Anne Franks dagbok

När man ska läsa förbjudna böcker med elever så kan man välja när man vill berättar om anledningen till att boken varit förbjuden, innan, under eller efter läsningen.

Det finns poänger med alla tre sätten. Om man vet anledningen innan man börjar läsa kan det väcka intresse för boken och sätta in den i ett sammanhang direkt. Väljer man att berätta varför under läsningen, tex i samband med att man läser vissa passager, kan det också bli bra diskussioner och ge en ökad förståelse för den fortsatta läsningen.

Väntar man till efter läsningen kan det också ge ytterliga perspektiv på boken hos eleverna.

Anledningen till att boken varit förbjuden kan vara avgörande för vilket sätt man väljer. På samma sätt spelar anledningen till att man läser boken med klassen också roll. Är huvudanledningen är att den varit förbjuden? Eller finns det andra anledningar?

Det spelar också roll om alla elever i klassen läser samma bok eller inte.

I dessa podcastavsnitt och artiklar kan du lära dig mer om förbjudna böcker

• Yttrandefrihetspodden, Svenska PEN, avsnitt 31 2023: Roald Dahl, yttrandefriheten och rätten att ändra i böcker.
• Yttrandefrihetspodden, Svenska PEN, avsnitt 36 2023, Banned books in Sweden and the US.
• Gräv bort Skåne, Sydsvenskan, avsnitt 9 2023, Förbjudna barnböcker.
• Bildningspodden, avsnitt 56, Yttrandefrihet.
• Sydsvenskan artikelserie Förbjudna böcker.
• Ölmedal, Ida, ”Låtsas inte att det inte finns farliga böcker”, Sydsvenskan 2023-10-01.

Lärarhandledningarna är uppbyggda med följande rubriker:

Om boken

En kort sammanfattning av bokens innehåll och dess centrala teman.

Varför har boken varit förbjuden

Förklaring av var, när och varför boken varit förbjuden.

Innan läsningen

Vad behöver eleverna veta innan de börjar läsa? Behövs det en introduktion av författaren och dennes samtid, eller kanske av den tidsperiod boken skildrar? Behöver genren introduceras? Har boken en uppbyggnad eller berättarperspektiv som behöver förklaras i förväg?

Under läsningen

I dessa lärarhandledningar finn sett antal frågor som man kan jobba med under tiden man läser boken. Här finns också ett par utvalda citat med som belyser teman eller viktiga händelser. Dessa kan man välja att delge eleverna innan man läser, eller i samband med att man bearbetar de aktuella sidorna.

Efter läsningen

I dessa lärarhandledningar finns ett antal frågor som kan användas till såväl skriftliga som muntliga uppgifter. Frågorna kan också användas såväl innan som under läsningen för diskussioner och bearbetning av det lästa.

Bonusruta

I bonusrutan finns tips på andra böcker, både från vårt skolutbud men även andra böcker, som till exempel har samma tematik. Här finns också tips på artiklar, hemsidor, poddar och filmer som kan vara användbara i undervisningen om boken.

Dessa frågor kan användas som diskussionsunderlag under tiden som eleverna arbetar med en bok.

• Ta reda på anledningarna till att boken blivit förbjuden eller utmanad? Vem, var, när? Kan du förstå varför?
• Om ni läser flera olika böcker i klassen: Vilka mönster finns mellan anledningarna? Vad tror du det är och vilket samhälle tror du det är man vill uppnå? Finns det andra förklaringar än de officiella?
• Är litteratur så viktig eller farlig att man blir påverkad? Hur blev du påverkad av boken? Av bokens "förbjudna” innehåll?
• Tycker du att det finns någon bok eller kultur som borde förbjudas, och i så fall i vilka sammanhang? Varför eller varför inte? Vem ska i så fall bestämma det?
• Kan du förstå att denna bok har blivit förbjuden?

Sid 9 (GR sid 11, LL sid 9)

12 juni 1942

”Jag hoppas att jag ska kunna anförtro dig allt, så som jag hittills inte kunnat anförtro mig åt någon, och jag hoppas att du ska bli ett stort stöd för mig”

(Tillägg 28 september 1942)

”Vad glad jag är att jag tog med mig dig!”

Sid 14 (LL sid 10f)

20 juni 1942

”För en sådan som jag är det en mycket besynnerlig känsla att skriva dagbok. (…) Nu har jag nått till den punkt där hela tanken med en dagbok tog sin början: jag har ingen väninna. (…) Nej, som de kan tyckas saknar jag ingenting, frånsett den här väninnan. Inte med någon av mina bekanta kan jag göra annat än att skoja, jag får aldrig tillfälle att tala om annat än alldagligheter eller att bli en smula mer intim, vilket är själva knuten.”

