"Det är aldrig för sent"

På parkeringen vid Ribersborgs kallbadhus står paret med varsin motorcykel. Eva har haft MC-körkort i 35 år medan det är Maries första år på ­hojen. De har båda varsitt par glas­ögon på sig som de berättar har inbyggd bluetooth.

– När vi är ute kan vi ringa varandra genom dem och fråga ”var är du nu?”. Men vi kan också lyssna på ljudböcker och musik, säger Marie.

Vi promenerar ut till caféet på brygg­an där vi fortsätter vårt samtal. Eva berättar att hon uppskattar just ljudböcker och gärna ”läser med öronen”. Men under väldigt många år läste hon inte alls. Så sent som när hon var 55 år fick hon en dyslexi-diagnos. Det var en lärare på hennes teckenspråkskurs som uppmärksammade henne på att hon borde söka hjälp.

– Jag hade ju kämpat med att läsa och skriva hela livet. Man trodde ju att man var dum, och fick höra det också.

– Men sen fick du ju lite revansch. Du har utvecklats jättemycket! Du började läsa tidningar, tog gymnasiebetyg och gick högskolekurser. Det är något som har varit genomgående för oss båda, att det aldrig är för sent. Vare sig det gäller en dyslexiutredning eller att köra motorcykel, säger Marie och skrattar.

Som ytterligare ett exempel var det inte förrän Marie var 38 år som hon utbildade sig till sjuksköterska.

– Jag tänkte: ”Nej, nu får jag bli vuxen”. Jag hade rest mycket och jobbat med både det ena och det andra; kört taxi, trampat vindruvor… Jag har alltid följt mina ingivelser. Sen hade jag ju hunnit vara gift också.

Men Marie upptäckte också något annat sent i livet, något hon inte kunde tro skulle hända. Hon mötte Eva och blev kär, för första gången i en kvinna. Sedan dess har de hållit ihop – nu i 34 år.

– Eftersom jag varit gift med män tidigare tänker folk kanske: ”jaha, hon var lesbisk hela tiden”. Men jag tror på att kärleken inte har något kön.
– Det har alltid varit naturligt för mig. Jag brydde mig aldrig om att förklara nånting för min mor om jag tog med en tjej hem, säger Eva.

De resonerar dock kring att de har haft tur. Att de har haft det lätt medan många andra samkönade par har fått kämpa och utstå trakasserier. Men de vill också visa på att det faktiskt går, utan att det nödvändigtvis behöver vara motigt och svårt.

– Folk blir kanske förvånade. Men tycker de om en som människa så accepterar de det. Min son var helt okej med det. Han var 16 år när jag träffade Eva, säger Marie.

– Vi har en bra relation. Han började spela fotboll i mitt lag i Korpen sen, det var jätteroligt. Och då stod Marie och flaggade, säger Eva och båda skrattar.
Eva och Marie möttes genom gemensamma vänner på en resa till Tyskland i Evas husvagn.

– Vi stod i kö till Dragörfärjan, och Marie kunde inte sitta still och var uppe och gick. Jag tittade på henne lite i smyg när hon gick där framför bilen. Men så möttes våra blickar och då sade det klick direkt. Du tittar folk i ögonen på ett speciellt sätt, säger Eva till Marie.

Ibland går de till RFSL:s mötesplats för seniorer på Stora Nygatan. Men allt som oftast går de till mötesplats Tupp­en, då de har promenadavstånd dit. Där har de gått på disco, och Eva spelar i Tuppens biljardlag. Marie uppskattar även att bara kunna gå dit och umgås med folk.

– Jag är social. Så länge jag får spegla mig i någon annan så lever jag upp, säger Marie.

– Jag är lite motsatsen. Vi är nog motsatsen av varandra i det mesta, säger Eva.

För några år sen fick de ett definitivt bevis på hur olika de är i personlighet. Det visade sig efter utredningar att Eva har ADD, och Marie ADHD.

– För mig var det skönt med dyslexi­diagnosen, att känna att jag inte var ensam. Men jag kände att det var något annat också. Jag drömmer mig liksom bort, berättar Eva.

– Du har ju även haft svårt för att folk rör vid dig. Det var det första folk sade till mig: ”Rör inte vid Eva”. Då skulle jag såklart göra det, bara för att jag inte fick, säger Marie och båda skrattar.

– Själv har jag bara tänkt att det är mitt sätt att vara. Att jag är impulsiv ser jag som en positiv sida. Men allt det här med diagnoser, det handlar ju egentligen bara om personlighetstyper. Alla människor är olika. Och vi behöver alla sorter, säger Marie.

Text och foto: Mikaela B. Sandåker.