Till lokal navigering Gå direkt till innehållet
$left
$middle

Under 2022-2023 bygger vi om webbsidorna om Malmös historia. Vi ser över texterna och alla artiklar kommer att illustreras med nya och många fler bilder. Det innebär tyvärr att det stundtals kan vara bilder, länkar och karthänvisningar som inte fungerar som de ska. Vi hoppas att ni kan ha överseende med det och att ni kommer att uppskatta våra nya förbättrade sidor om Malmös historia.

Baltiska spelen 1914

,

Tävlingarna mellan två olympiader.

Under Olympiska spelen i Stockholm 1912 framkastades tanken att man i samband med den planerade Baltiska utställningen i Malmö 1914 borde anordna idrottstävlingar efter ”olympiskt mönster” som en förberedelse till Berlinspelen 1916.

Beslutet

Det definitiva beslutet om de Baltiska spelen i Malmö togs i februari 1913. Skånes Idrottsförbund fick då i uppdrag att utse kommittéer för de sporter som ingick i Riksidrottsförbundet såsom allmän idrott, fotboll och gymnastik. För de övriga idrotterna fick Skånska fältrittklubben ansvar för hästtävlingarna, Malmö roddklubb för rodd, Falsterbo golfklubb för golf, Malmöhus läns skytteförbund för skjuttävlingarna, Malmö segelsällskap för segling samt Aeronautiska sällskapet för aviatik (flygkonst). Det bildades även en särskild press- och reklamkommitté. Programmet var i huvudsak detsamma som vid Olympiska spelen i Stockholm.

Inbjudan

Efter en rundresa bland de baltiska länderna för att undersöka om det fanns ett intresse för deltagande i tävlingarna skickades den officiella inbjudan ut till länderna kring Östersjön. Spelen uppdelades i tre avdelningar: gymnastikuppvisningar utan tävlingar 7-10 juni, idrotts- och hästtävlingar 28 juni – 12 juli samt regattan 6-9 augusti. Kronprins Gustav Adolf som under sommaren vistades på Sofiero slott utanför Helsingborg åtog sig att vara spelens beskyddare

Olympiska sällskapet bidrog med 15 000 kr fördelat på de olika idrottsgrenarna och Centralföreningen för idrottens främjande med 10 000 kr. Sveriges olympiska kommitté bekostade uttagningen och resorna för den svenska idrottstruppen. Hästtävlingarna och simtävlingarna hade egen ekonomi. Simförbundet och simkommittén ansvarade själva för tävlingarnas genomförande.

Firman Atelier Jonn R. Küller i Malmö fick ensamrätten till fotografering och kinematigrafering av spelen övervakades av biografaktiebolager Victoria i Stockholm till ett sammanlagt värde av 5 000 kr.

Malmös geografiska läge ansågs idealiskt ur kommunikationssynpunkt. Ångbåtskommunikationerna var både prisvärda och goda från de flesta större platserna vid Östersjön. Organisationskommittén erbjöd deltagarna gratis inkvartering och mat till billigt pris. Skånska fältrittklubben erbjöd fritt stallrum, foder och veterinärvård till hästarna samt fria resor, gratis kost och logi till deltagarna.

Aktiva deltagare och funktionärer erbjöds resa med Statens Järnvägar till och från spelen med 50 procent nedsättning i priset. Nödvändig utrustning i form av gymnastik och idrottsmateriel samt annan redskap – dock ej segelbåtar – fick avgiftsfritt fraktas till Malmö och åter.

Priserna komma att utgöras av minnesmedalj, hederspris, penningpris och baltiska spelens medaljer i guld, silver och brons och 27 500 i penningpris. Prispengar förekom inom hästtävlingarna och anledningen till detta var att man på så sätt hoppades locka till sig de bästa av Tysklands och Rysslands ryttare.

Ekonomiskt blev Baltiska spelen ingen god affär bortsett från häst- och simtävlingarna vilka hade egen ekonomi.

Anledningen till de minskade intäkterna ansågs bero på den ogynnsamma väderleken och att Baltiska utställningen ansågs mer lockande. Att tävlingarna pågick på olika platser och ibland även under samma tider ansågs också vara olyckligt.