Sid 76 (GR sid 53)

20 november 1942

”Ändå kan jag inte låta bli att berätta att jag på sistone har börjat känna mig så övergiven, jag omges av en alldeles för stor tomhet. Förr brukade jag aldrig tänka så, då var hela jag uppfylld av alla mina upptåg och väninnor. Nu tänker jag antingen på sorgliga saker eller på mig själv. Och nu sent omsider har jag upptäckt att far, hur rar han än må vara, faktiskt inte kan ersätta hela min svunna värld. Mor och Margot räknas inte i mina känslor, det var länge sen.”

Sid 135 (GR sid 85)

16 september 1943

”Varenda dag äter jag valeriana mot oro och depression, men det hindrar ändå inte att jag känner mig ännu mer miserabel nästa dag. Att någon gång få skratta gott och högt skulle hjälpa mer än tio valeriana, men vi har nästan glömt bort hur man skrattar.”

Sid 154 (LL sid 66f)

24 december 1943

”Just när någon kommer inklivande utifrån, med vinden i kläderna och kylan i ansiktet, skulle jag gärna stoppa huvudet under filtarna för att slippa tänka: ”När blir vi härnäst unnade att andas frisk luft?”

Sid 197 (GR sid 110)

23 februari 1944

”Här saknar vi mycket, hemskt mycket och det till på köpet sedan länge, och även jag saknar det, precis som du. Tro nu inte att jag talar om yttre ting, för sådana är vi väl försedda med här. Nej, vad jag menar är inre ting.”

Sid 206

6 mars 1944

”O Peter, om jag bara fick hjälpa dig! Vi två tillsammans skulle minsann skingra bägges ensamhet!”

sid 215

12 mars 1944

”Vanliga människor, vanliga tjejer, tonåringar som jag själv skulle nog tycka att jag var rubbad med mitt självömkande, men för all del, det är ju själva poängen, åt dig anförtror jag allt vad jag har på hjärtat och resten av dagen är jag så fräck, munter och självmedveten som det bara går för att undvika alla frågor och slippa reta upp mig på mig själv inom bords.

Margot är hemskt gullig och skulle gärna bli min förtrogna, men till henne kan jag ju inte säg allt. (…) Till det kommer att vi ständigt är tillsammans och att jag inte skulle kunna ha min förtrogna omkring mig hela tiden.

När kommer jag någonsin ut ur mitt virrvarr av tankar, när kommer någonsin friden och ron tillbaka inom mig?”

Sid 178 (LL sid 71)

28 januari 1944

”Det är häpnadsväckande vilka stora, ädla och osjälviska insatser dessa människor gör, som med fara för sitt eget liv hjälper och räddar andra.

Det bästa exemplet är nog ändå våra egna hjälpare, med vilkas hjälp vi har hankat oss fram så här långt och som förhoppningsvis en gång kan lämna oss helt oskadda, annars tvingas de själva dela alla andra efterspanades öde. Aldrig att i hört ett ord om den börda som vi helt säkert måste utgöra, aldrig att någon av dem klagar på att vi bereder dem för mycket besvär. Varenda dag kommer de upp allihop och pratar affärer och politik med herrarna, om mat och krigstidens mödor med damerna och om böcker och tidningar med barnen. De försöker i görligaste mån se glada ut, har med sig blommor och presenter till födelsedagar och helger, står ständigt och överallt till vårt förfogande. Det får vi aldrig glömma bort, att där andra visar hjältemod eller mot tyskarna, så visar våra hjälpare hjältemod genom sitt glada humör och sin kärlek.”

Sid 212

10 mars 1944

”För det första har Miep blivit sjuk. (…) För det andra har herr Kleiman fortfarande inte kommit tillbaka efters in senaste magblödning och alltså är Bep ensam på kontoret. För det tredje har en viss herre (vars namn jag inte tänker nämna) arresterats av polisen. Det är hemskt illa enbart för mannen själv, utan även för oss som har väntat så länge på potatis, smör och marmelad. Herr M., vi kan kalla honom så, har fem barn under tretton år och ytterligare ett på väg.”

Sid 299 (LL sid 100)

25 maj 1944

”Varenda dag något nytt. I morse kom man och hämtade van Hoeven, han hade två judar hemma. För oss är det ett hårt slag, inte enbart för att de arma judarna åter står vid avgrundens rand, men även för van Hoeven är det rent fasansfullt.

