Ida och Hilda Kockum

Foto: J. Petersen / Malmö museum.
Foto: Sophus Frankel / Malmö museum.

Systrarna drev jordbruket vid Rosengårds herrgård och Sveriges första kvinnliga brännerister av brännvin.

Familjen Kockum

Ida och Hilda Kockum var barn till Peter Kockum och hans hustru Hilda, född Bergh, som ägde lantegendomen Rosengård. Systrarna föddes på gården och levde där hela sina liv.

Stor barnaskara

Det föddes nio barn i familjen. Ida var barn nummer fem (född 1860) och Hilda nummer sex (född 1862) i ordningen. Yngsta systern Maria Wilhelmina (född 1865) avled 1866, och yngsta brodern Julius Fritz Hjalmar (född 1869) beskrevs med den tidens språkbruk som ”halvidiot” och bodde på en ”privat anstalt för sinnesslöa”. Julius sändes till Johannesbergs anstalt utanför Mariestad när han var 10 år gammal och bodde sedan där hela sitt liv. På somrarna kom han dock hem ”på semester” till syskonen på Rosengård.

Tre av syskonen tog över gården

Lantegendomen Rosengård var ett mönsterjordbruk. Varefter de andra barnen i familjen gifte sig och flyttade hemifrån kom syskonen Berndt, Ida och Hilda att ta över mer och mer av skötseln. Hilda började sköta gårdens ekonomi redan 1893. Idas roll var att sköta hushållet.

Efter Peter Kockums död 1891 drev änkan Hilda Kockum Rosengård med hjälp av sin förvaltare. 1906 avled änkan Hilda Kockum. Döttrarna Ida och Hilda Kockum och sonen ryttmästare Berndt Kockum, löste ut de andra syskonen och fortsatte driva gården tillsammans. Berndt Kockum sålde 1911 sin andel till sina systrar Ida och Hilda Kockum för 137 728 kronor.

En av Malmös äldsta och finaste familjer

Hilda och Ida Kockum tillhörde en av Malmös äldsta och finaste familjer. Liksom andra flickor och kvinnor i deras samhällsklass umgicks de i stadens högre borgerliga kretsar. Redan 1880 upptogs de i Stora Amaranterorden (”den högre societetens danssällskap”) under en högtidlighet i rådhusets festsal. De bidrog förstås till diverse välgörande verksamhet, och gav t ex bidrag till basarerna för att dra in pengar till uppsättandet och finansierandet av ett barnsjukhus i Malmö på 1880-talet.

Livet på badorterna

På sommaren kunde de delta i badlivet på badorterna som Ida gjorde sommaren 1887 i Strömstad, eller sommaren 1892 då hon var i Varberg med sin mor. 1893 och 1895 var Ida bland ”1: sta klassens badgäster” vid Ronneby brunn. Ibland reste fröknarna Kockum tillsammans som badgäster, som 1887 till Carlsbad och 1894 till Ängelholm.

Stort egagemang i olika föreningar

Hilda Kockum var medlem av Malmö fornminnesförening (nuvarande Malmö Kulturhistoriska förening). Hon deltog också i undervisning i målning och teckning i det Berghska hemmet på Kyrkogatan. Hilda var dessutom medlem av Malmöhus läns hemslöjdsförenings styrelse och bar Oxiedräkten vid Hemslöjdens årsmöten och andra högtidliga tillfällen. Hilda Kockum var även mångårig styrelseledamot av Östra Grevie folkhögskola.

Jordbruk och bränneri

Rosengård var i princip självförsörjande. Man odlade sockerbetor, spannmål och grönsaker och hade såväl kor och grisar som får, höns och bisamhällen.

Sveriges enda kvinnliga brännerister

Länge var systrarna Kockum Sveriges enda kvinnliga brännerister. Brännvinsbränneriet på Rosengård startades redan 1839 och man sålde till grossister, Vin- och spritcentralen och sitt nätverk av släkt och vänner. Bränneriet sköttes av förvaltaren och var igång under november till mars månader. Det var den egna potatisen man använde, och biprodukterna gick till foder åt korna.

Omkring 180 000 liter råsprit tillverkades varje år, fram till nedläggningen 1938. Brännerirörelsen såldes för 115 000 kronor, och bränneriet avskrevs och användes för andra ändamål.

Livsmedelsbrist och hungerdemonstrationer

Under slutet av första världskriget rådde stor livsmedelsbrist i Sverige och så kallade hungerdemonstrationer genomfördes bland annat i Malmö den våren. Vid åtminstone ett tillfälle tågade arbetarkvinnor till Rosengård och andra gårdar för att försöka få potatis till sina hungrande familjer, men hejdades av polis som spärrade vägen strax utanför gården.

Rosengård hade då inget potatislager utan bara det man behövde till sättpotatis och till folket på gården som då var 120 personer. Kvinnorna begärde att själva få inventera vad som fanns på gården, men förvaltaren vägrade släppa fram dem.

Bevarade räkenskapsböcker

Av bevarade räkenskapsböcker i Rosengårdsarkivet framgår att förutom produktion av spannmål och sockerbetor, var försäljning av gödsvin, mjölk och brännvin viktiga inkomstkällor. Under första världskriget var produktionen av gödsvin stor.

Herrskapsliv på Rosengård

Herrskapslivet på Rosengård innebar att många överdådiga middagar gavs för släkt och vänner. Syskonen Kockum firade gärna sina respektive födelsedagar tillsammans, och även Idas och Hildas syskonbarn hade många kalas på Rosengård.

Bistånd till äldre släktingar i Ryssland

I Rosengårds arkiv hittar man ett annat uppdrag systrarna tog på sig. De höll liv i korrespondensen med släkten Kockums ryska gren. Huvudmannen Peter de Plazbec-Kockum, var överste vid det ryska kejserliga gardet och adlig. När han avled 1899 upphörde den äldre generationens kontakter.

Men 1922 nåddes Ida och Hilda av ett nödrop från hans änka Elisabeth, som var i stor nöd på grund av den den ryska revolutionen. Genom Röda Korset kunde de skicka änkan hjälp genom sändningar av livsmedel och pengar. Detta bistånd fortsatte i 10 år tills änkan gick bort. Ida och Hilda skickade också ibland med fotografier på deras syskonbarn.

De sista åren

Efter Idas bortgång 1939 fortsatte Hilda Kockum ensam att driva Rosengård, tillsammans med förvaltaren Arvid Danielsson. Under krigsåren var gårdens bidrag till landets försörjning särskilt viktig.

Kunglig medalj

År 1942 tilldelades Hilda Kockum medaljen Illis quorum, en kunglig medalj som utdelas av regeringen för att belöna insatser för kulturella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål. Hon fick utmärkelsen ”för gagnade av lanthushållning”.

Rosengård avvecklas

Efter andra världskrigets slut började jordbruket på Rosengård alltmer att motoriseras. Sålunda fanns 1947–1948 endast 8 arbetshästar, och från och med 1949 utgår hästkontot ur räkenskaperna.

När Hilda Kockum slutligen dog 1959 arrenderades marken ut, innan den efter något år såldes till BGB (Malmö byggmästares gemensamma byggnads AB) innan den kort därefter avyttrades till Malmö stad.