Kamp mot diskriminering av äldre i Chile
Över 400 mil långt och cirka 20 mil brett sträcker sig det långsmala Chile längs den sydamerikanska västkusten. Chile är det land i Sydamerika som har flest äldre invånare efter Uruguay. Trots detta är åldersdiskriminering och en negativ attityd till åldrande utbredd.
Vi tillsammans har pratat med Gladys Gonzales Alvarez som arbetar med äldrefrågor och Aida Beatriz Biere Morales, pensionär, om hur det är att bli äldre i Chile.
Santiago är Chiles huvudstad och regionen där Aida och Gladys bor och verkar.
Chiles president Gabriel Boric arbetar för att få till stånd ett nationellt välfärdssystem för vård och omsorg av äldre som behöver hjälp för att klara vardagen. Det här är en förändring som behövs enligt Gladys Gonzales Alvarez, som arbetar på statlig nivå med frågor som berör äldre (National Service for the Elderly). Hon är utbildad i socialt arbete och gerontologi och undervisar också på olika universitet runt om i Chile i dessa frågor.
– Det finns äldreomsorg för de svagaste som finansieras av staten, men den räcker inte till. Men nu arbetas det med att utöka den här servicen, berättar Gladys.
I Chile räknas de som är över 60 år som äldre och de utgör 18,4 procent av den totala befolkningen. Medellivslängden är 83 år för kvinnor och 79 år för män. Många klarar sig själva utan hjälp och stöd från samhället, men cirka 22 procent av den äldre befolkningen behöver någon form av stöd. Att bli äldre i Chile kan se väldigt olika ut beroende på kön, sociala nätverk, din socioekonomiska situation, var du bor och tillgången till att få vård samt hur din hälsa är. I gruppen som är över 60 år är det betydligt fler kvinnor än män i jämförelse med andra åldersgrupper i samhället. Chile är det land i Sydamerika som har flest äldre invånare efter Uruguay.
– Ålderism är tyvärr utbrett i Chile och består av negativa attityder, stereotyper och fördomar gällande åldrande och att bli äldre. 59 procent av befolkningen har en negativ bild av den här fasen av livet. När de som har makten är åldersdiskriminerande begränsar de möjligheterna till delaktighet i samhälls- och arbetslivet och kränker på så vis de mänskliga rättigheterna, säger Gladys.
Men i motsats till vad folk generellt tycker så är det den äldre generationen som är mest delaktig i samhällslivet. De deltar i mer än 15 000 sociala klubbar över hela landet och har en viktig roll att fylla inom familjen och släkten där de hjälper till med att ta hand om de som behöver det. Det kan vara barn, barnbarn eller sjuka och funktionshindrade släktingar. Gladys själv är 56 år, utan barn och har det ekonomiskt gott ställt. När hon blir pensionär får hon antingen be om hjälp från sin familj och släkt eller betala privata företag för service.
Aida Beatriz Biere Morales är 79 år och bor i Santiago tillsammans med sin syster som har Alzheimers. Aida vårdar och tar hand om henne hemma.
– Vi har bott tillsammans i 50 år och de senaste sju åren har hon varit sjuk. Hittills har jag klarat att ta hand om henne, men det är hårt arbete. Hon somnar runt klockan två på natten, berättar Aida.
Aida gick i pension 2008 efter att ha jobbat med bokföring inom den offentliga sektorn på Republikens allmänna handelskammare (General Treasury of the Republic).
– Jag ville gå i pension för att få ta tillvara på tiden med min man och mina barnbarn, men sen gick min man bort och jag blev änka. Du förlorar mycket när du blir äldre i Chile och människor behandlar dig annorlunda både socialt och intellektuellt. De ser på mig med medkänsla, men tror inte att jag är kapabel till att göra saker längre. Jag känner mig utesluten och diskrimineringen är utbredd. Det är svårt för mig att vänja mig vid att bli sedd som äldre för jag mår väldigt bra och känner mig pigg, säger Aida.
Hon berättar att det är stor skillnad i inkomst mellan när hon arbetade och nu när hon gått i pension. Aida har en privat pension på 399 000 pesos vilket motsvarar cirka 4950 kr, med det räcker inte för att leva. Hon får ingen pension från staten då hon inte uppfyller kraven. Som tur är har hon sin mans pension. Hon får dock avstå från många nöjen och går inte längre på bio som hon gillar. Men en grupp med pensionärer från hennes tidigare arbetsplats förgyller hennes tillvaro och de ses ofta.
– Jag känner mig ändå privilegierad. Jag har haft ett bra yrkesliv, mina vuxna döttrar är friska och mina barnbarn studerar. Jag är som vilken annan vuxen person som helst. Jag umgås med familj och vänner och har goda relationer med mina grannar. Vi tar hand om varandra.
Text: Anna Svensson.