Här är världen uppchner. De mest anständiga människor sänds iväg tillkoncentrationsläger, fängelser och ensamma celler och avskummet regerar över ung och gammal, rik och fattig.”

Sid 161

6 januari 1944 (GR sid 96, LL sid 69)

”Jag, som just hade fyllt tretton när jag kom hit, började redan tidigare fundera på vem jag var och inse att jag var en ”människa i mig själv”. (…)

Omedvetet hyste jag liknande känslor redan innan jag kom hit, för jag minns en kväll när jag sov över hos Jacque och inte kunde behärska mig längre, jag var så nyfiken på hennes kropp, som hon alltid gömt undan för mig och som jag aldrig fått se. Jag föreslog för henne att vi som bevis på vår vänskap skulle röra vid varandras bröst. Jacque vägrade. Den gången kände jag också ett fruktansvärt behov av att kyssa Jacque, vilket jag mycket riktigt gjorde. Jag råkar alltid i extas så snart jag ser en naken kvinnokropp, exempelvis Venus i Springers konshistoria. Emellanåt finner jag den så underbart vacker att jag måste behärska mig för att inte brista i gråt.

Om jag ändå hade en väninna!”

Sid 170

15 januari 1944

”Här sitter jag och predikar, men samtidigt tror jag att om jag stannar kvar här länge, så blir jag som en uttorkad bönstjälk. Och jag som så gärna skulle vilja vara en riktig tonåring!”

Sid 209 (GR sid 112)

7 mars 1944

”Nu när jag ser tillbaka på mitt eget liv märker jag att åtminstone en epok är ohjälpligt till ända: den sorglösa bekymmersfria skoltiden kommer aldrig mer tillbaka. Jag längtar inte ens dit, den har jag vuxit ur, jag kan inte ägna mig enbart åt struntsaker, en del av mig bevarar ständigt sitt allvar.”

Sid 221

17 mars 1944

”Det är ett hårt slag för oss båda två nu när vi plötsligt märker hur lite som finns kvar av den gamla förtroligheten och harmonin i hemmet! Och det beror ju till stor del på att bi kommit så i otakt. Med det menar jag att man utåt sett behandlar oss som små barn trots att vi är mycket äldre än tjejer i vår ålder vad det inre anbelangar.”

Sid 236

25 mars 1944

”Om man själv förändras, så märker man det först när man har blivit förändrad. Jag har förändrats, och det i grunden, fullständigt och i allt. Mina åsikter och uppfattningar, mitt kritiska öga, mitt yttre, inre, allt har förändrats. Och jag kan lugnt säga, ty det är sant, till det bättre.”

Sid 77

28 november 1942

”Om kvällarna, när jag ligger där i sängen och begrundar mina många försyndelser och påstådda brister, brukar jag bli så vimmelkantig av den mängd som de utgör att jag antingen börjar skratta eller brister i gråt, beroende på hur jag mår inombords. Och sedan somnar jag med den underliga känslan att jag vill vara något annat än jag är eller vara något annat än jag vill eller kanske också bete mig annorlunda än jag vill göra eller faktiskt gör.”

Sid 84 (GR sid 58)

22 december 1942

”Tänk vad förståndig jag börjar bli! Här måste man alltid vara förståndig, när man pluggar, lyssnar, håller klaffen, hjälper till, är snäll, foglig och jag vet inte vad! Jag befarar att jag alldeles för snabbt ska förbruka mitt förstånd, som inte var så värst stort från början, och sedan inte ha något kvar för tiden efter kriget.”

Sid 86 (GR sid 59, LL sid 45)

30 januari 1943

”Dagarna i ända hör jag inte annat än att jag är en outhärdlig jäntunge, och även om jag skrattar åt allihop och inte låtsas ta vid mig, så svider det likafullt, jag skulle gärna vilja be Gud att skänka mig en annorlunda natur, en som inte fr alla människor att vända sig emot mig.”

Sid 150

27 november 1943 (GR sid 92)

”O Gud, att jag själv här har allt som jag kan önska mig medan hon har drabbats så hårt av ödet. Hon var minst lika from som jag, även hon ville det goda, så varför blev just jag utvald att leva och hon måste kanske dö?”

Sid 154f (LL sid 66)

24 december 1943

”Tro mig, om man sitter inlåst i ett och ett halvt år, så kan det somliga dagar bara bli för mycket att bära. All rättvisa och tacksamhet till trots: känslorna låter sig inte viftas bort. Att få cykla, dansa, vissla, blicka ut över världen, känna mig ung, veta om att man är fri: allt det där jag suktar jag efter, men får inte visa det, för tänk dig själv om alla vi åtta skulle börja beklaga oss eller visa upp sura miner, vad skulle det tjäna till?