Efter spelens genomförande framkom viss kritik främst från tidningar utanför Skåne samt utländska sporttidningar. Kritiken gick i stort ut på att tävlingarna inte var lika välordnade som de Olympiska spelen i Stockholm 1912. Skåningarna anklagades för utslag av provinsiell högfärd och Stockholms Tidningen skrev att Baltiska spelen var en alldeles för stor affär för skåningarna som överskattat sin förmåga. Funktionärerna fick utså den största kritiken. En åskådare som tillfrågades vad han tyckte om Baltiska spelen sammanfattade sitt omdöme i orden ”Bättre tävlande än funktionärer”. Staben av funktionärer ansågs för stor och bestå av ovana personer. ”Det förefaller som om de ledande varit alltför angelägna om att fylla funktionärslistorna med lokalt framstående namn, framstående, icke ur idrotts- men ur social synvinkpunkt”.

Själva tävlingarna fick även utstå en viss kritik. Häcklöpningsbanan mätte en halv meter för kort och löparbanornas beläggning av komposit istället för kolstybb väckte en viss irritation. Spelen anklagades för slöhet och slapphet rörande ordningen inne på planen. ”Inneplanen var en mycket gouterad promenadplats för alla möjliga intresserade, vilka absolut inte hade där att göra. Som det var i Malmö kunde man iakttaga att understundom de civila personerna översteg de deltagande idrottsmännens antal tre gånger”.

Idrottsplatsen som invigds 1896 var vid tiden inför de Baltiska Spelen i stort behov av en modernisering. Gräsplanen anpassades efter fotboll och friidrott. Det såddes nytt gräs, de doserade kurvorna som tidigare använts vid Velocipedklubbens cykeltävlingar planades ut. Löparbanorna lades om till tidens moderna standard med fyra 400-metersbanor med sex banor på upploppet. Idrottsplatsen fick en ny större entré, strax söder om den gamla. Framför den nya entrén placerades en byst på en hög granitsockel föreställande P.H. Ling.

Denna upprustning ledde till att efter Baltiska Spelens slut hade Malmö en av landets modernaste idrottsanläggningar. I början av 1940-talet gjordes stora omändringar i området kring idrottsplatsen. Malmö stadsteater byggdes och Pildammsvägen fick en ny sträckning som kom att gå rakt framför Idrottsplatsen. På grund av stadsteaterns placering flyttades idrottsplatsens entré till sitt nuvarande läge utmed Pildammsvägen. Ling-bysten flyttades också med till den nya entrén, där den stått sedan dess.

Efter invigningen av Malmö stadion 1958 förföll idrottsplatsen och i början av 1970-talet diskuterades det till och med om rivning. År 1978 beslutades om en genomgripande renovering. Nästan alla gamla omklädningsrum, läktare och mindre träningslokaler försvann förutom en läktare som K-märktes. År 1999 ändrades idrottsplatsen för att anpassas efter allsvensk fotbollsstandard. I samband med detta togs löparbanorna bort.

De olika tävlingsgrenarna

Gymnastikfesten bestod av uppvisningar, alla i trupp. Totalt deltog drygt 3 000 personer från Sverige, Danmark, Finland och Tyskland i uppvisningarna. De svenska gymnasterna dominerade stort. Anledningen till att gymnastikuppvisningen hölls nästan en månad tidigare än de övriga arrangemangen var att gymnastik och idrott inte hörde ihop. Gymnastik var ingen tävlingsgren endast uppvisning.

För att gymnastikprogrammet skulle genomföras så felfritt som möjligt hade detaljerade rörelsebeskrivningar skickats ut till varje förening i god tid. Instruktörer hade även rest runt till de olika gymnastikföreningarnas hemorter och inspekterat övningarna. Den kvinnliga avdelningen med ca 400 deltagare utförde sitt program med precision, medan den manliga delen blev mindre lyckad. I kan man läsa ”Med den manliga afdelningen, omkring 600 man, lyckades det däremot ej. Anledningen härtill låg otvifvelaktigt däri att träningen af ett stort antal deltagare ej bedrifvits tillräckligt samvetsgrant.”

Gymnastikdagarna fortsatte de följande dagarna med de enskilda gymnastikföreningarnas uppvisningar. Den traditionella Linggymnastiken dominerade bland de svenska gymnastikföreningarna men publiken fick också se en nyare form av gymnastik med mer lekfulla inslag uppvisad av gymnastikföreningar från Danmark och Finland.

De Baltiska idrottstävlingarna inleddes med en ballongtävling. Starttiden var utsatt till 13.00 och platsen var fältet vid Malmö gamla gasverk vid nuvarande Moderna museet Malmö. Tre ballonger kom till start, två tyska och en svensk.

