Vad jag älskar att läsa minnesberättelser från förr! "Det är kväll. Allt är så förunderligt stilla. Framför mig ligger gårdsplanen, den välkända, förut trampad av många fötter, nu mossbevuxen. Allt är tyst, bara då och då ljudet av en bil, annars tyst. Jag sätter mig på trappstenen mot gården och knäpper mina händer för att tacka, tacka för allt."

Så börjar Annie Åkesson sina minnesbilder av sitt barndomshem, Soldattorpet på Limhamn. I dag inhyser huset Limhamns museum, det har det gjort sedan 1959. Men redan 1956 lämnade barnen till den indelte soldaten Anders Lindros för alltid sitt barndomshem. Och det var då minnena kom. Annie berättar om när hennes far och mor första gången kom in i det lilla huset cirka 1890. Anders var indelt soldat under Limhamnsgården men arbetade samtidigt som maskinreparatör på Skånska Cementfabriken.
 
För mer än hundra år sedan var bortre delen av nuvarande Limhamnfältet öde och vindpinad. Anders Lindros berättade att när de kom hit kunde man stå nere i hamnen i Limhamn och räkna alla hus som fanns i samhället. Mellan Limhamn och Malmö gick en sandig och smal väg uppe på Järavallen, en strandvall som havet sköljt upp för sjutusen år sedan.

Det var på denna som det lilla soldattorpet låg och fortfarande ligger. De unga nyinflyttade hade tagit över efter gamle soldaten Strandqvist. Huset var då så lågt att Anders inte kunde stå rak och hans hustru krävde att huset skulle renoveras. Hon hade tjänat på Svaneholms slott och "varit ute i stora världen". Ett slott blev det inte men torpet fick en ordentlig ansiktslyftning. Lergolvet ersattes av trägolv, taket höjdes och den stora bakugnen revs. Själva bostaden bestod av förstuga, två små rum och ett litet kök. Ett till förstugan angränsande rum användes för uthyrning.
 
Att vara indelt soldat innebar att man tre veckor om året skulle ut på militärmanövrar. Annie berättar om denna årliga händelse. Far Anders var infanterist och övade på Revingehed: "Lång tid innan han skulle resa var han sig inte lik. Då plockades fram mössa, uniform, kappa, gevär, ränsel m.m. De gula knapparna i uniformen och geväret putsades så att det sken om dem. Jag minns särskilt knapparna. Till dem hade far en putsbricka, som träddes under knappen, och så gnodde han för glatta livet." Barnen stod andaktsfullt och såg på. Fadern hade uppvisningar i "giv akt", "i gevär" och "för fot gevär". Han sjöng soldatvisor så att det ekade i huset. Flera nätter innan han skulle iväg låg han vaken orolig. När det var dags blev det tårar och barnagråt. Men tre veckor senare glädjetårar som mötte den hemvändande soldaten på järnvägsstationen.
 
Men vem var det då som knackade på dörren? Man hade vid sekelskiftet hittat en stenåldersboplats alldeles intill Soldattorpet. Sommaren 1902 grävdes det för fullt. Samma år tjänstgjorde den unge kronprinsen — senare kung Gustav VI Adolf — vid Kronprinsens Husarregemente i Malmö. Prinsen var redan då arkeologiskt intresserad och kom nu för att delta i utgrävningen.

"Dörren öppnades, och in kom först en stor hund och därefter kronprinsen. Far, som tittat förvånat på hunden, for upp och gjorde ställningssteg och bad så mycket om ursäkt. Men prinsen tyckte bara att det hela var roligt. Han disponerade sedan på dagarna det ena rummet i torpet, där han ordnade sina fynd och hade  ett stort fat med vatten att tvätta händerna i."

• Larsson, Bertil, Soldattorpet - Limhamns museum (I kärrkanten 2005, s. 16-17.)
  Limhamniana 1968. ( Tema: "Limhamns museum. 10 år i Soldattorpet". Innehåller bland annat en artikel av Annie Åkesson f. Lindros med titeln "Minnen från Soldattorpet".)
  
• Liliengren, Ella, Soldaten Strandqvist på Soldattorpet (Limhamniana 1998, s. 7-9.)
  
• Åkesson, Annie, Minnen från Soldattorpet (Limhamniana 1998, s. 10-19.)Rosborn, Sven, Historiska vingslag. Med Sven Rosborn genom Malmös historia. 2003.
  
• Rosborn, Sven, En vandring i historien. Med Sven Rosborn genom gamla Malmö. 2002.