Själv tänker jag emellanåt: skulle någon kunna förstå hur jag känner, skulle någon kunna bortse från otacksamheten, bortse från jude eller icke-jude, bara bry sig om tjejen inom mig, hon som så väl behöver få vara uppsluppen och ha roligt?”

Sid 157

29 december 1943

”Varför blir jag då ofta så sorgsen av vad som händer här? Borde jag inte alltid vara glad, nöjd och lycklig, utom när jag tänker på henne [Hanneli] och dem som delar hennes öde? Jag är självisk och feg.

Varför drömmer och tror jag alltid det värsta, varför skulle jag vilja yla ut min rädsla? För att jag inte, trots allt, litar tillräckligt på Gud. Han har gett mig så mycket som jag säkert inte hunnit göra mig förtjänt av och ändå begår jag dagligen så många fel!”

sid 161 (LL sid 69)

6 januari 1944

”Jag tycker att det som händer med mig är så underligt, och inte bara det som synds på utsidan av kroppen, utan även det som tilldrar sig på insidan. Just det här att jag aldrig brukar tala med någon om mig själv och om alla de här sakerna gör att jag talar om det med mig själv i stället.”

Sid 171

22 januari 1944

”Kan kanske du tala om för mig hur det kommer sig att alla människor så ängsligt tjuvhåller på sitt inre? Hur kommer det sig att jag i sällskap alltid beter mig helt annorlunda än jag borde? Varför litar den ena så lite på den andre? Jag vet, det har säkert sina skäl, men ibland tycker jag det är så hemskt trist att man ingenstans, inte ens hos dem som står en allra närmast, möter minsta gnutta tillit.”

Sid 219

16 mars 1944

”… jag tiger som muren. Främst av allt måste jag bevara självsäkerheten utåt, ingen får veta att kriget rasar vidare inom mig. Kriget mellan min längtan och mitt förstånd.”

Sid 220

16 mars 1944

”Kan han ha varit den förste och ende som har kikat bakom min betongmask? Kommer han också strax att hitta dit?”

Sid 16 (GR sid 16f, LL sid 10f)

20 juni 1942

”Efter maj 1940 gick det utför med de goda tiderna: först kriget, sedan kapitulationen, tyskarnas inmarsch och eländet för oss judar tog sin början. Judelagarna följde slag i slag och vår frihet blev rejält beskuren. Judar måste bära judestjärna. Judar måste lämna in sina cyklar. Judar får inte åka spårvagn. Judar får inte åka bil, inte ens provat. Judar får bara handla mellan kl. 15.00 och 17.00. Judar får bara gå till en judisk frisör. Judar får inte vistas på gatorna mellan kl. 20.00 på kvällen och 6.00 på morgonen. Judar får inte besöka teatrar, biografer och andra nöjeslokaler. Judar äger inte tillträde till badhus, och inte heller tennis-, landhockey- och andra idrottsplatser. Judar får inte ro båt. Judar får inte offentligt utöva någon sport. Judar får inte längre sitta ute i trädgården efter klockan åtta på kvällen, inte ens hos bekanta. Judar får inte komma hem till kristna. Judar måste gå i judiska skolor, plus en massa annat i samma stil. Så flöt vårt liv vidare och vi fick varken göra det ena eller det andra. Jacque brukar alltid säga till mig: ”Jag törs inte göra någonting längre, för jag är rädd att det är förbjudet.”

Sid 20 (GR sid 19)

24 juni 1942

”Det är stekhett, alla pustar och svettas, och mitt i hettan är jag tvungen att gå till fots överallt. Nu först inser jag hur härligt det ändå är med spårvagnar, öppna i synnerhet, men den njutningen är inte längre för oss förunnad, vi får hålla till godo med fötternas egen tralla.”

Sid 23

1 juli 1942

”Nu har jag onsdagskvällarna fria eftersom mormor och morfar tror att jag går på träsnidarkurs, men jag går hellre på klubbafton hos sionistpartiet. Det får jag inte, för mormor och morfar är starkt emot sionismen. Jag är inte heller fanatiskt för, men det intresserar mig i alla fall. Men på sista tiden har det blivit så rörigt där, så jag funderar på att gå ur.”