Trots en lyckad provflygning några dagar innan tävlingen gick det inte så bra för den svenska ballongen. Den lyckades inte komma upp på tillräckligt hög höjd och trasslade därför ganska snart in sig i en kraftledning. Detta ledde till att man tvingades bryta tävlingen vid Hohög cirka 1 km från startplatsen.

Vann gjorde den tyska ballongen ”Herzog Ernst” som lyckades ta sig ända till Vilna i nuvarande Litauen efter en flygsträcka på cirka 1000 km. Den andra tyska ballongen ”Breslau” råkade ut för snöstorm på hög höjd och tvingades nödlanda i vattnet utanför nuvarande Kaliningrad. Besättningen kunde simmande ta sig i land.

Deltog gjorde tre nationer; Sverige, Danmark och Tyskland.

Svenskarna dominerade stort och blev pristagare i samtliga viktklasser förutom mellanviktsklassen B. Det var torrt och soligt väder under alla tävlingsdagarna och flera av de upptill timslånga matcherna pågick under brännande sol. Den kortaste matchen under turneringen blev den mellan svensken och malmöbon Anders Ahlgren och dansken Abraham. Det tog bara 10 sekunder för Ahlgren att kasta Abraham i mattan.

Tyngdlyftningstävlingarna hölls parallellt med brottningstävlingarna. För arrangörerna hade det inte varit någon självklarhet att tyngdlyftningen skulle få vara med. Vid den här tiden var det många som ansåg att tyngdlyftning inte uppfyllde kraven på god idrott. Det tävlades i två viktklasser, lättvikt och tungvikt. I lättviktsklassen deltog två tyskar och tre svenskar. I tungviktsklassen deltog två danskar, två svenskar och en ryss.

Tävlingen bestod av tre olika moment; enhandsryck med höger och vänster hand samt press och stöt med båda armarna. Det sammanlagda resultatet bestämde slutplaceringen.

Lättviktsklassen vanns av tysken Hans Abraham. Tungviktsklassen vanns av tysken Heinrich Schneiderreit.

Damer och herrar från Sverige, Danmark och Tyskland deltog. Dock med ett undantag, damerna tilläts enbart delta i tävlingsklassen fransk florett. I ett samtida tidningsurklipp från Sydsvenska Dagbladet Snällposten går att läsa, ”När dessa båda arter af fäktkonst skola karaktäriseras, blir skillnaden den att den franska mycket väl kan fäktas af kvinnor och barn. Den är lätt och elegant och ställer inga större kraf på utöfvarens anlag för gymnastik och kroppsrörelser. Detta gör däremot den italienska, där kroppen och benen tagas till hjälp likaväl som klingan. Det är uteslutande en fäktkonst för män”. Utöver florettklasserna fäktades det även i sabel och värja. Sabelfäktningen avslutade fäkttävlingarna vilken var en relativt ny och ovanlig gren i Sverige.

Två finnar kastar över världsrekordet i spjutkastning. Lemming och Häckner oplacerade – Reimers vinner höjdhoppet – Niklander segrar i kulstötning – Svårt svenskt nederlag på 10 000 meter – Wide tar revansch på 800 meter och löper på rekordtid – Gille klarar 3,80 m i stavhopp – Ternström vinner steeplechase – Niklander segrar i viktkastning och C. Jansson slår rekord – Svenskarna briljerar i laglöpning 3 000 meter- Zerling vinner häck 400 m – De våra oplacerade i längdhopp

Tävlingarna var de enda med deltagare från samtliga länder. Med tanke på de Olympiska Spelen hade man upprättat ett program som i stort sett skulle vara det samman som det olympiska. Man hade även infört tre nya grenar. Endast manliga idrottare deltog.

Huvudarena var Malmö Idrottsplats

Löpning

Vädret var skiftande under tävlingsdagarna, med allt från regn till tropisk hetta.

100 metersloppet - drabbades av tjuvstart i heat 1. de la Mottes tog två steg innan skottet small, han i likhet med de övriga löparna saktade ner. Alla utom startern tog för givet att löparna skulle återkallas vilket gjorde att löparna fick dåliga tider från detta heat. Det uppgavs att en särskild kontrollant var utsedd att avgöra eventuella tjuvstarter och att denna var och åt middag vid detta fatala tillfälle

1 500 meter – svenskt jubel med fyra svenskar på de fyra första platserna. ”Den svenska klacken på norra läktaren höll en öronbedövande konsert med anledning av den fyrdubbla svenska segern”

10 000 metersloppet - blev ovanligt dramatiskt. Starten gick i tropisk hetta och åtta av de tio svenskarna tvingades bryta. En finländsk löpare drabbades av solsting 180 meter innan mål och fick köras med ambulans till sjukhus. Segrande gjorde den andre finnen.

