Peter Vig

"Jag har sett kraften i levande möten"

– Jag cyklar till Borgarskolan, kliver av cykeln, tar på mig kippan och går in. Med kippan visar jag att jag är en judisk person.

– Mina föräldrar kom från en liten ort i nordöstra Ungern. Pappa deporterades till förintelselägret Auschwitz med sin familj, syskon och syskonbarn. Han och ett syskonbarn var de enda som överlevde. Hans fru och barn, mina halvsyskon, gjorde inte det. Mamma hade fem syskon som deporterades med deras föräldrar, hennes lillebror var den ende som överlevde. Min mamma, en syster och systerns två små barn lyckades gömma sig på landsbygden. Själv föddes jag i Budapest 1954. Efter att Sovjet invaderat Ungern 1956, så flydde min familj till Österrike. Vi kom till Sverige som kvotflyktingar i maj 1958.

– Borgarskolan är Malmös största skola och den är ganska diversifierad. Det finns en bra anda här, men rektorn var bekymrad och menade att även om det inte fanns öppen antisemitism måste lärarna vara lyhörda för tendenser. Jag föreslog lite skämtsamt att han skulle kunna ha en ”vandrande jude” i korridorerna. Jag hade precis gått i pension som lärare och sa att jag skulle kunna tänka mig att vara på skolan några timmar i veckan.

– Jag sitter i de olika uppehållsrummen som finns för eleverna, finns i matsalen och i lärarrummet. Jag bjuds in att hålla lektioner i religion eller historia. Då ger jag dem en lektion i judendom och min judiska identitet. Eller en historielektion där jag berättar om min familjs historia i Europa under 1900-talet och fram till idag. Det inkluderar då berättelsen om mina föräldrars erfarenheter från Förintelsen och om vår flykt från Ungern 1956. Och vårt liv i Sverige i mer än 60 år.

– Eleverna hälsar glatt på mig i korridoren och tycker det är bra att jag finns på skolan. Ibland frågar någon mig om mina föräldrar och om Förintelsen, ibland om judendomen och hur jag praktiserar min tro. Det är alltid väldigt intressanta och fina samtal. Jag är ju också väldigt nyfiken på deras olika bakgrunder och ställer alltid frågor om det. Deras berättelser ger mig oerhört mycket tillbaka.

– Det är heller inte alltid så viktigt att jag pratar utan bara finns där som en judisk person. De har upplevt mig som människa och vet att jag är jude även om vi inte pratat om det. Jag vet hur viktiga personliga möten är. Jag har sett kraften i Förintelsens Ögonvittnen, när överlevarna berättar. Under det nya namnet Berättargruppen Förintelsens efterlevande fortsätter jag och ett tiotal andra barn, barnbarn och barnbarnsbarn det viktiga arbetet med att berätta om våra familjers liv och öden före, under och efter Förintelsen.

– Förintelsen är väldigt levande i oss barn och barnbarn. Den har drabbat också oss och vi måste vara vaksamma för att det inte ska hända igen. Jag hade ju helst sluppit prata om Förintelsen, men det är en plikt anser jag.

– Berättelser om Förintelsens fasor behövs så att vi kan sätta det i relation till annat förtryck. Vi kan därigenom också skapa förståelse för vad andra utsätts för, hur illa det är och hur snabbt det sedan kan gå. Från att man förringar, föraktar och demoniserar en grupp till något ännu mycket värre.