Sid 26 (GR sid 22, LL sid 14)

5 juli 1942

”Vi vill inte att våra ägodelar ska falla i händerna på tyskarna, och ännu mindre vill vi själva åka fast. Så därför kommer vi att ge oss av självmant och inte vänta på att bli hämtade.”

Sid 27 (GR sid 23)

8 juli 1942

”Jag blev rysligt uppskrämd: en inställelseorder, varenda människa vet vad det innebär, jag såg redan koncentrationsläger och ensamceller för min inre syn – och dit skulle vi bli tvungna- att skicka far? (…)

När Margot och jag satt inne i vårt rum berättade hon att inställelseordern inte gällde far, utan henne själv. Margot är sexton, så unga tjejer vill de alltså skicka iväg på egen hand.”

Sid 37 (GR sid 30, LL sid 22)

14 augusti 1942

”Van Daans anlände 13 juli. Vi trodde det skulle bli den fjortonde, men eftersom tyskarna mellan den 13 och 16 juli gjorde ständigt fler människor oroliga och skickade ut inställelseorder till höger och vänster, så tog de det säkra före det osäkra och kom hellre en dag för tidigt än en dag för sent.”

Sid 14 (LL sid 10f)

20 juni 1942

”Jodå, papper är härdigt, men när jag nu inte har för avsikt att någonsin låta någon få läsa det här häftet med dess styva pärmar som går under den storvulna beteckningen ”dagbok”, förutsatt att jag inte någon gång i livet får en vän eller väninna med stort V, så torde inte någon enda människa bry sig om det.

Nu har jag nått till den punkt där hela tanken med en dagbok tog sin början: jag har ingen väninna.”

Sid 142 (GR sid 91, LL sid 64)

30 oktober 1943

”Vem mer än jag själv kommer efteråt att läsa de här breven? Vem mer än jag själv kommer att trösta mig? För jag behöver tröst titt som tätt, det är så ofta som jag inte är strak nog och mer kommer till korta än att jag duger något till. Det vet jag om, och jag försöker ständigt och jämt, varenda dag, bättra mig”

Sid 215

12 mars 1944

”Vanliga människor, vanliga tjejer, tonåringar som jag själv skulle nog tycka att jag var rubbad med mitt självömkande, men för all del, det är ju själva poängen, åt dig anförtror jag allt vad jag har på hjärtat och resten av dagen är jag så fräck, munter och självmedveten som det bara går för att undvika alla frågor och slippa reta upp mig på mig själv inombords.”

Sid 243 (GR sid 124)

29 mars 1944

”I går kväll talade minister Bolkestein på Oranjesändaren om att man efter kriget tänker samla in dagböcker från det här kriget. Självfallet störtade allihop genast över min dagbok. Tänk dig själv om jag skulle ge ut en roman om Gårdshuset. (…)

Men allvarligt talat, redan tio år efter kriget måste det låta som ett skämt när man berättar hur judar en gång levde, åt och pratade här. Trots att jag berättar mycket om oss, så känner du bara till en bråkdel av vårt liv. Hur rädda damerna blir när man bombar, som exempelvis i söndags när 350 engelska flygplan släppte en halv miljon kilo bomber över IJmuiden, hur husen då darrar som grässtrån i vinden, hur många epidemier som härjar här.

Du vet ingenting om allt det där och jag skulle bli tvungen att skriva hela dagen för att kunna berätta alltihop in i minsta detalj.”

Sid 289 (GR sid 139, LL sid 99)

11 maj 1944

”Efter kriget tänker jag hur som helst ge ut en bok som heter Gårdshuset, om det lyckas återstår att se, men där kan dagboken komma till användning.”

Sid 85 (LL sid 44)

13 januari 1943

”Jag skulle kunna berätta i timmar om allt elände som kriget för med sig, men det gör bara mig själv ännu mer nedstämd. Det enda vi kan göra är att så lugnt och stilla som möjligt invänta slutet på misären. Såväl judar som kristna väntar, hela jordklotet väntar, och åtskilliga väntar på sin egen död.”

Sid 116 (GR sid 74f, LL sid 56)

23 juli 1943

”Mest av allt längtar jag efter en egen bostad, att kunna röra mig fritt och äntligen få hjälp med läxorna igen, och sedan iväg till skolan!”

Sid 145

8 november 1943

”Jag kan inte alls föreställa mig att världen någonsin igen kommer att bli normal för vår del. Jag brukar visserligen tala om ”efter kriget”, men då är det som om jag talade om ett luftslott, något som aldrig kan bli verklighet.”

