Thomas Bull

Thomas Bull

Thomas Bull - trygghetsutvecklare på Malmö stad och före detta chef vid Malmöpolisens hatbrottsgrupp.

"Vi behöver alla hjälpas åt att stoppa hatbrotten"

– När jag började jobba med hatbrott 2008 var det tänkt som en sidouppgift, men ganska snabbt insåg jag att problemet är mycket större än jag först förstått. Det är ett samhällsproblem. Och ju mer man rör om i grytan, desto mer kommer upp till ytan.

– Ett av problemen är att hatbrotten fortfarande inte tas på fullt allvar. På pappret rör det sig ofta om ofredande, förolämpning eller skadegörelse, men när brotten sker på grund av vad någon tror på eller hur de ser ut blir det en så mycket större fråga. Det blir en kränkning inte bara mot personen utan mot en hel grupp och om vi från myndigheterna inte förstår detta så kommer det bara skada förtroendet ännu mer.

– Att ta upp de här frågorna är lite som att gå ut i ett minfält. Som polis har jag ett skyddsnät omkring mig, men tänk på alla de i civilsamhället, i alla föreningar och organisationer, som ständigt blir uthängda på nätet och får utstå hat och hot.

– Människor som drabbas av hatbrott är utsatta på olika sätt. Ofta litar de inte på myndigheter eller på polisen. De är vana vid att inte bli tagna på allvar och deras utsatthet har blivit normaliserad. De är så vana vid att utsättas att de oftast inte ens anmäler.

– I Forum för demokrati och mänskliga rättigheter har våra politiker regelbundet träffat människor som blivit utsatta. Det är ungdomar som har berättat om rasism i skolan, p-vakter, räddningspersonal, lärare och busschaufförer som upplevt hån, kommentarer och hot på grund av sin etnicitet eller hudfärg. Berättelser om personer som vägrar låta sig vårdas av en sjuksköterska med slöja, misstänkta som vägrar låta sig förhöras av en svart polis.

– Politikerna vet ofta hur situationen är, men för många blir det ändå en aha-upplevelse. Särskilt när ungdomarna berättade om hur de utsätts i skolan, den plats där de verkligen ska vara som mest skyddade. Jag har jobbat med de här frågorna i många år och är luttrad, men jag blev också väldigt tagen av de här berättelserna. Det var gripande och väldigt värdefullt.

– Alla som utsatts för hatbrott har sitt sätt att hantera det. Ofta får de höra från förövarna att det bara var på skoj, att de inte menade något. Hur tacklar man det om man är utsatt? Vissa konfronterar, andra biter ihop och går in på toaletten och gråter.

– Många ser hatbrottsfrågorna som väldigt svåra att hantera, men nej det är de inte. Om vi bara kan synliggöra problemet och börja prata om civilkurage, vad vi alla gör för att stoppa detta. Och om vi har modet att lyfta de här frågorna och hitta forum där vi kan mötas och prata så är det inte svårt.

sv