De moderna vattenledningarna växte först fram i de engelska industristäderna under första hälften av 1800-talet. I ett lagförslag från 1858 erkänner man att Sverige, vad det gällde sanitära förhållanden stod på ett av de lägre trappstegen inom den civiliserade världen och att jämförelser med andra länder var både nedslående och nedsättande för svenskarna. År 1860 tillsattes en kommitté med uppdrag att utreda stadens vattenförsörjning.

Stadens äldsta vattentorn

1879 stod så stadens första vattentorn färdigt. Det var 27 m högt inklusive det så kallade "ståndröret". Hela 93 000 kr kostade det att bygga. Vattnet till tornet leddes från nybyggda Bulltofta vattenverk. Kirsebergstornet tjänstgjorde dock som vattentorn endast fram till våren 1916, trots att det hade beräknats räcka fram till 1920. Stadens snabba expansion och industrialisering krävde högre vattentorn, med starkare vattentryck, för att tillgodose det ökande behovet i stadens allt fler och högre hus. Kirsebergstornet och det 1903 byggda Pildammstornet ersattes således 1916 av det då nybyggda Södervärnstornet. Under fem dagar i mars 1916 tömdes Kirsebergstornet helt på vatten, så att trycket i det nya vattentornet vid Södervärn kunde stabilisera sig i lugn och ro.

Nödbostäder

Första världskrigets utbrott 1914 innebar att det blev brist på många varor, och denna brist ledde bland annat till stora prisstegringar på byggnadsmaterial, med påföljd att bostadsproduktionen i praktiken upphörde, och en akut bostadsbrist uppstod. Det är här som avställningen av Kirsebergs vattentorn kommer som en mycket väl tajmad hjälp att lösa bostadsproblemet. En utredning visade att det i tornet kunde bli 24 lägenheter med fyra våningar, och 30 lägenheter med en femte våning.

Så kom vattentornet att byggas om under tre månaders tid till ett pris av 75.000 kr. De 20 enrumslägenheterna och 10 tvårumslägenheterna, som stod inflyttningsklara i oktober 1916, rymde sammanlagt 200 personer.

Under andra världskriget användes tornet som tillfälliga bostäder för flygflottiljen F10:s soldater under deras tjänstgöring på Bulltofta flygplats. Under sensommaren och hösten 1944 kom Sveriges allra första stora flyktingström; balterna, i sina båtar över Östersjön. Vattentornet tjänstgjorde ett tag som flyktingboende för dem efter kriget.

Förfall och upprustning

Då bostäderna i tornet ägdes och förvaltades av staden, blev det ofta de familjer som var socialt belastade, som fick bostad här. Detta skapade givetvis en bostadssocialt nedåtgående spiral, med de följder detta innebär för både statusen att bo i tornet, som underhållet av det. Polisen var ofta på besök och till slut utrymdes tornet och stängdes 1974. Efter en lång tid av förfall köptes tornet in av ett privat fastighetsbolag som 1982 skapade attraktiva hyreslägenheter här.

Omvandlingen

När vattentornet byggdes om till bostäder anlitade staden arkitekterna August Ewe och Carl Melin, som drev ett av södra Sveriges mest framgångsrika arkitektkontor tillsammans mellan åren 1905-24. De gamla fönsteröppningarna murades igen, nya togs upp och den centralt placerade cisternen nedmonterades för att göra plats för våningarnas nya bjälklag. Tornets tre våningar blev nu fem. Vatten, gas och elektricitet fanns i varje våning, men inga andra bekvämligheter; gemensam toalett installerades i de två trapphusen som byggdes, en tvättstuga i källaren samt en torkvind på vinden. Utvändigt togs den nedre gesimsen bort och även sockelvåningen försågs med fönster.

Modernisering

1982 byggdes de små lägenheterna om till 15 tvårumslägenheter och 5 enrumslägenheter. Ena trapphuset användes till att installera hiss. Fullt moderna badrum och kök installerades. Två skafferier slogs ihop till ett kallrum/fransk balkong åt varje lägenhet. Renoveringen kostade runt sex miljoner och tog dryga 10 månader. Idag är det ett populärt och uppskattat boende.

• Jönsson, Thomas, Sextio köade för tjugo tårtbitar med fin utsikt. (Fastighetstidningen 1983:10, s. 36-37.)
  
• Malmö - den törstande staden. 2007.
  
• Ohlsson, Eber & Persson, Kenneth M., Svenska vattentorn. 2004.