Sid 248 (LL sid 90)

5 april 1944

”Jag måste plugga, för att inte förbli dum, för att komma vidare, för att bli journalist, för det är vad jag vill! Jag vet att jag kan skriva. Några av berättelserna är bra, mina beskrivningar av Gårdshuset är humoristiska, åtskilligt från min dagbok talar, men … om jag besitter någon verklig talang återstår att se. (…)

Men jag vill komma vidare, jag kan inte föreställa mig att jag skulle bli tvungen att leva som mor, fru van Daan och alla dessa kvinnor som gör sitt arbete och sedan är bortglömda. Jag måste ha någonting vid sidan om man och barn att ägna mig åt! Jag vill vara till nytta eller nöje för människor som lever runt omkring mig utan att känna mig, jag vill leva vidare, även efter min död!”

Sid 259

11 april 1944

” En gång ska väl ändå det här fasansfulla kriget ta slut, en gång kommer vi väl ändå att vara människor igen och inte enbart judar!

Vem har ålagt oss det här? Vem har gjort oss judar till ett undantag bland alla jordens folk? Det var Gud som skapade oss så, men Gud kommer också att bli den som lyfter oss. Om vi lyckas uthärda allt det här lidandet och om det trots allt blir några judar kvar, i så fall kommer judarna en dag att förvandlas från fördömda till föredömen. Vem vet, kanske är det rentav vår tro som lär ut det goda till världen och därmed alla dess folk och därför, enbart därför, som vi också måste lida. Aldrig någonsin kommer vi att kunna vara enbart holländare eller enbart engelsmän eller av vilken nationalitet det vara månde, vid sidan av det kommer vi ständigt att tvingas förbli judar, och det vill vi också förbli.”

Sid 277 (GR sid 135)

3 maj 1944

”Jag har bestämt mig för att leva ett annat liv än andra tjejer och så småningom ett annat liv än en vanlig husmor. Det här är en bra början på det intressanta och det är därför, enbart därför, som jag i de mest farliga ögonblick bara kan skratta åt det löjliga i hela situationen.”

Sid 301

26 maj 1944

”Jag frågar ofta mig själv om det inte hade varit bättre för oss allihop om vi aldrig någonsin hade gömt oss, om vi i stället vore döda nu och slapp vara med om det här eländet och framför allt skonade de andra. Men det ryggar vi samtliga också tillbaka för, fortfarande älskar vi livet, än har vi inte glömt naturens röst, än hoppas vi, hoppas vi på allt.”

Sid 306 (GR sid 140, LL sid 102)

6 juni 1944

”Kanske, säger Margit, kan jag ändå börja skolan i september eller oktober.”

Sid 15f (GR sid 12f, LL sid 12f)

20 juni 1942

”i korthet återge min egen levnadshistoria”

Sid 39 (LL sid 24)

21 augusti 1942

”Mamma behandlar mig alltid som ett barn, och det står jag inte ut med. (…) I morse höll mamma en ny sådan där förfärlig predikan. Våra åsikter är precis spikrakt motsatta.”

Sid 50 (GR sid 40-41)

28 september 1942

”för mig är det väldigt konstigt att vuxna så snabbt och så ofta hamnar i gräl om alla möjliga småsaker. Ända tills nu har jag alltid trott att käbbel var en barnslig vana som skulle ge med sig

Sid 56 (LL sid 29)

3 oktober 1942

”Jag står helt enkelt inte ut med mor. För att inte ständigt snäsa av henne och hålla mig lugn får jag tvinga mig med våld, jag skulle utan vidare kunna slå henne rakt i ansiktet. Jag vet inte hur det kommer sig att jag känner en så fasansfull antipati gentemot henne. (…) Hoppas bara att mor aldrig kommer att läsa varken det här eller resten.”

Sid 99 (LL sid 48)

2 april 1943

”Jag kan inte hyckla och be med henne mot min vilja. Då gick det bara inte. Jag hyste medlidande med mor, riktigt verkligt stort medlidande, men nu hade jag för första gången i mitt liv noterat att min kyliga hållning inte alls lämnade henne likgiltig. Jag såg sorgen i hennes ansikte när hon talade om kärleken som inte låter sig framtvingas. Det är hårt att behöva säga sanningen, och ändå är sanningen den att hon själv har stött mig ifrån sig, att hon själv trubbat av mig från all kärlek från hennes sida med sina taktlösa kommentarer, hennes grova drift med saker som jag inte anser att man borde skämta om. Liksom jag brukar krympa ihop varenda gång som hon tillfogar mig hårda ord, krympte hennes eget hjärta ihop när hon märkte att kärleken mellan oss i själva verket var borta.”

