Livskonstnären som aldrig ger upp
Olof Anjou är en man med bokstavligen många strängar på
sin lyra. Musiker, lärare, healer, översättare och modellbåtsbyggare är bara några titlar som han kan stoltsera med. ”Ge aldrig upp och var öppen med barnasinnet i behåll” är hans devis.
Jag möter Olof på mötesplats Café Sommaren. Han kommer gående iklädd en beige stråhatt och ljusblå skjorta med sin banjo på ryggen. Vi börjar direkt prata om hans tid i Berlin där han bodde i 10 år och försörjde sig som musiker och lärare i svenska.
– Jag flyttade dit utan att känna en enda människa. Jag sålde och gav bort allt jag ägde och tog bara det allra nödvändigaste med mig.
Idén om Berlin fick han av en slump när han följde med sin bror på resa dit efter att broderns fru, som skulle följt med, blev sjuk. Han blev nyfiken på staden och fick en känsla av att "här ska jag nog bo".
– Tyskarna är ett generöst folk och jag hyrde rum av olika familjer tills att jag hittade en egen etta att hyra. Jag fick många spelningar i olika konstellationer i allt från jazz till irländsk och nordisk folkmusik. Tyskarna är galna i svensk kultur och många tror vi lever i en slags Astrid Lindgren värld. Vi spelade till och med på IKEA. Något som aldrig skulle hända i Sverige, berättar Olof.
Men efter tio år i metropolen började Olof fundera på pensionen. Han tänkte att han inte hade sparat ihop tillräckligt för att få någon god tysk pension så det var bättre att återvända till Sverige. Sagt och gjort. Han hade turen att få hyra billigt hos en dam i Staffanstorp och fick på så sätt möjlighet att börja lägga undan pengar. Eftersom han tidigare arbetat som lärare ville han återgå till yrket. Gärna för att undervisa i svenska för invandrare. Snart fick han en tjänst som SFI-lärare på Kvarnby folkhögskola. Och där vikarierar han fortfarande ibland trots att han gick i pension 2021.
– Det är en liten skola och det finns möjlighet att stötta alla elever. Jag trivs väldigt bra där. Jag har många års erfarenhet av att undervisa i språk.
Olof lyckades så småningom få en lägenhet i MKB:s seniorboende på Nydala där han bor i samma hus som mötesplats Lyckan. Han besöker ofta mötesplatsen och det finns också en förening i huset där han sitter med i styrelsen.
– Det finns en stor öppenhet bland människorna i huset. Alla är välkomna. Vi brukar äta tillsammans och arrangera olika utflykter. Jag hjälper också gärna invandrare på frivillig basis som vill lära sig svenska, säger Olof.
Sedan han gick i pension försöker han hålla fast vid rutinen att gå upp på morgonen. Han försöker också ha flera olika kontaktytor.
– Jag är med i två band, en orkester som heter Rex Rhythm Kings som spelar gammal amerikansk jazz och duon The Boyz där vi spelar både jazz och irländsk folkmusik. Mina instrument är gitarr, banjo och mandolin.
Vi har spelat på några av mötesplatserna. Musiken har alltid varit viktig för mig och gett mig nya vänner och kontakter, berättar Olof.
Förutom att vikariera som lärare och vara musiker bygger Olof radiostyrda modellbåtar med ångmaskin tillsammans med andra herrar i en modellbåtklubb.
– Vi är 35 medlemmar och det är en fin gemenskap. Det är roligt att träffa de andra och prata medan man provkör båtarna i någon damm. Det är viktigt att träffas och ljudnivån är ofta hög, säger Olof och skrattar.
Han är dessutom reikihealer vilket innebär att han kan hjälpa till att balansera människors energiflöden. Han poängterar att det inte är han som healar utan ett han är en kanal som energin flödar genom.
– Var energin kommer ifrån vet jag inte. Jag har hållit på mycket med meditation och yoga genom åren så jag har lärt mig att kanalisera energi, säger han.
Som den språkmänniska han är gillar han också att läsa, framförallt kriminaldramer från det gamla Kina eller historisk facklitteratur. Han studerade kinesiska i yngre år och drev också en översättningsfirma med uppdrag från Sony.
Jag frågar Olof hur han haft drivet att göra så många olika saker i livet.
– Min drivkraft har aldrig varit pengar. Jag har alltid varit nyfiken och gjort saker som fått mig att växa och ha barnasinnet kvar. Sen har det inte alltid varit lätt. Men som jag brukar säga till mina elever: ”ge aldrig upp”. Det har nog varit mitt livsmotto. Vi är aldrig för gamla för att lära nytt.
Text: Anna Svensson, foto: Mikaela Bengtsson Sandåker.
Sidan senast uppdaterad: