Stadens renhållning förr

I äldsta Malmö ställdes, vad vi vet, inte några högre krav på renhållning och hygien. Hushållsavfall och sopor stjälptes ut på gårdar och gator där de då stanken blev allt för påträngande samlades upp och grävdes ner i avfallsgropar. Gatorna var med andra ord stadens soptipp och innevånarna gjorde ingen skillnad mellan latrin och hushållsavfall.

Det äldsta dokumenterade försöket att organisera renhållningen i staden står att läsa i Malmös äldsta privilegiebrev, utfärdat 1353 av kung Magnus Eriksson. Brevet som idag återfinns på Malmö Stadsarkiv innehåller en rad förhållningsregler eller lagparagrafer som stadens innevånare hade att rätta sig efter.

Vad som menas med ”behörigt avstånd” specificeras tyvärr inte men vi kan förmoda att latrinerna ska placeras på lämpligt luktavstånd från den tätaste bebyggelsen.

Det var först med 1800-talets koleraepidemier som synen på avfall och latrin förändrades. Förhållandet i städerna beskrevs som sanitära katastrofer. Från att tidigare enbart diskuterats som en estetisk fråga ökade kunskapen om de öppna avfallshögarna och latrinerna som smittohärdar.

I slutet av 1800-talet organiserades renhållningen i de flesta av Sveriges städer. I Malmö beslutades den kommunala renhållningsstadgan 1896 och verkställdes för hela staden 1899.

Kristian II införde renhållningsbestämmelser

Kristian II införde på 1510-talet bestämmelsen att Malmöborna en gång i veckan skulle hopsamla gödseln från sina gårdar i högar och att dessa sedan kördes bort i "skarnkistor" (skarn är ett äldre uttryck för avskräde, avfall). Idén kom från krögarfrun Sigbrit Willoms, mor till Dyveke, Kristian IIs frilla. ”Mor Sigbrit”, som hon även kallades, kom att utöva ett stort inflytande på kungen och blev med tiden hans politiska rådgivare. När kungen senare tvingades fly hette det att "om Sigbrit inskränkt sig till att vara gatsoperska, så skulle hon varit en nyttig kvinna, ty gatsoperskor behövs i Danmarks städer!"

Brister i avfallshanteringen 1599

Med förvåning kan man läsa många gamla rättsprotokoll som beskriver brister i avfallshanteringen i Malmö. År 1599 hade t ex Mogens Skånings bandhund bitit ihjäl grannen Lauritz lilla knähund. Mogens bodde utmed den fina Östergatan. Lauritz gav en pojke pengar för att slänga hunden på "mögdyngen på gatan som låg framför Mogens dörr". Vilket liv det blev - ända upp i domstolen.

Gödsel och dynghögar mitt i staden

När den svenske kungen Karl XI skulle göra sin stora entré i Malmö 1673 upptäcktes i sista ögonblicket att regenten skulle färdas förbi det gamla svartbrödrakapellet på hörnet Västergatan/Gråbrödersgatan.

Här låg ett helt berg av gödsel. Tid fanns inte att schakta bort detta och istället blev "dynghögen vid Gråbröderstornet på Västergatan enteligen inplankad". Lukten kunde man dock inte göra mycket åt.

Malmöbornas skyldighet att hjälpa till 1711

Orenlighet på gatan framför husen var tydligen något som Malmöborna inte var så noga med. Generalguvernören - motsvarande våra dagars landshövding - ilsknade till 1711 och det bestämdes att de som inte höll rent skulle få orenligheten inkastad i sina förstugor. Två år senare uppsattes fyra stora pålar med skyltar och fastgjorda halsjärn på Malmö gator. I dessa bojor satte man de som trilskades med sin renhållning.

Avfallsdiken, herrskapsstenar och protestskrivelser

Genom öppna avfallsdiken utmed gatorna fördes en stor del av gödseln ner i Rörsjön. Dessa diken hjälpte föga. Ständiga bråk mellan grannar tillhörde vardagslivet. Avfallsrännan i Hjulhamnsgatan, denna idylliska gata som mynnar i Lilla Torg var verkligen inget paradis förr i tiden. År 1734 samlade sig gatans innevånare till en protestskrivelse över "denna ränna som städse uppfylles med orenlighet och förorsakar en olidelig samt osund stank".

För att man gåendes skulle kunna ta sig någorlunda torrskodd fram anlades på t ex Södergatan en upphöjd stenrad i mitten. På dessa "herrskapsstenar" kunde Malmöborna småhoppande och balanserande ta sig fram.

Ceres torvmullsklosett

Under de närmaste decennierna före det kommunala övertagande av renhållningen i Malmö ansvarade stadens fastighetsägare för denna. Latrinen uppsamlades på stadens gårdar i trä- och bleckkärl för vidare transport i öppna vagnar till lantbrukare och trädgårdsmästare i Malmös omedelbara närhet, vilka erhöll betalning för tjänsten. I de fall då kärl saknades kunde latrinen, ända in på 1880-talet, lämpas ner uppgrävda, ofta murade, fördjupningar i marken, de så kallade ”kurrorna”.

För de som hade råd kunde en ”torvmullsklosett” – idag mulltoa – inköpas av tillverkaren Aktiebolaget Ceres. I köpet ingick även hämtningen av latrinen och avfallet. Då torvklosetten blev mycket populär stod företaget Ceres för så gott som hela latrinhämtningen från våningsklosetterna samt stor del av latrin- och sophämtningen från gårdarna fram till 1904 då den kommunala renhållningen hade etablerats.