Sid 227

20 mars 1944

”I går kväll gav mor mig en liten örfil, som jag faktiskt hade gjort mig förtjänt av. Jag får inte gå till överdrifter i min likgiltighet och mitt förakt för henne. Alltså på nytt försöka att trots allt vara vänlig och hålla inne med mina kommentarer. ”

Sid 323 (GR sid 146-147, LL sid 107)

15 juli 1944

”Men de här sakerna har jag redan talat om så ofta, och nu skulle jag helt kort vilja komma in på kapitlet ”Far och mor begriper sig inte på mig”. Min far och mor har alltid skämt bort mig rejält, varit rara mot mig, försvarat mig mot dem däruppe och gjort allt vad föräldrar kan göra. Och ändå kände jag mig länge så fruktansvärt ensam, utesluten, förbisedd, inte förstådd. Far gjorde allt han kunde för att dämpa min upproriskhet, men det tjänade inget till. Istället botade jag mig själv, genom att tala om för mig själv vad jag gjort för fel.”

Sid 59 (GR sid 44f, LL sid 30)

9 oktober 1942

”Våra många judiska bekanta blir hämtade gruppvis. Gestapos behandling av dessa människor är allt annat än finkänslig, det blir faktiskt forslade i boskapsvagnar till Westerbork, det stora judelägret i Drenthe. Miep berättade om någon som har rymt från Westerbork. Westerbork måste vara fruktansvärt. Där får folk knappt någonting alls att äta och än mindre att dricka. Vatten har man bara en timme om dagen och ett par tusen människor får dela på toa och tvättfat. Alla sover huller om buller, män, kvinnor och de sistnämnda och barnen får ofta håret avrakat. Att rymma är så gott som omöjligt. Folk är brännmärkta av sina rakade skallar och många dessutom av sitt judiska yttre.

Om det är så illa redan i Holland, hur ska de då leva i dessa fjärran och barbariska trakter dir de sedan skickas vidare? Vi tar för givet att de flesta blir mördade. Engelska radion talar om gasning, det kanske är den snabbaste dödsmetoden. (…)

Än är jag inte färdig med sorgelåten. Har du någonsin hört talas om att ta gisslan? Det har man infört nu som det senaste straffet för sabotörer. Det är det mest fasansfulla man kan tänka sig. Oskyldiga, framstående medborgare tas till fånga och tvingas vänta på att bli mördade. Om någon utför ett sabotage och gärningsmannen inte går att hitta ställer Gestapo kort och gott upp en handfull gisslan mot muren. Om de människorna står det ofta dödsrapporter i tidningen. Då rubriceras ogärningen som en ”ödesdiger olycka”.

Ett snyggt folk dessa tyskar, och dem ska jag själv egentligen räknas till! Nej minsann, Hitler har redan för länge sedan gjort oss statslösa. Och förresten finns det ingen- större fiendskap på orden än mellan tyskar och judar.”

Sid 74 (GR sid 52, LL sid 41)

19 november 1942

”Dussel har berättat en hel del om yttervärlden som vi nu har saknat så länge. Det är sorgligt vad mycket han vet. Otaliga vänner och bekanta har farit bort mot ett fasansfullt mål. Kväll efter kväll brummar gröna eller gråa militärfordon förbi. De ringer på varenda dörr och frågar om det bor några judar därinne. I så fall måste hela familjen följa med, annars går de bara vidare. Ingen som inte gömmer sig slipper undan sitt öde. (…) I kvällsmörkret kan jag ofta se hyggliga, oskyldiga människor gå förbi på led, med gråtande barn, de bara travar vidare kommenderade av några sådana där karlar och blir slagna och plågade tills de nästan faller om kull. Ingen skonas, åldringar, ungar, spädbarn, havande kvinnor, sjuka, alla, alla tvingas de tåga döden till mötes.

Vad fint vi har det här, så fint och lugnt. Vi skulle inte behöva ta vid oss av eländet, om vi vara inte oroade oss så för alla som en gång var oss så kära och som vi inte längre kan hjälpa. Jag mår illa av att sova i en varm bädd samtidigt som mona käraste väninnor blir omkullvräkta eller faller ihop någonstans därute.

Själv blir jag rädd när jag tänker på alla dem som jag en gång stod så nära och som nu hamnat i händerna på de värsta bödlar som världen någonsin har skådat,

Och alltihop bara för att de är judar.”

