Ingmar Bergman verkade i Malmö från 1952 till 1959. Detta är den längsta period som han var verksam vid någon teater. Han kunde som regissör prova och experimentera med teaterns alla uttrycksmedel. Han ansåg själv att detta var hans bästa tid vid teatern. Av stor betydelse var också att Ingmar Bergman här fick möjlighet att samla en ensemble av hög klass. Harriet Andersson, Bibi Andersson, Gunnel Lindblom, Ingrid Thulin, Naima Wifstrand, Max von Sydow, Gertrud Fridh och Gunnar Björnstrand ingick i ensemblen. De är alla välkända genom Bergmans filmer.
Ingmar Bergmans teatergärning har beskrivits av författaren och teaterkritikern Henrik Sjögren, som sedan 1952 upplevt de flesta av Bergmans uppsättningar, från tidiga studentföreställningar till de stora uppsättningarna på Dramaten. Här finns föreställningarna i Malmö väl dokumenterade och kommenterade. Malmö stadsteater var ingen ny bekantskap för Bergman, som gästregissör hade han kallats hit för Strindbergs Pelikanen på Intiman 1945. Sedan hade han regisserat två egna pjäser, Rakel och biografvaktmästaren 1946 och Mordet i Barjärna 1952.
Ingmar Bergman arbetade med uppsättningar omväxlande på "Stora Bu" — hans namn på teaterns stora scen och på Intimans mindre scen, som han kallade "Lilla pip". "Stora Bu" blev en särskild utmaning som lockade Bergman till nya grepp. Redan i Kronbruden fick publiken uppleva teaterns möjligheter, särskilt i slutscenen där ljuskäglorna förvandlade "det tomma scengolvet till en oändlig isyta, där en snöstorm fykte fram emot oss", som det heter i Ebbe Lindes recension i Dagens Nyheter. Per Erik Wahlund lyfter i sin recension i Svenska Dagbladet fram samma scen: "Och i den lugubra finalen är utrymmets möjligheter genialt tillvaratagna: enbart genom belysningar och avskärmningar framsuggereras här den dunkelt farofyllda ödsligheten hos en i kolmörker förtonande, tillfrusen havsvidd."
På "Lilla pip", kammarteatern, med dess unika kontakt mellan scen och salong, uppförde Ingmar Bergman en rad hyllade teaterpjäser i det mindre formatet.