Häck - På 110 meter blev det svensk seger med vad man trodde var ett svenskt rekord. Vid kontrollmätning visade sig dock banan vara en halv meter för kort.

400 meter - Endast 3 deltagare kom till start, 2 svenskar och en finländare. Finländaren blev dock diskvalificerad då han under loppet vält omkull tre häckar.

Höjdhopp

”Kullerstrands hopp voro mycket vackra, men motsolen och glasögonen hindrade honom att se ribban. Till allmän missräkning uteblev tyskarna på grund av militärtjänstgöring. Finnen hoppade energiskt men utan stil”.

Längdhopp

Finländarna vann överlägset i längdgrenarna. En av orsakerna till vinsterna var att deras tränare utrustat hoppskorna med långa spikar, vilket gav bättre fäste i ansatsbanorna.

Viktkastning

Detta var en ny gren. Vikten bestod av en metallkula med ett handtag med en totalvikt på max 2,5 kg. Den tävlande kunde använda valfri kastteknik och fick även använda båda händerna.

Spjutkastning

En stor missräkning. Två finländare på de första plasterna varav ett världsrekord, 63,29m. Den svenska olympiamästaren från OS 1912, Erik Lemming slutade på femte plats.

Femkamp

Tävlingen hade enbart fem deltagare som tävlade i duellskjutning, simning, fäktning, ridning och terränglöpning. Simningen var svår i den hårda vinden och det endast 16 gradiga vattnet. Terränglöpning och terrängridning avgjordes vid Bulltofta, en omväxlande och ingalunda lätt bana.

Steeple-chase - 3 000 meter hinder

En ny idrottsgren som för första gången arrangerades i Malmö. Banan var 500 meter lång och sprangs sex varv. Hindren bestod av 90 cm höga trähäckar, en massiv stenmur på 90 cm och en vattengrav med fasthäck på 90 cm höjd. Kunde man inte hoppa över hindren var det tillåtet att klättra.

Maraton

Avslutade tävlingarna i allmän idrott. Starten gick klockan halv 6 eftermiddagen för att undvika den starkaste värmen. Banan gick från kungliga logen på idrottsplatsen i riktning mot Ystad med vändpunkt vid Östra Grevie. Sträckningen hade lagts för att undvika alltför många järnvägsövergångar. Loppet blev en publiksuccé och redan vid starten hade omkring 5 000 personer samlats i stadion och gatorna där löparna sprang var kantad med åskådare. Storfavoriten svensken Ahlgren vann ( 2 tim. 36 min. 32 sek.) ”Det jubel och de ovationer varmed segraren hälsades låta sig knappas beskrivas. Långt efter fortfor bifallet. Ahlgren bars i gullstol runt under frenetiskt jubel. Ännu vid halv tiotiden stod en ansenlig folkmassa kvar utanför Stadions portar föra att uppfånga en sista skymt av och bringa segaren en hjärtlig hyllning. Samtliga till målet inkommande deltagare var i förträfflig kondition.”

Svenskarna var i majoritet bland de tävlande, med ett mindre antal tävlande från Danmark och Tyskland. Flera av Sveriges främsta skyttar var anmälda till tävlingarna däribland Åke Lundeberg, Oscar Swahn och Johan Hübner von Holst vilka alla hade tagit guldmedalj under de olympiska spelen i Stockholm 1912. Sverige vann samtliga tävlingar i Malmö, både i lag och individuellt. Tävlingarna hölls på Limhamnsfältet med skjutriktning mot sundet.

En bana på 2000 meter var utlagd med start i Lommabukten och målgång vid dåvarande Strandpaviljongen utanför Nyhamnspiren. Deltagare från Danmark, Sverige och Tyskland möttes i olika roddklasser, från single sculls och utriggade åttor till kanot och kanadensare. Trots strålande solsken förekom hårda vindar som orsakade sjögång i sista delen av banan.

De planerade seglingstävlingarna genomfördes inte gå grund av första världskrigets utbrott.