Sid 75 (GR sid 53)

20 november 1942

”Vad jag än tar mig för så kommer jag att tänka på de andra som är borta. Och så snart jag börjar skratta slutar jag strax i rena förskräckelsen och tänker för mig själv att det är skamligt att vara så munter. Men borde jag istället gråta hela dagen? Nej det kan jag inte och den här dysterheten lär väl gå över även de,”

Sid 85 (LL sid 44)

13 januari 1943

”Men vi, vi har det bra, ja bättre än miljontals andra. Än så länge sitter vi trygga i godan ro och äter så att säga upp våra pengar. Så pass egoistiska är vi att vi talar om ”efter kriget” och ser fram emot nya kläder och skor, fastän vi egentligen borde spara varenda cent för att kunna hjälpa de andra efter kriget, rädda vad som ännu räddas kan.”

Sid 103 (GR sid 68-69, LL sid 52)

2 maj 1943

”När jag någon gång emellanåt funderar på hur vi lever här, brukar jag dra slutsatsen att jämför med andra judar som inte håller sig gömda har vi det som i ett paradis här, men att jag när allt i sinom tid är som vanligt igen ändå kommer att häpna över hur vi, som ju hade det så prydligt hemma, så till den milda grad, ja, det kan man faktiskt säga, ”gled utför”. (…) Hur ska vi, som från mina underbyxor till fars rakborste måste nöja oss med utslitna prylar, någonsin i framtiden kunna återvända till den ställning som vi hade före kriget?”

Sid 108

15 juni 1943

”Jag tycker så fruktansvärt synd om honom [Herr Voskuijl] och lider något så hemskt av att vi inte törs visa oss ute på gatan, i annat fall skulle jag titt som tätt gå hem till honom och försöka skingra hans dystra tankar.

För oss är det rena katastrofen att den gode Voskuijl inte längre håller oss underrättade om vad som händer och ryktas nere i magasinet. Ingen har som han stöttat och hjälpt oss med försiktighetsåtgärder, vi saknar honom verkligen.”

Sid 188

14 februari 1944

”Jag är jätteglad åt att det finns en till i huset som kan få precis likadana raseriutbrott som jag själv. Det syntes att Peter mådde bra av att kunna få kritisera Dussel i de allra värsta ordalag och slippa vara rädd att någon skvallrade. Och jag gillade det även jag, eftersom jag anade samma starka känsla av gemenskap som jag förr bara brukat ha med väninnorna.”

Sid 193 (LL sid 75)

18 februari 1944

”Du behöver inte tro att jag är kär, för det är inte sant, men däremot känner jag på mig att det en vacker dag kommer att växa fram något fint mellan Peter och mig, något som är vänskap och känner tillit.”

Sid 226

19 mars 1944

”Jag känner på mig att Peter och jag delar en hemlighet, när han ser på mig med de där ögonen, skrattar och blinkar, så tänds det ett ljus inom mig. Jag hoppas att det får förbli så här, att vi kommer att få tillbringa många, många fler härliga timmar ihop.”

Sid 237

25 mars 1944

”För Peter har jag också mycket lättare att berätta sådant som jag aldrig brukar avslöja annars; för honom har jag också berättat att jag en gång vill skriva mycket, om inte blir författarinna så åtminstone aldrig försumma det vid sidan av mitt yrke eller någon annan uppgift.”

Sid 263 (GR sid 130, LL sid 93)

16 april 1944

”Lägg gårdagen på minnet, för den är väldigt betydelsefull i mitt liv. Det är väl betydelsefullt för varenda tjej när hon får ta emot sin första kyss? Visst, det betyder lika mycket för mig.”

Sid 324 (GR sid 146-147, LL sid 107)

15 juli 1944

”Det här har ändå inte varit min värsta besvikelse, nej då, ännu mer än på far funderar jag på Peter. Jag vet mycket väl att det är jag som har erövrat honom i stället för tvärtom, jag har skapat mig en drömbild av honom, betraktat honom som en tystlåten, känslig och gullig kille som så väl behövde kärlek och vänskap! Jag var tvungen att öppna mig för en levande person. (…) Men bortsett från det har jag begått åtminstone ett fel genom att utesluta alla andra möjligheter till vänskap och närma mig honom genom intimiteter. (…) Mer än han själv vet om har jag dragit till mig Peter med våld, nu är det han som håller fast i mig och tills vidare ser jag inget pålitligt sätt att på nytt skilja honom från mig och stå på egna ben. När jag redan tidigt nog hade insett att han inte någonsin kunde bli vad jag menar med en vän började jag nämligen sträva efter att åtminstone höja honom ur småskurenheten och skänka honom en storhet sina unga år till trots.”