Seniorer testar teaterimprovisation

Sju deltagare sitter på stolar i en ring på scenen som liknar en black box, som det kallas i teatersammanhang. Några rader med röda plyschfåtöljer bryter av det svarta och är avsedda för publik. I mitten står skådespel­aren Elin Fredrikson och pratar om vikten av acceptans och närvaro. Det skulle lika gärna kunna vara en introduktion till meditation, men det är den totala motsatsen – nämligen ett till-
fälle att prova på improvisationsteater.

– Ni ska under de här två timmarna få lära er några grundläggande principer. Improvisation handlar om att vara i nuet och släppa på kontrollen, säger Elin.
Efter en kort presentation får deltagarna börja med en övning som heter ”Gillar du din granne?”. Syftet med övningen är att de ska komma närmare varandra. Leken går ut på att en person alltid är i mitten av cirkeln utan sittplats. Personen ska då försöka sno till sig en plats genom att fråga någon ”Gillar du din granne?”. Personen som tillfrågas har då två val: att säga ja eller att säga nej. Om personen säger ja så måste hens grannar byta plats, men vid ett nej måste hen komplettera med att säga ”men jag tycker om folk som” och lägga till exempelvis ”har borstat tänderna idag, har svarta skor eller var blonda när de var små”. Då måste alla som tycker sig stämma in på personens påstående resa sig och byta plats.

Gruppen trevar sig fram och små skratt hörs här och där.

– Det känns lite konstigt att svara nej för vi är inte uppfostrade så. Men leken blir så mycket roligare när vi gör det, säger Monica Henning.

Närvaroträning är viktigt i teaterimprovisation och övningarna ska vara så pass krävande att de behöver all uppmärksamhet så man inte kan sväva iväg i tankarna.

– En annan viktig sak är att våga göra fel. Det krävs ett visst mod att kasta sig ut och improvisera. Därför ska vi lära oss att reagera tvärtemot mot vad vi brukar. Vi ska fira när vi gör fel, säger Elin.

Deltagarna får stå två och två och säga olika sifferkombinationer till varandra. Varje gång de gör fel ska de sträcka upp händerna i luften och ropa ”ja!”.
– Det här var befriande! säger Gerd Östman.

Elisabeth Westin håller med.

– Underbart att vi firar tillsammans i gruppen när vi gör fel, säger hon.

Elin förklarar att i improvisationsteater ska man ta sin första idé och inte börja analysera. Det blir vad det blir och då måste de andra i gruppen acceptera det och följa med. Man är på scenen för sina medspelare och inte för sin egen skull. Därför handlar det om att ytterst hjälpa varandra.

– Det kräver mod att kasta sig ut, men om man vet att här finns ett helt gäng som tar hand om en så känns det lite lättare, berättar hon.

I nästa övning får gruppen sitta tre tillsammans på rad och agera som en person. De ska svara på frågor som Elin ställer och svara med ett ord var. Syftet är att få ihop en mening tillsammans, vilket visar sig vara en utmaning. De övriga i gruppen får agera publik. Det blir många skratt både från de tre på scenen och från publiken.

– För två timmar sedan var det här helt okända människor för mig, men som vi har skrattat tillsammans. Alla har vi våra ryggsäckar, men jag har glömt bort om mina svårig­heter för en stund, säger Gerd.

Text: Anna Svensson.

Foto: David Dahlberg.