Till Baltiska spelens tennistävlingar inkom anmälningar från Sverige, Finland, Danmark och Tyskland men däremot inga från Ryssland. En av orsakerna till Rysslands frånvaro sägs vara en samtida stor tennisturnering i S:t Petersburg. Inför spelen hade anlagts nya tennisbanor på Malmö idrottsplats. Här spelades enkelspel för herrar och damer, herrdubbel, mixed dubbelspel samt enkelspel för ynglingar 18 år och yngre.

Sex lag var anmälda till dragkampstävlingen, fem svenska och ett tyskt. Under två dagar mötte alla lag varandra. De deltagande lagen var Stockholmspolisens lag 1 och 2, Malmöpolisen, Kronprinsens Husarer samt Örgryte. På mindre än 10 sekunder lyckades Malmöpolisen besegra det tyska laget. Som slutlig vinnare stod de olympiska segrarna från 1912, Stockholmspolisens lag 1. Tvåa blev Stockholmspolisens lag2 och Malmöpolisen slutade på plats 3.

Hästtävlingar hade stor internationell dragkraft. Det tävlades i samtliga hästgrenar, prisridning, prishoppning, fälttävlan och kapplöpning. Prispengar förekom i samtliga grenar, guldmedaljören i respektive gren tilldelades en prissumma om 1000 kronor utöver sin medalj. Hedersgäst vid tävlingarna var Kung Gustav V med gemål.

Prisridningen och prishoppningen ägde rum på Malmö idrottsplats. Alla hästar, utom arméns egna tjänstehästar, var tillåtna att deltaga. Terrängritten vilken ingick i fälttävlan var 6 km lång med start och målgång på Bulltoftafältet. Fälttävlan var endast öppen för tjänstgörande militärer och bar även namnet ”military”. På Jägersro reds kapplöpningen och de som hade möjlighet kunde med flygplan följa loppen från ovan.

Endast Tyskland och Sverige hade anmält spelare. Sverige vann både landskampen och den individuella tävlingen. Detta var Sveriges första landskamp i golf.

Klockan 06.00 samlades de 33 amatörcyklister som var anmälda till det 220 km långa loppet. Av de startande var 12 danskar, 11 svenskar och 10 tyskar.

Startplatsen var Malmö Idrottsplats och banan gick norrut över Landskrona via Båstad, Tågarp, Lund och Malmö.

Vädret var bra med svag vind och behaglig temperatur.

Vägen som vid den här tiden enbart var grusbelagd gick hårt åt däck och slangar. Tävlingens segrare, svensken Axel W. Persson hade varit förutseende och utrustat sin cykel med tredubbla däckslager. Han tog sig runt sträckan på 8 timmar och 54 min. Svenskarna vann även lagtävlingen.

Flera danska cyklister tvingades av olika skäl bryta tävlingen, av 11 startande kom enbart 3 i mål. Danskarna menade att tävlingarna var missvisande då de menade att svenskarna hade fördel av att tävla på hemmaplan.

Tidningen Idrottsbladet försvarade de svenska framgångarna och menade att de svenska cyklisterna faktiskt inte hade bättre kännedom om banan än någon annan eftersom ingen av dem tidigare tävlat i Skåne.

Då inga anmälningar kommit in från de andra länderna deltog enbart svenska simmare i tävlingarna, ett 50-tal herrar och ett 20-tal kvinnor. För att locka till sig en större publik hade en grupp engelska simmare och vattenpolospelare bjudits in utanför tävlan.

Tävlingarna ägde rum i Badhuset vid Ribersborg vilket under spelen tillfälligt ändrat namn till Malmö Simstadion. Simbassängen var 9 meter bred och 33 1/5 meter lång. Då varje heat kunde innehålla upp till 7 simmare ansågs banan för smal, och ”det var för simmarna så gott som omöjligt att styra rakt då ingenting fanns som egentligen kunde användas som riktmärke. Kollisioner och utflykter åt Köpenhamnshållet voro nu mycket vanliga.”

Fröken Emmy Macknow från Malmö Simsällskap satte nytt svenskt rekord på 100 meter frisim (1.30.6).

Förutom vattenpolo bidrog de engelska besökarna med en uppvisning i konstsim. Mr. Smidts ”undervattensbåt” väckte publikens beundran. Konststycket innebar propellersim där han ena gången gick ned i vattnet med fötterna och andra gången med huvudet.

Relaterat

sv