängde judiska affärer, beslagtog judisk egendom, vi uteslöts från skolor, fick inte vistas på offentliga platser, inte bruka allmänna färdmedel och var tvungna att bära en armbindel med Davidsstjärnan. Mamma Szprince, mina syskon Miriam, Wowek, Balcia och jag föstes samman i ett ghetto tillsammans med tusentals andra judar. Pappa Jojne var tvungen att fly och tog sig österut till Sovjetunionen. I december 1941 fick vi ett sista brev. Sen hörde vi aldrig av honom mer. Sannolikt blev han skjuten och kastad i en massgrav.

– Den 12 augusti 1942 kom ordern från den tyska överhögheten att alla judar skulle inställa sig på en utomhusarena. Vi satt där, min familj tillsammans med 30 000 andra judar, direkt på marken i två dygn i duggregnet. Sen kallades vi fram familjevis till en tysk officer vid ett bord. Han pekade: höger-vänster. Höger betydde arbete och vänster betydde döden. Alla barn och äldre skickades till vänster och ungdomar till höger. Det var det sista jag såg av min mamma och lillasyster. Senare fick jag veta att större delen av min familj hade skickats till Auschwitz och gasats ihjäl direkt efter ankomsten.

– Jag skickades till ett tvångsarbetsläger i Gräben i östra Tyskland. Där fick jag arbeta hårt i ett och ett halvt år i tolvtimmarsskift på en fabrik vid farliga maskiner.

– I december 1944 var de sovjetiska trupperna på frammarsch och lägret tömdes. Vi skickades ut i den stränga vinterkylan på en dödsmarsch utan mat, med tunna kläder och skor, omgivna av tyska soldater, som hela tiden skrek ”schnell, schnell”, fort fort. Många dog på vägen. Efter två veckor fick vi åka i en boskapsvagn i fem dygn. Vi anlände till koncentrationslägret Bergen-Belsen och placerades i träbaracker. Vi låg direkt på det kalla smutsiga golvet och fick knappt något att äta eller dricka. Tyfus, diarré, hunger, kyla och lössen på våra kroppar tog livet av de flesta. Vi såg ut som levande skelett. På golvet låg döda, döende och sjuka tillsammans. Utanför låg högar med lik framför varje barack. De begravdes inte utan fick ligga kvar ända till befrielsen.

– Trots allt överlevde jag men det gjorde inte runt 50 000 andra. Den 15 april 1945 befriades vi av brittiska trupper. Soldaterna grät när de fick se oss. Av hela min älskade familj fanns bara jag, min syster Miriam och min kusin Rachel kvar i livet.

– 1946 kom jag till Malmö. Det var lätt att få arbete då. Sakta kom livet tillbaka och vi lärde oss att leva med våra plågsamma minnen. Vi trodde att antisemitismen var borta för alltid nu när världen hade sett konsekvenserna. I slutet av 80-talet började förintelseförnekare i Sverige och andra länder påstå att Förintelsen aldrig hade ägt rum. Vi överlevande blev fruktansvärt upprörda och tyckte att vi måste göra något.

– 1991 bildade vi Informationsgruppen Förintelsens Ögonvittnen i Malmö. Vi var 20 överlevande som besökte skolor och berättade vad vi varit med om. Det var svårt i början och jag fick avbryta med gråten i halsen. Men med tiden lärde jag mig att hantera det tack vare stödet från elever och lärare. Efter en föreläsning brukade eleverna komma fram, krama om mig och gråta. Jag fick många tacksamma brev där eleverna berättade om de känslor min berättelse hade väckt.

– Med åren har vi överlevande blivit färre och färre. Nu är det bara jag kvar som är aktiv. Jag hoppas att andra och tredje generationen tar över efter oss och fortsätter berätta vår historia. Vi får inte glömma!