Malmöitiskan

Många olika dialekter inom Malmö

När dialekterna i de gamla byarna som numera är inkorporerade i Malmö analyserades av dialektforskaren Ingemar Ingers på 1930-talet konstaterade han att den gamla dialekten i Västra Skrävlinge var densamma som i Husie, Sallerup, Särslöv och den södra delen av Burlöv. Däremot skilde den sig från hur man talade i Fosie och ännu mera från dialekten i Limhamn och gamla Hyllie socken. Men redan för hundra år sedan, fastslog han, var det vanliga talspråket dels Malmöspråk, dels ”normalskånska”. Vad innebär då detta?

Skorrande r och diftonger

Dialekten i en storstad skiljer sig i mångt och mycket från landsorten. Malmö är en stad dit många flyttat under de senaste 750 åren och det innebär att dialekten tunnats ut och blandats upp. I Malmö talar man med skorrande r, även kallade tungrots-r och de uttalas långt bak i munnen. Malmöitiskan är även rik på diftonger, vokaler som uttalas som två olika ljud. En diftong börjar med ett ljud och slutar med ett annat. Ett exempel på detta är när å uttalas eå, som i ordet ”Skåne”.

Hur talade man i Malmö förr?

Det finns gott om skriftliga bevis på hur man skrev i Malmö under den danska tiden på 1500- och 1600-talen, men hur lät det när man talade? Forskare har slagit fast att det inte kan röra sig om samma danska som man talade i Köpenhamn och på Själland vid tiden. I stället har man talat en skånsk dialekt som dock haft mera släktskap med danskan än vad de andra skånska dialekterna haft. Malmöitiskan bör ha varit identisk med den dialekt som senare kom att känneteckna byarna söder om Malmö.

Under försvenskningen på sent 1600-tal blev svenskan Malmös officiella skriftspråk och det infördes också en svensk gudstjänstförordning. Därför har malmöitiskan redan från den tiden blivit uppblandad med det svenska språket.

Sociolekter

Malmös ställning som handels- och industristad har under flera århundraden inneburit att många människor flyttat hit, både från andra orter i Sverige och ifrån andra länder. Ett språk som talas inom vissa avgränsade sociala skikt av samhället kallas sociolekt. En dialekt kan inbegripa flera sociolekter. Det kan röra sig om en speciell arbetsplatssociolekt eller något som är typiskt för ett geografiskt område med stor invandrad befolkning, exempelvis rosengårdssvenskan. Denna förekommer dock hos personer både med och utan invandrarbakgrund. Sociolekten fungerar som en markör, där de som talar känner igen varandras grupptillhörighet redan på språket.

”Ta cykelen till Triangelen”

Den gamla tändsticksfabriken på Östra Förstadsgatan kallades i folkmun ”Stickan” och har fått bilda exempel till ett uttryck som förr ofta användes för att förklara malmöitiskan: ”Ja jubbar po Stickan å tjenar fimm kronor i vickan”. (”Jag arbetar på tändsticksfabriken och tjänar fem kronor i veckan”).

I modern tid kan vi söka några typexempel på malmöitiskt sätt att uttrycka sig i de extra e som läggs in i ord som slutar på ”ln”, så att orden uttalas ”Triangelen”, ”cykelen” och ”nyckelen”.

Ett bevingat malmöitiskt uttryck som också berättar en del om stadens attityd härstammar från författaren Jacques Werups bok Hemstaden från 1981. Under ett skånederby mellan Malmö FF och Helsingborg på 1950-talet fäller en vuxen man följande kommentar till en jublande ung HIF-supporter: "Adu, gå po match i en sån rockajävel!”