"Hon var mitt allt"

Att förlora sin livskamrat kan vara smärtsamt och livsomvälvande.

– Jag var väldigt ledsen efter att Anna hade gått bort och jag saknar henne fortfarande. Hon var mitt allt, berättar Erik.

De två träffades en midsommar­afton i Strandhem. Anna hade då skilt sig från sin förra make och det kom sig så att det var dans den kvällen. Erik firade midsommar i sina föräldrars stuga tillsammans med sina föräldrar och syster. Erik var bekant med Anna sedan tidigare, då hon och hennes man och deras dotter hade stugan intill ­Eriks föräldrar. Men den här sommaren hade Anna kommit ensam.

– Anna stötte lite på mig när hon såg att jag också var ensam, men jag var väldigt svårflörtad, berättar Erik.

Det var hans syster Märtha Olsson som fick ge honom en knuff i rätt riktning. Hon hade gått och kollat på bålet tidigare under kvällen och sprungit på Anna som frågat efter Erik. När Erik hörde detta bestämde han sig för att ta en sväng till dansbanan. Där väntade Anna och Erik frågade ”får jag lov”.

– Jag dansade uruselt, men hon måste ha gillat mig ändå. Efter den kvällen hade en låga tänts.

Erik bjöd ut Anna på middag på Rådhuskällaren där de åt rödtunga walewska. Anna följde med Erik hem och en månad senare var de förlovade.

Snart flyttade han in till Anna och hennes dotter i deras hus på Bellevue­gården. Det fanns dock ett problem och det var Annas katt Fanny. Erik gillade nämligen inte katter. Men snart blev Erik och Fanny bästa vänner. När han tog en tupplur låg katten på hans mage och åkte upp och ner i takt med hans andetag.

Erik växte upp i Limhamn med sina föräldrar och två äldre syskon. Efter studenten fick han ett sommarjobb på kontoret på Malmö hamn. Han trivdes bra och stannade där tills pensionen.

– Jag fick ett erbjudande om att gå i pension redan vid 61 års ålder. Det passade mig bra då Anna var fem år äldre än mig. Det var det bästa jag gjort för sen kunde vi hitta på saker tillsammans om dagarna. Till exempel åka på utflykter till Ystad, som är min favoritstad, berättar Erik.

Erik blev också meddragen av sin äldre bror Gustaf Olsson att spela bridge. Detta skulle visa sig bli ett stort intresse och Anna började också spela. De två sågs över middagar och utflykter i Skåne och Danmark med andra bridgespelare. Erik är dessutom hedersmedlem i en bridgeklubb som kallas Torsdagsklubben som består av endast manliga spelare. De ses varannan torsdag och börjar alltid med att äta en sillatallrik med snaps som följs av ärtsoppa och pannkakor med punsch.
För några år sedan började Anna bli dement och Erik ville inte lämna henne ensam för länge.

– Hon hade inte koll på tiden om det var morgon eller kväll. Plötsligt kunde hon väcka mig mitt i natten för att hon dukat fram frukosten. Men allt annat hade hon klart för sig. Vi pratade om resor som vi gjort och hon åkte själv och handlade på ICA Malmborgs vid Erikslust, berättar Erik.

Erik kom under den här tiden i kontakt med anhörigkonsulenterna Karin Skogmark och Marie-Louise Zaar. Han fick bland annat hjälp med att sätta upp en spisvakt för att kontrollera spisen så att Anna inte orsakade någon brandskada.
Anna blev tröttare och tröttare och en dag var hon sig inte lik. Det visade sig att hon senare skulle få en stroke.

– Det var det värsta jag varit med om. Läkarna kunde inget göra, förutom att ge henne lugnande och smärtstillande. Till sist somnade hon in och jag blev ensam kvar, berättar Erik.

Hemma hos Erik står alla möbler och inredning kvar precis som när Anna levde.
– När Anna gick bort var det svårt. Jag hade stöd av mina brorsdöttrar Bettan och Kerstin samt Annas dotter Christina. Men plötsligt började anhörigkonsulenterna Karin och Marie-Louise ringa till mig för att fråga hur jag mådde. De har varit helt underbara.

Det kom fram att Erik kände sig ostadig när han duschade och anhörigkonsulenterna hjälpte honom komma i kontakt med en biståndshandläggare. Han nämnde också han behövde sällskap och stöd med att gå ut på promenader.

– En gång i veckan kommer Julia Karsten från hemtjänsten och hjälper mig att duscha. Medan ledsagaren Henrietta Laurell hjälper mig att komma ut på promenader. Vi kommer så bra överens och har roligt när vi ses. Henrietta hjälper mig att ta hand om blommorna också. Det var alltid Annas uppgift.

Erik har slutat spela bridge, men har fortfarande kontakt med bridgeklubben och några vänner där som han pratar i telefon med. Han sysselsätter sig sedan 28 år tillbaka med att göra korsord till Bridgetidningen och andra underfundiga ordvitsar och rebusar. Han sitter mycket vid datorn och spelar mahjong.

– Jag brukar testa mina rebusar på Karin och Marie-Louise. Jag blev så rörd av att de brydde sig efter att Anna gick bort och jag värdesätter att de fortfarande står vid min sida.

Text: Anna Svensson. Foto: David Dahlberg.